En liten fot...
Egentligen hade jag tänks skriva om våran jul, men som vanligt har jag förlagt min kamera med alla bilder...Den ligger kvar hos mina föräldrar där vi firade julafton.
Men på julafton gick jag igenom lite bilder på Thelma, och fick se bilder ifrån den 18 oktober 2008, den magiska dagen då vi fick åka hem från neo som en hel liten familj.
Vi hade de senaste 10 dagarna bott i ett så kallat samvårdsrum. Vi skötte oss helt själva, förutom att personalen kom in med mat och mediciner. Det här var den sista träningen innan familjer släpps hem.
Och när jag tänker efter hur hela avdelninge var planerad så finns det en underliggande tanke med det.
När vi kom till neo, och Thelma låg på intensivdelen, i kuvösen, låg vi längst in- längst bort från ytterdörren till avdelningen. Steget efter det var en sk lättsal. Thelma låg på en värmebädd. (Dvs, en vattenmadrass med värme i så att inte de små barnen behöver lägga energi på att hålla rätt temperatur, utan istället kan använda sin energi till att växa och jäsa) Lättsalen låg ett par meter närmare ytterdörren. Och närmast låg då familjerummen eller samvårdsrummen. Fina rum, inredda i gedigen landstingsstil från 1860 talet ungefär.
Vi hade en liten skrämvägg där handfat och skötbord fanns. (Och som ni ser ligger Anders kängru med Thelma närmast fönstret)
Jag hade inte så mycket prematurkläder till Thelma, och tvättmaskin hade jag inte tillgång till på avdelningen, så detta fick även vara tvättstuga.
Det var hela rummet. Mysigt.. nja, det fyllde sin funktion.
En sak som ändå var lite rolig under den tiden när vi bodde i samvårdsrummet var att en dag kommer våran läkare in, Boubou och berättar att de har studiebesök från Japan som vill se hur den Svenska neonatalvården ser ut. De undrade om han och gästerna fick komma in och se hur en familj som nästan var redo för hemfärd bodde. Visst fick de komma in... och in stövlade ett tiotal japaner, och gapade STORT!
På ena sängen ligger Anders, i bar överkropp med lilla pytte Thelma. De hade dels aldrig sett ett sådant litet barn, eller en sådan stor hårig man. Och att dessutom en MAN hade sån närkontakt med nyfödda!
Det sista jag ville göra innan vi åkte hem var att ta kort på Thelma och hennes kuvösgranne Benjamin. Och på Thelma då, men det var inte så lätt att få henne att ligga still på rygg. Hon låg fortfarande väldigt ihopkrypen och rullade mest runt på sängen. Men det blev ett bra kort där man kan se hur liten hon var i jämförelse med min hand. Jag har ju inte så stora händer.
Men sen var det ÄNTLIGEN dags! Hemfärd!!
Hemma hos oss trampade nyblivna mormor, morfar och farmor runt. Ingen av dem hade ju sett Thelma mer än på bild. De hade varit så gulliga och städat och handlat mat till oss. Och lagat middag, ungsbakad lax med presspotatis och romsås. Himmelriket efter flera veckor med micrad mat!!
Vi packade in oss i bilen och Thelma i bilstolen, som vi tack och lov hade köpt i väldigt god tid. Och det var tur att vi hade köpt en Brio, för det är den som små barn sitter bäst i. Och ändå såg det ut som att hon skulle försvinna i den...
Att komma hem när man varit borta ett tag brukar vara skönt, den här gången var det UNDERBART! Att få vara i sitt eget hem, sin egen säng, sitt eget kök. Och så hade jag saknat både katterna och Charlie något fruktansvärt!
Mormor och Farmor till Thelma hade dessutom gjort iordning hennes första "säng". En gammal barnvagn som min mormors far hade som nyfödd. De hade klätt om den så fint!
Thelma fick en massa presenter med, som många hade lämnat till oss under den tiden vi varit på sjukhuset och som mor-och farföräldrar hade.
Och det var just den bilden jag fastnade på nu i julas. Thelmas farmor, Yvonne hade köpt Thelmas första skor, ett par Converse skor i bebis storlek. De här skorna är pyttesmå, men jag tyckte att farmor var galen- de var ju så stora att Thelma aldrig skulle växa i dom!! Thelma växte såklar i skorna så småningom, lagom tills hon var 10 månader. (Lillebror Thor har snart vuxit ur dom, vid 4 månaders ålder)
Och det här är en bild om rör mig om hjärtat.. en liten liten fot...
Men på julafton gick jag igenom lite bilder på Thelma, och fick se bilder ifrån den 18 oktober 2008, den magiska dagen då vi fick åka hem från neo som en hel liten familj.
Vi hade de senaste 10 dagarna bott i ett så kallat samvårdsrum. Vi skötte oss helt själva, förutom att personalen kom in med mat och mediciner. Det här var den sista träningen innan familjer släpps hem.
Och när jag tänker efter hur hela avdelninge var planerad så finns det en underliggande tanke med det.
När vi kom till neo, och Thelma låg på intensivdelen, i kuvösen, låg vi längst in- längst bort från ytterdörren till avdelningen. Steget efter det var en sk lättsal. Thelma låg på en värmebädd. (Dvs, en vattenmadrass med värme i så att inte de små barnen behöver lägga energi på att hålla rätt temperatur, utan istället kan använda sin energi till att växa och jäsa) Lättsalen låg ett par meter närmare ytterdörren. Och närmast låg då familjerummen eller samvårdsrummen. Fina rum, inredda i gedigen landstingsstil från 1860 talet ungefär.
Vi hade en liten skrämvägg där handfat och skötbord fanns. (Och som ni ser ligger Anders kängru med Thelma närmast fönstret)
Jag hade inte så mycket prematurkläder till Thelma, och tvättmaskin hade jag inte tillgång till på avdelningen, så detta fick även vara tvättstuga.
Det var hela rummet. Mysigt.. nja, det fyllde sin funktion.
En sak som ändå var lite rolig under den tiden när vi bodde i samvårdsrummet var att en dag kommer våran läkare in, Boubou och berättar att de har studiebesök från Japan som vill se hur den Svenska neonatalvården ser ut. De undrade om han och gästerna fick komma in och se hur en familj som nästan var redo för hemfärd bodde. Visst fick de komma in... och in stövlade ett tiotal japaner, och gapade STORT!
På ena sängen ligger Anders, i bar överkropp med lilla pytte Thelma. De hade dels aldrig sett ett sådant litet barn, eller en sådan stor hårig man. Och att dessutom en MAN hade sån närkontakt med nyfödda!
Det sista jag ville göra innan vi åkte hem var att ta kort på Thelma och hennes kuvösgranne Benjamin. Och på Thelma då, men det var inte så lätt att få henne att ligga still på rygg. Hon låg fortfarande väldigt ihopkrypen och rullade mest runt på sängen. Men det blev ett bra kort där man kan se hur liten hon var i jämförelse med min hand. Jag har ju inte så stora händer.
Men sen var det ÄNTLIGEN dags! Hemfärd!!
Hemma hos oss trampade nyblivna mormor, morfar och farmor runt. Ingen av dem hade ju sett Thelma mer än på bild. De hade varit så gulliga och städat och handlat mat till oss. Och lagat middag, ungsbakad lax med presspotatis och romsås. Himmelriket efter flera veckor med micrad mat!!
Vi packade in oss i bilen och Thelma i bilstolen, som vi tack och lov hade köpt i väldigt god tid. Och det var tur att vi hade köpt en Brio, för det är den som små barn sitter bäst i. Och ändå såg det ut som att hon skulle försvinna i den...
Att komma hem när man varit borta ett tag brukar vara skönt, den här gången var det UNDERBART! Att få vara i sitt eget hem, sin egen säng, sitt eget kök. Och så hade jag saknat både katterna och Charlie något fruktansvärt!
Mormor och Farmor till Thelma hade dessutom gjort iordning hennes första "säng". En gammal barnvagn som min mormors far hade som nyfödd. De hade klätt om den så fint!
