Yzza

Att förvänta sig få en normal graviditet, en normal förlossning, ett stort friskt barn och sen åka hem- ja det var det vi planerade. Nu blev det ju inte riktigt så. Det blev bra ändå, men bra på ett annat sätt. Och att börja sitt nya liv som förälder på en neonatalavdelning, det blev det normala för oss. Någonting jag ändå uppskattade otroligt mycket var att när jag kom tillbaka till specialistmödravården, där jag fortfarande "bodde" så gratulerade all personal oss så mycket till våran dotter! Precis som att allt hade varit " som det ska". Oavsett om vi hade blivit föräldrar på ett annolunda sätt än det normala, så blev vi betraktade lika mycket som nyblivna föräldrar och det känndes så skönt!

Dagen efter Thelma hade kommit, alltså fredagen den 26:e september 2008 vaknade jag av att det var plaskblött i sängen. Minnst sagt. Mjölken hade runnit till under natten och tuttarna gjorde ont! En snäll barnmorska kom in och utbrast glatt: oj då, här har det runnit till! Innan hon fick bädda rent precis hela sängen. Själv fick jag under tiden, på nåder, gå själv till toaletten innan jag blev nedbäddad igen.

Och sen fortsatte jag att tjata om att få komma upp till neo och få hälsa på Thelma- vilket jag inte fick. Under dagen fick jag ned en bröstpump till mig och började pumpa, pumpa och pumpa. Anders sprang i trapporna med de få ml jag fick ut av min råmjölk, som personalen eller Anders sedan gav i Thelmas sond.

Anders matade, bytte blöja i kuvösen och satt och höll Thelmas lilla hand i kuvösen. Jag sov på ordination, ordentligt neddrogad. När Anders somnade brevid kuvösen sickade personalen ned honom för att sova. Jag ville ju hellre att Anders var hos Thelma, jag klarade mig ju, så under följande dagar sprang han mycket mella oss. Han filmade och tog kort till mig som jag fick se med, hur Thelma såg ut och hur hon bodde på neo.


Thelmas "modul" på neo, hennes kuvös, pumpar, CPAP och övervakning. Kuvösen har på sig ett "täcke" som de satte över kuvösen nattetid så det blev mörkare och mera "natt". Nedanför övervakningsskärmen sitter två papperslappar (orange) med en nalle där det står att tösen heter Thelma och att mamma och pappa heter Madeleine och Anders. Jag kände igen handstilen, det är Linda som har skrivit det. På det ena pappret sitter Thelmas små fotavtryck.



Anders och Thelma, han sitter och håller hennes hand. Så här var våran fysiska kontakt i början tills navelkatetern var avvecklad.

Under fredagen vet jag att jag att jag började må dåligt. De kom in och tog mitt blodtryck som låg ännu högre än tidigare. Jag fick blodtrycksänkande och började må jätteilla och konstigt. De tog ett nytt blodtryck och såg att de hade, för tillfället fått ned mitt tryck till normalt. Att efter flera veckor ha vant kroppen med ett allt stigande och förhögt blodtryck gjorde att när det blev normalt reagerade kroppen mycket värre. Efter det blev jag insatt på blodtryckssänkande medicin, tre gånger om dagen, och fick äta det i tre veckor. Utöver det fick jag Fragminsprutor. Kaxig som jag var sa jag att jag kunde ta dem själv, men att sticka sig själv var ingen höjdare. Dels sved själva fragminet, men det var en psykologisk tröskel att stoppa en nål i sig själv med.

Fredagen tillbringade jag i sängen-uttråkad när jag inte sov.
På lördagen hände det inte heller mycket, mer än att jag hade fått en ordentlig nackspärr. Antagligen på grund av sjukhussängen och kudden i kombination av att jag hade varit sängliggande i flera dagar. Blodtrycket hoppade upp och ned ganska mycket fortfarande och jag fick inte träffa Thelma nu heller. Anders sprang upp och ned mellan mig och Thelma. Jag började bli frustrerad över att inte få komma upp till neo.

Sen på lördaskvällen kommer äntligen beskeedet jag har väntat på i drygt 2½ dygn. Läkaren kommer in och säger att jag är tillräckligt stabil för att få åka upp till neo och träffa min Thelma! Jag trodde jag skulle få åka rullstol upp, men icke. Tre personal, utrustade med medicinväska kör upp mig i sängen!



Första gången jag får träffa och ta på Thelma ordentligt! Hon är 2½ dygn gamma och jag orkade vara hos henne ca 15 minuter innan de körde ned mig i sängen igen. Man ser redan på den här bilden att Thelma är rödhårig.

Besöket blev bra, men jag var helt slut både i kroppen och i själen efteråt. Men lycklig! Nu hade jag ju fått träffa Thelma ordentligt! Andra nyblivna mammor får sitt barn direkt till sig, upp på bröstet efter förlossningen, eller väldigt fort till sig efter ett snitt. Även om jag fick vänta på den upplevelsen har jag aldrig upplevt att jag har haft några problem att knyta an till Thelma. Jag fick även veta att personalen på neo tyckte att det hade gått så pass lång tid, så hade inte jag kunna kommit upp den kvällen hade de packat ned Thelma i en transportkuvös och kört ned henne till mig! Thelma var ju stabil- så det hade inte varit någon fara. Och den tanken och omsorgen betyder mycket!