Thelma fick en massa presenter med, som många hade lämnat till oss under den tiden vi varit på sjukhuset och som mor-och farföräldrar hade.
Och det var just den bilden jag fastnade på nu i julas. Thelmas farmor, Yvonne hade köpt Thelmas första skor, ett par Converse skor i bebis storlek. De här skorna är pyttesmå, men jag tyckte att farmor var galen- de var ju så stora att Thelma aldrig skulle växa i dom!! Thelma växte såklar i skorna så småningom, lagom tills hon var 10 månader. (Lillebror Thor har snart vuxit ur dom, vid 4 månaders ålder)
Och det här är en bild om rör mig om hjärtat.. en liten liten fot...
Livet i en neo-bubbla
Att förvänta sig få en normal graviditet, en normal förlossning, ett stort friskt barn och sen åka hem- ja det var det vi planerade. Nu blev det ju inte riktigt så. Det blev bra ändå, men bra på ett annat sätt. Och att börja sitt nya liv som förälder på en neonatalavdelning, det blev det normala för oss. Någonting jag ändå uppskattade otroligt mycket var att när jag kom tillbaka till specialistmödravården, där jag fortfarande "bodde" så gratulerade all personal oss så mycket till våran dotter! Precis som att allt hade varit " som det ska". Oavsett om vi hade blivit föräldrar på ett annolunda sätt än det normala, så blev vi betraktade lika mycket som nyblivna föräldrar och det känndes så skönt!
Dagen efter Thelma hade kommit, alltså fredagen den 26:e september 2008 vaknade jag av att det var plaskblött i sängen. Minnst sagt. Mjölken hade runnit till under natten och tuttarna gjorde ont! En snäll barnmorska kom in och utbrast glatt: oj då, här har det runnit till! Innan hon fick bädda rent precis hela sängen. Själv fick jag under tiden, på nåder, gå själv till toaletten innan jag blev nedbäddad igen.
Och sen fortsatte jag att tjata om att få komma upp till neo och få hälsa på Thelma- vilket jag inte fick. Under dagen fick jag ned en bröstpump till mig och började pumpa, pumpa och pumpa. Anders sprang i trapporna med de få ml jag fick ut av min råmjölk, som personalen eller Anders sedan gav i Thelmas sond.
Anders matade, bytte blöja i kuvösen och satt och höll Thelmas lilla hand i kuvösen. Jag sov på ordination, ordentligt neddrogad. När Anders somnade brevid kuvösen sickade personalen ned honom för att sova. Jag ville ju hellre att Anders var hos Thelma, jag klarade mig ju, så under följande dagar sprang han mycket mella oss. Han filmade och tog kort till mig som jag fick se med, hur Thelma såg ut och hur hon bodde på neo.
Thelmas "modul" på neo, hennes kuvös, pumpar, CPAP och övervakning. Kuvösen har på sig ett "täcke" som de satte över kuvösen nattetid så det blev mörkare och mera "natt". Nedanför övervakningsskärmen sitter två papperslappar (orange) med en nalle där det står att tösen heter Thelma och att mamma och pappa heter Madeleine och Anders. Jag kände igen handstilen, det är Linda som har skrivit det. På det ena pappret sitter Thelmas små fotavtryck.
Anders och Thelma, han sitter och håller hennes hand. Så här var våran fysiska kontakt i början tills navelkatetern var avvecklad.
Under fredagen vet jag att jag att jag började må dåligt. De kom in och tog mitt blodtryck som låg ännu högre än tidigare. Jag fick blodtrycksänkande och började må jätteilla och konstigt. De tog ett nytt blodtryck och såg att de hade, för tillfället fått ned mitt tryck till normalt. Att efter flera veckor ha vant kroppen med ett allt stigande och förhögt blodtryck gjorde att när det blev normalt reagerade kroppen mycket värre. Efter det blev jag insatt på blodtryckssänkande medicin, tre gånger om dagen, och fick äta det i tre veckor. Utöver det fick jag Fragminsprutor. Kaxig som jag var sa jag att jag kunde ta dem själv, men att sticka sig själv var ingen höjdare. Dels sved själva fragminet, men det var en psykologisk tröskel att stoppa en nål i sig själv med.
Fredagen tillbringade jag i sängen-uttråkad när jag inte sov.
På lördagen hände det inte heller mycket, mer än att jag hade fått en ordentlig nackspärr. Antagligen på grund av sjukhussängen och kudden i kombination av att jag hade varit sängliggande i flera dagar. Blodtrycket hoppade upp och ned ganska mycket fortfarande och jag fick inte träffa Thelma nu heller. Anders sprang upp och ned mellan mig och Thelma. Jag började bli frustrerad över att inte få komma upp till neo.
Sen på lördaskvällen kommer äntligen beskeedet jag har väntat på i drygt 2½ dygn. Läkaren kommer in och säger att jag är tillräckligt stabil för att få åka upp till neo och träffa min Thelma! Jag trodde jag skulle få åka rullstol upp, men icke. Tre personal, utrustade med medicinväska kör upp mig i sängen!
Första gången jag får träffa och ta på Thelma ordentligt! Hon är 2½ dygn gamma och jag orkade vara hos henne ca 15 minuter innan de körde ned mig i sängen igen. Man ser redan på den här bilden att Thelma är rödhårig.
Besöket blev bra, men jag var helt slut både i kroppen och i själen efteråt. Men lycklig! Nu hade jag ju fått träffa Thelma ordentligt! Andra nyblivna mammor får sitt barn direkt till sig, upp på bröstet efter förlossningen, eller väldigt fort till sig efter ett snitt. Även om jag fick vänta på den upplevelsen har jag aldrig upplevt att jag har haft några problem att knyta an till Thelma. Jag fick även veta att personalen på neo tyckte att det hade gått så pass lång tid, så hade inte jag kunna kommit upp den kvällen hade de packat ned Thelma i en transportkuvös och kört ned henne till mig! Thelma var ju stabil- så det hade inte varit någon fara. Och den tanken och omsorgen betyder mycket!
Vi hade sickat sms till släkten och vänner när Thelma hade kommit- och jag minns det idag:
Mamma blev väldigt sjuk
så liten bebis var tvungen att komma ut
Väldigt liten, väldigt söt
Thelma sover gott i sin kuvös
1171 gram, 38 cm
En som fick ta emot det här sms:et var min kompis Elin, som frustredad gick på övertid. Men, ungefär samtidigt som jag fick träffa Thelma ordentligt, föddes deras dotter Emma. Idag är Emma och Thelma två busiga tjejer som gärna leker ihop!
Ganska snabbt efter helgen blev jag bättre, jag fick på söndagen åka till neo i rullstol för första gången. Anders körde mig. Det står i min journal "Maken kör patienten upp till dotter på neo" Lite lustigt, vi hade inte kunna gifta oss, men vi borde varit gifta vid det här laget...
Och där började vårat liv i den omtalade "Neo-bubblan". Ett liv uppdelat i tretimmars intevaller. Thelma fick mat i sonden kl 24, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21 och sen började det om. En kvart innan mat bytte vi blöja i kuvösen, vägde den för att se hur mycket hon hade kissat och bajsat så att personalen kunde räkna ut vätskebalansen. Sen blev hon sondmatad, efter det pumpade jag.
Eftersom Anders hade skött allting fick han lära mig. Det är lite bök att byta en blöja i en kuvös men det går. Första gången jag skulle sondmata Thelma fick jag en liten spruta med mjölk i. 4 ml mat, men ganska snart trappades det upp. Nattetid tar personalen hand om matningen och skötseln tills vidare, det tycker att det är viktigare att jag återhämtar mig. Och hur vanligt är det, att man som nybliven mamma får sova en hel natt?
På måndagen går jag själv upp till Thelma för första gången. Jag är helt slut när jag kommer upp minns jag, och landar i en stol. Jag har alltså gått ca 50 meter totalt och åkt hiss, men är helt färdig. Thelma tittar på mig med stora ögon!
Under veckan blir jag utskriven från K49 som jag har bott på, i drygt en vecka. Jag får min journal och inser att jag har varit riktigt, riktigt sjuk, även om det kommer ta ytterligare ett par veckor att förstå HUR illa det var. Men med hjälp av personalen och kuratorn på neo kan jag lägga det mesta bakom mig och se frammåt. Ändå är det så, att nu, drygt två år senare, kan jag sitta och bearbeta det ännu. Inte så att det tynger mig, jag ser det som en erfarenhet som gjorde mig starkare och större som människa.
Efter jag har blivit utskriven från kvinnoklinken får jag flytta till ett "mammarum" på neo. Eller, första natten får jag faktiskt åka hem då det var fullt. Det var otroligt skönt att få sova hemma en natt, i sin egen säng även om det känndes väldgit konstigt att åka hem utan sitt barn. Men annars flyttar jag in på neo. Anders, som bara några veckor tidigare börjat på ett nytt jobb, får inte sova där nattetid. Och vi gör så att han jobbar istället för att vara på neo hela dagarna. En del kanske tycker det låter konstigt, men vi resonerade som så att det var så långtråkigt på neo ändå och vi behövde pengarna. Försäkringskassan hade strulat för mig, så vi var rätt så panka. Anders åker varje dag efter jobbet från Nacka till Huddinge och är med oss ett par timmar innan han åker hem, helt slut och sover för att sen åka direkt till jobbet. Vi får ändå lite "familjetid" ihop när vi äter middag ihop varje dag och kan prata om vad som har hänt under dagen.
Vi hade stöd hemmifrån med, Anders kunde hämta upp matlådor till oss som han tog med till sjukhuset som vi kunder värma i micron (det fanns ingen spis i föräldraköket) och han lämnade tvätt till min mamma som hon tvättade. Att få de här två sakerna fixade gjorde mycket- för att äta micro-rätter i ett par veckors tid hade jag inte stått ut med.
En annan sak jag gjorde mycket var att pumpa. Det fanns pumprum jag satt i flera gånger om dagen för att sen leverera burkar med min bröstmjölk, noggrant märkta med "Flicka Hallberg" datum och klockslag. Vi tyckte det här blev lite tråkigt efter ett tag, och för att på något sätt roa oss själva hittade vi på andra saker tuttemjölken "smakade". Jag minns en natt, när nattsköterskan kom in, småfnissande och sa "Här är Thelmas kalops med potatis och brysselkål". Man har inte roligare än vad man gör det!
Och det var väl en strategi vi hade för att få tiden att gå, och att stå ut: göra det bästa av situationen. Och vi firade Thelmas små framsteg varje dag. Vi firade hennes viktuppgång, att hon blev av med droppet, att navelkatetern togs bort. Det stora målet var dock den dagen hon skulle nå 1500gram- för det betydde något magiskt! Den vikten; det var okej att åka HEM!
Dagen efter Thelma hade kommit, alltså fredagen den 26:e september 2008 vaknade jag av att det var plaskblött i sängen. Minnst sagt. Mjölken hade runnit till under natten och tuttarna gjorde ont! En snäll barnmorska kom in och utbrast glatt: oj då, här har det runnit till! Innan hon fick bädda rent precis hela sängen. Själv fick jag under tiden, på nåder, gå själv till toaletten innan jag blev nedbäddad igen.
Och sen fortsatte jag att tjata om att få komma upp till neo och få hälsa på Thelma- vilket jag inte fick. Under dagen fick jag ned en bröstpump till mig och började pumpa, pumpa och pumpa. Anders sprang i trapporna med de få ml jag fick ut av min råmjölk, som personalen eller Anders sedan gav i Thelmas sond.
Anders matade, bytte blöja i kuvösen och satt och höll Thelmas lilla hand i kuvösen. Jag sov på ordination, ordentligt neddrogad. När Anders somnade brevid kuvösen sickade personalen ned honom för att sova. Jag ville ju hellre att Anders var hos Thelma, jag klarade mig ju, så under följande dagar sprang han mycket mella oss. Han filmade och tog kort till mig som jag fick se med, hur Thelma såg ut och hur hon bodde på neo.
Thelmas "modul" på neo, hennes kuvös, pumpar, CPAP och övervakning. Kuvösen har på sig ett "täcke" som de satte över kuvösen nattetid så det blev mörkare och mera "natt". Nedanför övervakningsskärmen sitter två papperslappar (orange) med en nalle där det står att tösen heter Thelma och att mamma och pappa heter Madeleine och Anders. Jag kände igen handstilen, det är Linda som har skrivit det. På det ena pappret sitter Thelmas små fotavtryck.
Anders och Thelma, han sitter och håller hennes hand. Så här var våran fysiska kontakt i början tills navelkatetern var avvecklad.
Under fredagen vet jag att jag att jag började må dåligt. De kom in och tog mitt blodtryck som låg ännu högre än tidigare. Jag fick blodtrycksänkande och började må jätteilla och konstigt. De tog ett nytt blodtryck och såg att de hade, för tillfället fått ned mitt tryck till normalt. Att efter flera veckor ha vant kroppen med ett allt stigande och förhögt blodtryck gjorde att när det blev normalt reagerade kroppen mycket värre. Efter det blev jag insatt på blodtryckssänkande medicin, tre gånger om dagen, och fick äta det i tre veckor. Utöver det fick jag Fragminsprutor. Kaxig som jag var sa jag att jag kunde ta dem själv, men att sticka sig själv var ingen höjdare. Dels sved själva fragminet, men det var en psykologisk tröskel att stoppa en nål i sig själv med.
Fredagen tillbringade jag i sängen-uttråkad när jag inte sov.
På lördagen hände det inte heller mycket, mer än att jag hade fått en ordentlig nackspärr. Antagligen på grund av sjukhussängen och kudden i kombination av att jag hade varit sängliggande i flera dagar. Blodtrycket hoppade upp och ned ganska mycket fortfarande och jag fick inte träffa Thelma nu heller. Anders sprang upp och ned mellan mig och Thelma. Jag började bli frustrerad över att inte få komma upp till neo.
Sen på lördaskvällen kommer äntligen beskeedet jag har väntat på i drygt 2½ dygn. Läkaren kommer in och säger att jag är tillräckligt stabil för att få åka upp till neo och träffa min Thelma! Jag trodde jag skulle få åka rullstol upp, men icke. Tre personal, utrustade med medicinväska kör upp mig i sängen!
Första gången jag får träffa och ta på Thelma ordentligt! Hon är 2½ dygn gamma och jag orkade vara hos henne ca 15 minuter innan de körde ned mig i sängen igen. Man ser redan på den här bilden att Thelma är rödhårig.
Besöket blev bra, men jag var helt slut både i kroppen och i själen efteråt. Men lycklig! Nu hade jag ju fått träffa Thelma ordentligt! Andra nyblivna mammor får sitt barn direkt till sig, upp på bröstet efter förlossningen, eller väldigt fort till sig efter ett snitt. Även om jag fick vänta på den upplevelsen har jag aldrig upplevt att jag har haft några problem att knyta an till Thelma. Jag fick även veta att personalen på neo tyckte att det hade gått så pass lång tid, så hade inte jag kunna kommit upp den kvällen hade de packat ned Thelma i en transportkuvös och kört ned henne till mig! Thelma var ju stabil- så det hade inte varit någon fara. Och den tanken och omsorgen betyder mycket!
Vi hade sickat sms till släkten och vänner när Thelma hade kommit- och jag minns det idag:
Mamma blev väldigt sjuk
så liten bebis var tvungen att komma ut
Väldigt liten, väldigt söt
Thelma sover gott i sin kuvös
1171 gram, 38 cm
En som fick ta emot det här sms:et var min kompis Elin, som frustredad gick på övertid. Men, ungefär samtidigt som jag fick träffa Thelma ordentligt, föddes deras dotter Emma. Idag är Emma och Thelma två busiga tjejer som gärna leker ihop!
Ganska snabbt efter helgen blev jag bättre, jag fick på söndagen åka till neo i rullstol för första gången. Anders körde mig. Det står i min journal "Maken kör patienten upp till dotter på neo" Lite lustigt, vi hade inte kunna gifta oss, men vi borde varit gifta vid det här laget...