Vi hade sickat sms till släkten och vänner när Thelma hade kommit- och jag minns det idag:
Mamma blev väldigt sjuk
så liten bebis var tvungen att komma ut
Väldigt liten, väldigt söt
Thelma sover gott i sin kuvös
1171 gram, 38 cm

En som fick ta emot det här sms:et var min kompis Elin, som frustredad gick på övertid. Men, ungefär samtidigt som jag fick träffa Thelma ordentligt, föddes deras dotter Emma. Idag är Emma och Thelma två busiga tjejer som gärna leker ihop!

Ganska snabbt efter helgen blev jag bättre, jag fick på söndagen åka till neo i rullstol för första gången. Anders körde mig. Det står i min journal "Maken kör patienten upp till dotter på neo" Lite lustigt, vi hade inte kunna gifta oss, men vi borde varit gifta vid det här laget...

Och där började vårat liv i den omtalade "Neo-bubblan". Ett liv uppdelat i tretimmars intevaller. Thelma fick mat i sonden kl 24, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21 och sen började det om. En kvart innan mat bytte vi blöja i kuvösen, vägde den för att se hur mycket hon hade kissat och bajsat så att personalen kunde räkna ut vätskebalansen. Sen blev hon sondmatad, efter det pumpade jag.

Eftersom Anders hade skött allting fick han lära mig. Det är lite bök att byta en blöja i en kuvös men det går. Första gången jag skulle sondmata Thelma fick jag en liten spruta med mjölk i. 4 ml mat, men ganska snart trappades det upp. Nattetid tar personalen hand om matningen och skötseln tills vidare, det tycker att det är viktigare att jag återhämtar mig. Och hur vanligt är det, att man som nybliven mamma får sova en hel natt?

På måndagen går jag själv upp till Thelma för första gången. Jag är helt slut när jag kommer upp minns jag, och landar i en stol. Jag har alltså gått ca 50 meter totalt och åkt hiss, men är helt färdig. Thelma tittar på mig med stora ögon!

Under veckan blir jag utskriven från K49 som jag har bott på, i drygt en vecka.  Jag får min journal och inser att jag har varit riktigt, riktigt sjuk, även om det kommer ta ytterligare ett par veckor att förstå HUR illa det var. Men med hjälp av personalen och kuratorn på neo kan jag lägga det mesta bakom mig och se frammåt. Ändå är det så, att nu, drygt två år senare, kan jag sitta och bearbeta det ännu. Inte så att det tynger mig, jag ser det som en erfarenhet som gjorde mig starkare och större som människa.

Efter jag har blivit utskriven från kvinnoklinken får jag flytta till ett "mammarum" på neo. Eller, första natten får jag faktiskt åka hem då det var fullt. Det var otroligt skönt att få sova hemma en natt, i sin egen säng även om det känndes väldgit konstigt att åka hem utan sitt barn. Men annars flyttar jag in på neo. Anders, som bara några veckor tidigare börjat på ett nytt jobb, får inte sova där nattetid. Och vi gör så att han jobbar istället för att vara på neo hela dagarna. En del kanske tycker det låter konstigt, men vi resonerade som så att det var så långtråkigt på neo ändå och vi behövde pengarna. Försäkringskassan hade strulat för mig, så vi var rätt så panka. Anders åker varje dag efter jobbet från Nacka till Huddinge och är med oss ett par timmar innan han åker hem, helt slut och sover för att sen åka direkt till jobbet. Vi får ändå lite "familjetid" ihop när vi äter middag ihop varje dag och kan prata om vad som har hänt under dagen.
Vi hade stöd hemmifrån med, Anders kunde hämta upp matlådor till oss som han tog med till sjukhuset som vi kunder värma i micron (det fanns ingen spis i föräldraköket) och han lämnade tvätt till min mamma som hon tvättade. Att få de här två sakerna fixade gjorde mycket- för att äta micro-rätter i ett par veckors tid hade jag inte stått ut med.

En annan sak jag gjorde mycket var att pumpa. Det fanns pumprum jag satt i flera gånger om dagen för att sen leverera burkar med min bröstmjölk, noggrant märkta  med "Flicka Hallberg" datum och klockslag. Vi tyckte det här blev lite tråkigt efter ett tag, och för att på något sätt roa oss själva hittade vi på andra saker tuttemjölken "smakade". Jag minns en natt, när nattsköterskan kom in, småfnissande och sa "Här är Thelmas kalops med potatis och brysselkål". Man har inte roligare än vad man gör det!

Och det var väl en strategi vi hade för att få tiden att gå, och att stå ut: göra det bästa av situationen. Och vi firade Thelmas små framsteg varje dag. Vi firade hennes viktuppgång, att hon blev av med droppet, att navelkatetern togs bort. Det stora målet var dock den dagen hon skulle nå 1500gram- för det betydde något magiskt! Den vikten; det var okej att åka HEM!