Och där började vårat liv i den omtalade "Neo-bubblan". Ett liv uppdelat i tretimmars intevaller. Thelma fick mat i sonden kl 24, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21 och sen började det om. En kvart innan mat bytte vi blöja i kuvösen, vägde den för att se hur mycket hon hade kissat och bajsat så att personalen kunde räkna ut vätskebalansen. Sen blev hon sondmatad, efter det pumpade jag.
Eftersom Anders hade skött allting fick han lära mig. Det är lite bök att byta en blöja i en kuvös men det går. Första gången jag skulle sondmata Thelma fick jag en liten spruta med mjölk i. 4 ml mat, men ganska snart trappades det upp. Nattetid tar personalen hand om matningen och skötseln tills vidare, det tycker att det är viktigare att jag återhämtar mig. Och hur vanligt är det, att man som nybliven mamma får sova en hel natt?
På måndagen går jag själv upp till Thelma för första gången. Jag är helt slut när jag kommer upp minns jag, och landar i en stol. Jag har alltså gått ca 50 meter totalt och åkt hiss, men är helt färdig. Thelma tittar på mig med stora ögon!
Under veckan blir jag utskriven från K49 som jag har bott på, i drygt en vecka. Jag får min journal och inser att jag har varit riktigt, riktigt sjuk, även om det kommer ta ytterligare ett par veckor att förstå HUR illa det var. Men med hjälp av personalen och kuratorn på neo kan jag lägga det mesta bakom mig och se frammåt. Ändå är det så, att nu, drygt två år senare, kan jag sitta och bearbeta det ännu. Inte så att det tynger mig, jag ser det som en erfarenhet som gjorde mig starkare och större som människa.
Efter jag har blivit utskriven från kvinnoklinken får jag flytta till ett "mammarum" på neo. Eller, första natten får jag faktiskt åka hem då det var fullt. Det var otroligt skönt att få sova hemma en natt, i sin egen säng även om det känndes väldgit konstigt att åka hem utan sitt barn. Men annars flyttar jag in på neo. Anders, som bara några veckor tidigare börjat på ett nytt jobb, får inte sova där nattetid. Och vi gör så att han jobbar istället för att vara på neo hela dagarna. En del kanske tycker det låter konstigt, men vi resonerade som så att det var så långtråkigt på neo ändå och vi behövde pengarna. Försäkringskassan hade strulat för mig, så vi var rätt så panka. Anders åker varje dag efter jobbet från Nacka till Huddinge och är med oss ett par timmar innan han åker hem, helt slut och sover för att sen åka direkt till jobbet. Vi får ändå lite "familjetid" ihop när vi äter middag ihop varje dag och kan prata om vad som har hänt under dagen.
Vi hade stöd hemmifrån med, Anders kunde hämta upp matlådor till oss som han tog med till sjukhuset som vi kunder värma i micron (det fanns ingen spis i föräldraköket) och han lämnade tvätt till min mamma som hon tvättade. Att få de här två sakerna fixade gjorde mycket- för att äta micro-rätter i ett par veckors tid hade jag inte stått ut med.
En annan sak jag gjorde mycket var att pumpa. Det fanns pumprum jag satt i flera gånger om dagen för att sen leverera burkar med min bröstmjölk, noggrant märkta med "Flicka Hallberg" datum och klockslag. Vi tyckte det här blev lite tråkigt efter ett tag, och för att på något sätt roa oss själva hittade vi på andra saker tuttemjölken "smakade". Jag minns en natt, när nattsköterskan kom in, småfnissande och sa "Här är Thelmas kalops med potatis och brysselkål". Man har inte roligare än vad man gör det!
Och det var väl en strategi vi hade för att få tiden att gå, och att stå ut: göra det bästa av situationen. Och vi firade Thelmas små framsteg varje dag. Vi firade hennes viktuppgång, att hon blev av med droppet, att navelkatetern togs bort. Det stora målet var dock den dagen hon skulle nå 1500gram- för det betydde något magiskt! Den vikten; det var okej att åka HEM!
Världsprematurdagen 17 november.
Idag är det Världsprematurdagen. En dag som jag inte visste fanns för två år sen. Och det är nog väldigt många som inte ens vet att premisarna har en egen dag.
Föräldraföreningen för prematurfödda barn har ikväll föreläsningar, panelsamtal, konsert och fotoutställning, men tyvärr kan jag inte gå. Vi ska på dopsamtal med prästen. Lite dumt att jag dubbelbokade, men samtidigt kanske det har en mening- att vi ska förbereda lillebror dop, på en dag som ska lyfta fram storasysters väg till världen?
Föräldraföreningen för prematurfödda barn starades så sent som 1991 av professor Hugo Lagercranz (som bla har skrivit i den kursboken jag läser just nu) Om det är någon som vill veta mera eller stödja forskningen, titta in på deras hemsida!
http://www.kanalen.org/vitidiga/ffpfb/ För Stockholmsregionen: http://www.prematur.nu
det kostar inte många kronor per år!
Och iom att det räknar med att så mycket som 4% av alla barn som föds är prematura, så är det bra att stöjda forskningen! Sen finns det barn som behöver vård på neo även om de är matura, dvs födda efter v 37 av andra själ med!
Ikväll efter vi har varit på dopsamtalet ska jag försöka få tid och sätta mig och skriva klart om våran neo tid och första tiden hemma.
Föräldraföreningen för prematurfödda barn har ikväll föreläsningar, panelsamtal, konsert och fotoutställning, men tyvärr kan jag inte gå. Vi ska på dopsamtal med prästen. Lite dumt att jag dubbelbokade, men samtidigt kanske det har en mening- att vi ska förbereda lillebror dop, på en dag som ska lyfta fram storasysters väg till världen?
Föräldraföreningen för prematurfödda barn starades så sent som 1991 av professor Hugo Lagercranz (som bla har skrivit i den kursboken jag läser just nu) Om det är någon som vill veta mera eller stödja forskningen, titta in på deras hemsida!
http://www.kanalen.org/vitidiga/ffpfb/ För Stockholmsregionen: http://www.prematur.nu
det kostar inte många kronor per år!
Och iom att det räknar med att så mycket som 4% av alla barn som föds är prematura, så är det bra att stöjda forskningen! Sen finns det barn som behöver vård på neo även om de är matura, dvs födda efter v 37 av andra själ med!
Ikväll efter vi har varit på dopsamtalet ska jag försöka få tid och sätta mig och skriva klart om våran neo tid och första tiden hemma.
Torsdag den 25 september, jag blir mamma, prematurmamma.
Under natten gör de flera CTG-kurvor på mig. Jag minns knappt att de var inne och gjorde det. Anders minns det däremot och gillar än idag inte ljudet av CTG mätningar.
Jodå, jag ser verkligen pigg, fräsch och frisk ut!
På torsdagsmorgonen kommer Dr Josefine in till oss igen. Anders sover, jag ligger som en speedad hackspett i sängen. I journalen står det att hon är hos oss kl 07:52. Hon frågar hur jag känner mig och jag svarar att jag mest känner mig olustig och orolig i kroppen men annars rätt så trött, samtidigt. Konstig känsla.
Mina värden har försämrats ytterligare under natten och hon berättar att det blir kejsarsnitt innom två timmar. Anders sätter sig yrvaket upp. Jag säger till honnom att gå och äta frukost. Han vill sova vidare och säger"vaddå, snittet blir ju inte förrens klockan två"
Han har inte uppfattat det hela och jag säger en aning grinigt och nervöst till honnom:
-Nej, innom två timmar!!! Då får han eld i rumpan!!
Nu går allt undan, Anders får på sig kläder och äter frukost snabbt, jag ringer hem till mamma och berättar att nu blir det av. Dagens barnmorska, Eva kommer in och sätter kateter på mig. UTAN BEDÖVNING!! (och katetersättningen utan bedövning är faktiskt det enda jag minns som negativt av hela den här händelsen, men de har helt enkelt inte tid att vänta på den)
Narkosläkaren kommer in för en snabb anamnes, som det ser ut kommer jag få en ryggbedövning och vara vaken under snittet vilket jag uppskattar.
Eva, barnmorskan dubbelkollar så att Anders har ätit frukost så han inte svimmar. Sen sätter hon magnesiumdropp på mig. Jag får information om att jag kommer känna en enorm värmesvallning av droppet, men att den kommer gå över snabbt och sen försvinna och inte komma tillbaka. Och den kommer och det är något av det mest obehagliga jag har varit med om! Det känns som att hela jag brinner, överallt! Till och med mina tänder och naglar brinner!! Jag får lite lugnande och smärtstillande och det värsta försvinner.
Jag byter om snabbt till operationskläder och får hjälp med de fina operationsstrumporna. Anders får byta om han med!
Sen rullas jag snabbt till operation.
Jag tappar räkningen på alla som är i operationssalen, jag börjar räkna men tappar räkningen om och om. Efteråt får vi reda på att operationsteamet bestod av 16 personer, och utanför stod ett arbetslag från neo med läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor beredda.
Jag fryser och är varm vartom, skakar kraftigt. Jag får komma över på operationsbristen där narkosläkaren får sig ett gott skratt, och snart står 16 personer bakom mig och skrattar åt min tatuering! Narkosläkaren som lägger bedövningen är otroligt sicklig och jag känner knappt sticket, sen domnar min kropp bort. Men jag kan inte sluta skaka.
Trots detta kaos så skrattar och skämtar vi, jag är glad, förväntansfull och hela situationen upplever vi båda som som bra, och vi har positiva minnen av det.
Vi pussas en sista gång, som icke-föräldrar. Sen sätter de igång. Jag försöker ligga still, men kan inte kontrollera mina skakningar. De försöker sätta nya infarter i mina händer och armar då de vener som jag redan har i jag har bara spricker.
Jag märker att de gör något med min mage, men känner inte något.
En millisekund blir det tyst i rummet, sen säger en röst: "nu vet jag vad det blev!" samtidigt som en annan röst säger till Anders att pappa ska följa med barnet. Jahap, jag ligger kvar där och skakar, lite groggy och oorienterad. Jag har ingen tidsuppfattning och efter en stund frågar rösten jag hört tidigare om jag inte vill veta vad det blev? Jodå, det vill jag ju veta!
En flicka!
Jag säger att hon ska heta Thelma, Thelma Louise.
Thelma föds den 25 september klockan 09:17 och väger 1171 gram och är 38 cm lång. Thelma betyder Vilja, och det är ju väldigt passande.
Efter ett tag kommer Anders tillbaka (han ser lite tårögd ut faktiskt) och med sig har han en kuvös. Jag ser en del av ett litet ansikte, och en liten liten fot. Jag kan stoppa in handen i kuvösen och få ta lite på den pyttelilla foten!
Det här är en av de finaste bilderna jag har och den betyder så mycket för mig! Inne i kuvösen ligger Thelma, och Anders tittar så fint på mig. Det här är första bilden på oss som familj!
Sen rullar de iväg kuvösen upp till neo och Anders fyller med, de syr ihop mig och sen får jag åka till uppvaket.
Anders får alltså följa med Thelma upp på neo. Där undersöker de henne vidare och hon får en så kallad navelkateter. En infart som sitter i naveln där de kan ta prover och ge vätska och medicin.
På bilden har även Thelma en CPAP- en sorts andningshjälp som blåser upp och håller lungorna uppe. En del premisar får ha CPAP länge, men Thelma har den i knappt två dygn så jag får aldrig se henne på riktigt med den.
Här har Thelma fått på sig en prematurblöja, som de har vikt ned. Ändå är den jättestor.
Anders är kvar med Thelma på neo ett bra tag, medans jag har egna "hyss" för mig på uppvaket.
Efter ett par timmar kommer Anders ned till mig. Utan skor. Han har helt enkelt gått genom halva sjukhuset utan skor, för dom har han glömt uppe på neo.
Under tiden ligger jag alltså på uppvaket och fryser och skakar. De trycker i mig ketogan så jag inte ska få ont, alvedon mot feber och stesolid så jag ska hålla mig lugn. Jag blir rätt så groggy av det här.
Mitt i det hela kommer jag på att man måste ju faktiskt ringa och berätta för familjen att vi har fått barn. Jag får låna en telefon, men då kommer det svåra. Jag minns faktiskt inte några telefon nummer! Jo, hem till mina föräldrar, men de är ju på jobbet. Det enda jag faktiskt kommer ihåg är till min bror, Martin, så jag beslutar mig för att ringa honnom. Han har jobbat natt och ligger och sover. Jag minns inte att jag ringde honnom ens, men hur jag uttryckte mig i telefonen har jag fått höra många gånger, och i efterhand är det lite komiskt ändå!7
-hej, det är jag. Det blev en flicka och jag ligger på uppvaket.
-öhh jaha.. och var är hon då? (yrvaken Martin)
-ähh nä de har tagit bort henne.
Martin sätter sig nu spikrätt upp i sängen, klarvaken!!
-men var är Anders då??
-ohh jo han är där med, där uppe.
Då förstår min bror att jag inte är helt klar i knoppen. Och att Anders är med Thelma på avdelningen. Annars använder man ju uttrycket "ta bort" när man ex avlivar hundar...
Jag är kvar ganska många timmar på uppvaket. Jag mår inte alls bra. Jag fryser mest hela tiden, men hela kroppen är ju fortfarande bedövad så jag kan inte röra på mig. Men jag känner med min hand på mitt lår och det är bränhett. Jag har fortfarande kvar magnesiumdroppet och det kommer ställa till en del bekymmer för mig när jag kommer tillbaka till avdelningen på eftermiddagen.
Tillbaka på avdelninge på vårat rum. Nu mår jag verkligen skit. Jag håller på att brinna upp totalt av droppet och är så törstig. Anders har öppnat alla fönster så det är iskallt i rummet, och jag får kalla handukar på mig. Lite senare lägger han iskalla blöta handukar på mig, men jag svettas så det rinner om mig ändå. Till slut beslutar de att ta bort magnesiumdroppet då jag uppenbarligen inte tål det. För att förhindra att jag börjar krampa så "dunkar" de istället ned mig i underjorden med en cocktail på Ketogan och Stesolid.
Tydligen underhåller jag Anders ganska så bra då, jag ser gubbar utanför fönstret och flugor i taket. Och sen sover jag.
Jodå, jag ser verkligen pigg, fräsch och frisk ut!
På torsdagsmorgonen kommer Dr Josefine in till oss igen. Anders sover, jag ligger som en speedad hackspett i sängen. I journalen står det att hon är hos oss kl 07:52. Hon frågar hur jag känner mig och jag svarar att jag mest känner mig olustig och orolig i kroppen men annars rätt så trött, samtidigt. Konstig känsla.
Mina värden har försämrats ytterligare under natten och hon berättar att det blir kejsarsnitt innom två timmar. Anders sätter sig yrvaket upp. Jag säger till honnom att gå och äta frukost. Han vill sova vidare och säger"vaddå, snittet blir ju inte förrens klockan två"
Han har inte uppfattat det hela och jag säger en aning grinigt och nervöst till honnom:
-Nej, innom två timmar!!! Då får han eld i rumpan!!
Nu går allt undan, Anders får på sig kläder och äter frukost snabbt, jag ringer hem till mamma och berättar att nu blir det av. Dagens barnmorska, Eva kommer in och sätter kateter på mig. UTAN BEDÖVNING!! (och katetersättningen utan bedövning är faktiskt det enda jag minns som negativt av hela den här händelsen, men de har helt enkelt inte tid att vänta på den)
Narkosläkaren kommer in för en snabb anamnes, som det ser ut kommer jag få en ryggbedövning och vara vaken under snittet vilket jag uppskattar.
Eva, barnmorskan dubbelkollar så att Anders har ätit frukost så han inte svimmar. Sen sätter hon magnesiumdropp på mig. Jag får information om att jag kommer känna en enorm värmesvallning av droppet, men att den kommer gå över snabbt och sen försvinna och inte komma tillbaka. Och den kommer och det är något av det mest obehagliga jag har varit med om! Det känns som att hela jag brinner, överallt! Till och med mina tänder och naglar brinner!! Jag får lite lugnande och smärtstillande och det värsta försvinner.
Jag byter om snabbt till operationskläder och får hjälp med de fina operationsstrumporna. Anders får byta om han med!
Sen rullas jag snabbt till operation.
Jag tappar räkningen på alla som är i operationssalen, jag börjar räkna men tappar räkningen om och om. Efteråt får vi reda på att operationsteamet bestod av 16 personer, och utanför stod ett arbetslag från neo med läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor beredda.
Jag fryser och är varm vartom, skakar kraftigt. Jag får komma över på operationsbristen där narkosläkaren får sig ett gott skratt, och snart står 16 personer bakom mig och skrattar åt min tatuering! Narkosläkaren som lägger bedövningen är otroligt sicklig och jag känner knappt sticket, sen domnar min kropp bort. Men jag kan inte sluta skaka.
Trots detta kaos så skrattar och skämtar vi, jag är glad, förväntansfull och hela situationen upplever vi båda som som bra, och vi har positiva minnen av det.
Vi pussas en sista gång, som icke-föräldrar. Sen sätter de igång. Jag försöker ligga still, men kan inte kontrollera mina skakningar. De försöker sätta nya infarter i mina händer och armar då de vener som jag redan har i jag har bara spricker.
Jag märker att de gör något med min mage, men känner inte något.
En millisekund blir det tyst i rummet, sen säger en röst: "nu vet jag vad det blev!" samtidigt som en annan röst säger till Anders att pappa ska följa med barnet. Jahap, jag ligger kvar där och skakar, lite groggy och oorienterad. Jag har ingen tidsuppfattning och efter en stund frågar rösten jag hört tidigare om jag inte vill veta vad det blev? Jodå, det vill jag ju veta!
En flicka!
Jag säger att hon ska heta Thelma, Thelma Louise.
Thelma föds den 25 september klockan 09:17 och väger 1171 gram och är 38 cm lång. Thelma betyder Vilja, och det är ju väldigt passande.
Efter ett tag kommer Anders tillbaka (han ser lite tårögd ut faktiskt) och med sig har han en kuvös. Jag ser en del av ett litet ansikte, och en liten liten fot. Jag kan stoppa in handen i kuvösen och få ta lite på den pyttelilla foten!
Det här är en av de finaste bilderna jag har och den betyder så mycket för mig! Inne i kuvösen ligger Thelma, och Anders tittar så fint på mig. Det här är första bilden på oss som familj!
Sen rullar de iväg kuvösen upp till neo och Anders fyller med, de syr ihop mig och sen får jag åka till uppvaket.
Anders får alltså följa med Thelma upp på neo. Där undersöker de henne vidare och hon får en så kallad navelkateter. En infart som sitter i naveln där de kan ta prover och ge vätska och medicin.
På bilden har även Thelma en CPAP- en sorts andningshjälp som blåser upp och håller lungorna uppe. En del premisar får ha CPAP länge, men Thelma har den i knappt två dygn så jag får aldrig se henne på riktigt med den.
Här har Thelma fått på sig en prematurblöja, som de har vikt ned. Ändå är den jättestor.
Anders är kvar med Thelma på neo ett bra tag, medans jag har egna "hyss" för mig på uppvaket.
Efter ett par timmar kommer Anders ned till mig. Utan skor. Han har helt enkelt gått genom halva sjukhuset utan skor, för dom har han glömt uppe på neo.
Under tiden ligger jag alltså på uppvaket och fryser och skakar. De trycker i mig ketogan så jag inte ska få ont, alvedon mot feber och stesolid så jag ska hålla mig lugn. Jag blir rätt så groggy av det här.
Mitt i det hela kommer jag på att man måste ju faktiskt ringa och berätta för familjen att vi har fått barn. Jag får låna en telefon, men då kommer det svåra. Jag minns faktiskt inte några telefon nummer! Jo, hem till mina föräldrar, men de är ju på jobbet. Det enda jag faktiskt kommer ihåg är till min bror, Martin, så jag beslutar mig för att ringa honnom. Han har jobbat natt och ligger och sover. Jag minns inte att jag ringde honnom ens, men hur jag uttryckte mig i telefonen har jag fått höra många gånger, och i efterhand är det lite komiskt ändå!7
-hej, det är jag. Det blev en flicka och jag ligger på uppvaket.
-öhh jaha.. och var är hon då? (yrvaken Martin)
-ähh nä de har tagit bort henne.
Martin sätter sig nu spikrätt upp i sängen, klarvaken!!
-men var är Anders då??
-ohh jo han är där med, där uppe.
Då förstår min bror att jag inte är helt klar i knoppen. Och att Anders är med Thelma på avdelningen. Annars använder man ju uttrycket "ta bort" när man ex avlivar hundar...
Jag är kvar ganska många timmar på uppvaket. Jag mår inte alls bra. Jag fryser mest hela tiden, men hela kroppen är ju fortfarande bedövad så jag kan inte röra på mig. Men jag känner med min hand på mitt lår och det är bränhett. Jag har fortfarande kvar magnesiumdroppet och det kommer ställa till en del bekymmer för mig när jag kommer tillbaka till avdelningen på eftermiddagen.
Tillbaka på avdelninge på vårat rum. Nu mår jag verkligen skit. Jag håller på att brinna upp totalt av droppet och är så törstig. Anders har öppnat alla fönster så det är iskallt i rummet, och jag får kalla handukar på mig. Lite senare lägger han iskalla blöta handukar på mig, men jag svettas så det rinner om mig ändå. Till slut beslutar de att ta bort magnesiumdroppet då jag uppenbarligen inte tål det. För att förhindra att jag börjar krampa så "dunkar" de istället ned mig i underjorden med en cocktail på Ketogan och Stesolid.
Tydligen underhåller jag Anders ganska så bra då, jag ser gubbar utanför fönstret och flugor i taket. Och sen sover jag.
Vecka 30, jag blir sjuk, del 2
Onsdag 26:e september.
Jag vaknar vid tidigt och är hungrig. Jag pratar med Anders i telefon, han är på väg tillbaka till Huddinge för att träffa sin läkare på en rutinkontroll (av hans tumör). Han lovar att komma till mig direkt efteråt.
Jag klär på mig, och går ut för att göra mig lite frukost men möter min barnmorska, Åsa som säger att jag ska träffa läkaren direkt. Doktor Josefine. Josefine är bra, och rak i sin kommunikation vilket jag gillar.
Jag går in på hennes rum, rätt så hungrig men får nog den värsta kallduschen man kan få: Du är jättesjuk och vi kommer förlösa dig innom 24 timmar, senare idag eller senast i morgon.Du ska inte heller vara uppe, du måste ligga till sängs, ha sjukhuskläder och vi kommer sätta infarter på dig.
Mitt hjärta stannar totalt någon sekund. Vad är det hon säger? Sen börjar jag gråta, chockad, ensam. Jag förstod inte att det var så illa. Vad kommer hända med barnet i magen? Neo? Överlever det?
Ensam, liten, rädd.
Går in på rummet, Åsa har ställt in min frukost. Jag börjar äta lite, sakta men det går inte. Jag gråter, Anders är ovetandes hos sin läkare. Vad gör man då?
Jag ringer min mamma (som är på jobbet) och gråter, panikslaget får mest fram att hon måste komma hit. Nu. På en gång.
De flyttar mig till ett enkelrum så att Anders ska kunna vara hos mig. Säger till mig att vila, och släcker lampan. Jag tänder, de släcker. Det ska vara tyst och mörkt omkring mig. Jag känner mig pytteliten. Jag får vita sjukhuskläder och de sätter ett antal PVK i mina händer, mera toxprover. Proverna tar de var 3:e timme och de blir allt sämre, blodtrycket blir allt högre. Jag får blodtrycksänkande medicin.
Anders i rummet på specialistmödravården. Färgen på väggen är diarrebrun och rummet är allmänt deprimerande.
Anders kommer till avdelningen och hittar mig på ett enkelrum, rätt så rödgråten. Han blir rätt så paff han med när han får höra hur det står till.
Läkaren Josefine kommer tillbaka, med en annan läkare, Sverker och de gör ett ultraljud och kollar flödet i navelsträngen. Det är nedsatt och de gör en uppskattning av barnets vikt och de ser en tillväxthämning på ca 23%. (när Thelma sen föds är hon ännu mindre, och ca 30% tillväxthämmad) Jag får en första injektion med Betapred (kortison) för att påskynda bebisens lungmognad.
Mina föräldrar kommer till sjukhuset. Mamma har ringt min pappa efter jag hade pratat med henne. Han blev så chockad att han hade åkt ifrån jobbet direkt. Nu sitter de på våra rum, tidig eftermiddag. Vi får mera information. De hoppas kunna vänta i 24 timmar med att ge nästa Betapred injektion och ha kvar barnet så pass länge. De kommer göra ett kejsarsnitt på mig, då jag har för högt blodtryck och barnet ligger i säte.
De kör en ny CTG kruva var 6:e timme, och tar ett nytt blodtyck och prover var 4:e timme. Snart är jag helt blå över armarna.
Anders ringer till sitt jobb och berättar att han inte kommer dit något mera i veckan. Han har precis börjat jobbat där så det var ju inte så bra tajmat direkt. Sen får han, på nåder från läkaren, snabbt åka hem och hämta lite saker. Vi kommer ju vara kvar på sjukhuset ett bra tag får vi veta.
Mitt i det här kaoset ringer de på min mobil från DHL och berättar att de ska leverera våran barnvagn. Ironi? Jag gör upp med min bror Martin att han ska möta upp dem under torsdagen.
Under dagen kommer även barnläkaren från Neo ned till oss och ska ge oss mera information. (det är ganska så skoj det med, han har samma efternamn som jag!) Min första fråga är: Kommer barnet dö?
Han ger och lugnande besked, barn födda i vecka 30 har mycket bra prognos, 99% överlever, och de har mycket goda changser att "komma ikapp" av sig själva så i treårsåldern brukar man inte se att de är prematurbarn.
Han berättar även att vi ska räkna med att vara på neo fram till det beräknade födelsedatumet, dvs drygt 8 veckor.
Eftermiddagen och kvällen lunkar på, jag har låtit alla besked och information sjunka in och jag känner mig inte rädd eller orolig längre. Jag försöker vila. Jag vill mest ha förlossningen avklarad känns det som.
Anders får ringa och boka av vigseln och vi får berätta för mina föräldrar vad vi hade planerat. Mamma får boka av tårta och blommor. Anders ringer sin mamma som skulle ha tagit tåget upp till Stockholm på fredagen. Hon blir chockad, dels att hon först får höra att hon skulle ha fått gå på bröllop i helgen, men att det är avstyrt och hon blir farmor i stället. Jag vet inte hur hon kännde då, men jag tror hon kännde sig rätt så maktlös när hon sitter i Göteborg och inte kan göra något...
Sent på onsdagskvällen rullar de fram en rullstol till mig och vi får göra ett kort besök på Neo. Det känns bra att få en rundtur innan så att jag iaf vet hur det ser ut där uppe. Och jag får se något som gör mig så glad! En annan välkänd rullstol! Lindas!
Linda och jag var ju som halm och lera under pluggtiden i Linköping, men sen skiljdes våra vägar- och korsas här igen. Allt har en mening!! Jag blir så glad, och känner att det här är ju en otrolig förmån, jag har någon "på insidan" som kan stötta mig och kommer vara med oss hela tiden. Och de åren vi inte har haft kontakt är efter det här som borta!
Mina värden försämmras tyvärr på kvällen, och jag får en ny toppnotering på mitt blodtryck: 220/110. (jag brukar ligga på 110/60) Anders ser hur alla blodkärl på min hals hoppar och tycker det ser riktigt otäckt ut. Det här höga blodtrycket gör att både läkare och sjuksköterska kommer springade väldigt snabbt i korridoren...
De kan inte vänta med att ge mig nästa kortisonspruta 24 timmar som de ville, jag får den redan efter 12 timmar. Och jag blir väldigt speedad av den, vilket inte är helt ovanligt.
På natten sover jag två timmar. Det kryper i kroppen och jag är orolig. Men jag drömmer lite. Jag drömmer att jag målar ett barnrum i rosa.
Jag vaknar vid tidigt och är hungrig. Jag pratar med Anders i telefon, han är på väg tillbaka till Huddinge för att träffa sin läkare på en rutinkontroll (av hans tumör). Han lovar att komma till mig direkt efteråt.
Jag klär på mig, och går ut för att göra mig lite frukost men möter min barnmorska, Åsa som säger att jag ska träffa läkaren direkt. Doktor Josefine. Josefine är bra, och rak i sin kommunikation vilket jag gillar.
Jag går in på hennes rum, rätt så hungrig men får nog den värsta kallduschen man kan få: Du är jättesjuk och vi kommer förlösa dig innom 24 timmar, senare idag eller senast i morgon.Du ska inte heller vara uppe, du måste ligga till sängs, ha sjukhuskläder och vi kommer sätta infarter på dig.
Mitt hjärta stannar totalt någon sekund. Vad är det hon säger? Sen börjar jag gråta, chockad, ensam. Jag förstod inte att det var så illa. Vad kommer hända med barnet i magen? Neo? Överlever det?
Ensam, liten, rädd.
Går in på rummet, Åsa har ställt in min frukost. Jag börjar äta lite, sakta men det går inte. Jag gråter, Anders är ovetandes hos sin läkare. Vad gör man då?
Jag ringer min mamma (som är på jobbet) och gråter, panikslaget får mest fram att hon måste komma hit. Nu. På en gång.
De flyttar mig till ett enkelrum så att Anders ska kunna vara hos mig. Säger till mig att vila, och släcker lampan. Jag tänder, de släcker. Det ska vara tyst och mörkt omkring mig. Jag känner mig pytteliten. Jag får vita sjukhuskläder och de sätter ett antal PVK i mina händer, mera toxprover. Proverna tar de var 3:e timme och de blir allt sämre, blodtrycket blir allt högre. Jag får blodtrycksänkande medicin.
Anders i rummet på specialistmödravården. Färgen på väggen är diarrebrun och rummet är allmänt deprimerande.
Anders kommer till avdelningen och hittar mig på ett enkelrum, rätt så rödgråten. Han blir rätt så paff han med när han får höra hur det står till.
Läkaren Josefine kommer tillbaka, med en annan läkare, Sverker och de gör ett ultraljud och kollar flödet i navelsträngen. Det är nedsatt och de gör en uppskattning av barnets vikt och de ser en tillväxthämning på ca 23%. (när Thelma sen föds är hon ännu mindre, och ca 30% tillväxthämmad) Jag får en första injektion med Betapred (kortison) för att påskynda bebisens lungmognad.
Mina föräldrar kommer till sjukhuset. Mamma har ringt min pappa efter jag hade pratat med henne. Han blev så chockad att han hade åkt ifrån jobbet direkt. Nu sitter de på våra rum, tidig eftermiddag. Vi får mera information. De hoppas kunna vänta i 24 timmar med att ge nästa Betapred injektion och ha kvar barnet så pass länge. De kommer göra ett kejsarsnitt på mig, då jag har för högt blodtryck och barnet ligger i säte.
De kör en ny CTG kruva var 6:e timme, och tar ett nytt blodtyck och prover var 4:e timme. Snart är jag helt blå över armarna.
Anders ringer till sitt jobb och berättar att han inte kommer dit något mera i veckan. Han har precis börjat jobbat där så det var ju inte så bra tajmat direkt. Sen får han, på nåder från läkaren, snabbt åka hem och hämta lite saker. Vi kommer ju vara kvar på sjukhuset ett bra tag får vi veta.
Mitt i det här kaoset ringer de på min mobil från DHL och berättar att de ska leverera våran barnvagn. Ironi? Jag gör upp med min bror Martin att han ska möta upp dem under torsdagen.
Under dagen kommer även barnläkaren från Neo ned till oss och ska ge oss mera information. (det är ganska så skoj det med, han har samma efternamn som jag!) Min första fråga är: Kommer barnet dö?
Han ger och lugnande besked, barn födda i vecka 30 har mycket bra prognos, 99% överlever, och de har mycket goda changser att "komma ikapp" av sig själva så i treårsåldern brukar man inte se att de är prematurbarn.
Han berättar även att vi ska räkna med att vara på neo fram till det beräknade födelsedatumet, dvs drygt 8 veckor.
Eftermiddagen och kvällen lunkar på, jag har låtit alla besked och information sjunka in och jag känner mig inte rädd eller orolig längre. Jag försöker vila. Jag vill mest ha förlossningen avklarad känns det som.
Anders får ringa och boka av vigseln och vi får berätta för mina föräldrar vad vi hade planerat. Mamma får boka av tårta och blommor. Anders ringer sin mamma som skulle ha tagit tåget upp till Stockholm på fredagen. Hon blir chockad, dels att hon först får höra att hon skulle ha fått gå på bröllop i helgen, men att det är avstyrt och hon blir farmor i stället. Jag vet inte hur hon kännde då, men jag tror hon kännde sig rätt så maktlös när hon sitter i Göteborg och inte kan göra något...
Sent på onsdagskvällen rullar de fram en rullstol till mig och vi får göra ett kort besök på Neo. Det känns bra att få en rundtur innan så att jag iaf vet hur det ser ut där uppe. Och jag får se något som gör mig så glad! En annan välkänd rullstol! Lindas!
Linda och jag var ju som halm och lera under pluggtiden i Linköping, men sen skiljdes våra vägar- och korsas här igen. Allt har en mening!! Jag blir så glad, och känner att det här är ju en otrolig förmån, jag har någon "på insidan" som kan stötta mig och kommer vara med oss hela tiden. Och de åren vi inte har haft kontakt är efter det här som borta!
Mina värden försämmras tyvärr på kvällen, och jag får en ny toppnotering på mitt blodtryck: 220/110. (jag brukar ligga på 110/60) Anders ser hur alla blodkärl på min hals hoppar och tycker det ser riktigt otäckt ut. Det här höga blodtrycket gör att både läkare och sjuksköterska kommer springade väldigt snabbt i korridoren...
De kan inte vänta med att ge mig nästa kortisonspruta 24 timmar som de ville, jag får den redan efter 12 timmar. Och jag blir väldigt speedad av den, vilket inte är helt ovanligt.
På natten sover jag två timmar. Det kryper i kroppen och jag är orolig. Men jag drömmer lite. Jag drömmer att jag målar ett barnrum i rosa.
Vecka 30, jag blir sjuk, del 1
Jag gick in i graviditetsvecka 30, men efter det sista besöket hos min barnmorska låg jag bara hemma, antingen i sängen eller på soffan och sov mest. Men var otroligt rastlös.
Tisdagen den 25:e september
På tisdagen får jag ändå för mig att ordna det sista inför brölloppet vi ska ha på lördagen. Jag åker och beställer en liten bukett och får floristen att lova att inte berätta för min mamma, som jobbar i samma köpcentrum. Sen åker jag till Sickla för att beställa en tårta. Även där får jag be tjejen som ska göra min tårta att inte berätta för mina föräldrar då de känner varandra. Jag går en sväng i Sickla då jag helt plötsligt får ett ordentligt synbortfall på båda ögonen. Det blir bara vitt. Jag sätter mig ned, är yr men synen kommer tillbaka lite senare och jag beslutar mig för att åka hem och lägga mig på soffan igen.
Eftermiddagen går, jag ligger på soffan. Anders kommer hem från jobbet och jag berättar vad som har hänt i Sickla men jag tänker inte så mycket mera på det. Det blir kväll, vi äter middag. Vi tar ett kort besök hos våran nya granne som håller på att totalrenovera sin lägenhet. Sen går vi ned och fortsätter ser på tv. Det är Filip och Fredrik på tv, två killar jag verkligen avskyr och jag sitter och spyr galla över dem.
Då, helt plötsligt får jag ont. Jätteont! I mellangärdet och jag kan knappast andas.
Jag ligger, kritvit och vrider mig i soffan av smärta. En liten klocka ringer i mitt huvud som säger att det här är inte bra, att jag måste ringa till förlossningen. Klockan är strax efter 22 och vi ringer till SöS. De säger att jag ska till sjukhuset omedelbart, men det är fullt hos dem. De lotsar oss vidare till Huddinge sjukhus och vi ska in dit så fort vi kan.
I panik ringer vi mina föräldrar som kommer, någon måste ta hand om Charlie, min hund. Anders springer och hämtar bilen, och jag i förbifarten tar med mig min tandborste. Visste jag omedvetet att jag inte skulle komma hem på flera veckor?
Jag har ordentligt ont och jag är orolig att något är väldigt fel. Det sista min mamma säger till mig innan vi åker är:Det kommer gå bra, det kommer komma en liten flicka, men det kommer gå bra.
Hur hon visste det har jag inten aning om.
Jag minns hur jag sitter i bilen, i framsätet mest ålandes som en daggmask. Anders kör fort, jättefort i tunneln och jag fräser åt honnom att inte åka dit för fortkörning igen. (han hade fått en fin böter hemskickad bara några veckor tidigare) Jag babblar på om den där forkörningen och hur onödiga pengar det var. Och egentligen, det var ju skit samma, det viktiga var ju att jag kom till sjukhuset fort.
Vi kommer fram till Huddinge och ska lämna av mig vid förlossningen. Vi kör förbi den första gången. Jag skrattar åt hur akutingångarna är upplagda på Huddinge: Förlossning, Akutmotagning, Bårhus. Hela livets gång kan det ju ses som.
Jag får komma in på ett undersökningsrum. Anders parkerar bilen. Jag har ont, fryser och svettas var om. Kan inte ligga still pga smärtorna. De tar blodtryck, CTG-kurvor och blodprover på mig. Det kommer en läkare och gör ett snabbt ultraljud. De tror först att jag kan ha något problem med magen, eller gallan. Jag är ju fortfarande dålig i magen som jag har varit i ett par veckor. Vi får inte några direkta svar på vad det kan göra.
Jag får prova Novalucol och dricka Xylokain, om det skulle vara någon form av magkatarr. Hjälper inte ett smack.
Nu börjar saker bli lite oklar för mig och jag har inte riktigt koll på hela förloppet emellanåt. Däremot minns jag att läkaren som var inne hos oss glömde sin läkarrock, med sökaren i. Och den började pipa.
Klockan passerar 24 och läkaren kommer tillbaka och de beslutar sig för att lägga in mig. Jag ska få mera smärtstillande med, och jag får en spruta Voltaren i rumpan av sjuksköterskan. Jag vet inte om jag säger att jag älskar henne efter det, men det känndes som det, för äntligen klingar smärtan av.
Jag blir visad till ett rum på specialistmödravården som jag kommer få dela med någon annan. Anders måste åka hem. Läkaren och barnmorskan står och pratar lågmält en bit bort. Jag mår rätt så bra nu igen efter att ha fått en spruta. Jo, förutom att jag rapar rätt så kraftigt då.
Anders åker hem klockan två på natten, jag går och borstar tänderna (tur att jag tog med tandborsten!) Barnomorskan förklarar att hon kommer gå in flera gånger under natten för att ta mera prover och mera CTG kurvor. Jag får ett par timmars sömn ändå.
Tisdagen den 25:e september
På tisdagen får jag ändå för mig att ordna det sista inför brölloppet vi ska ha på lördagen. Jag åker och beställer en liten bukett och får floristen att lova att inte berätta för min mamma, som jobbar i samma köpcentrum. Sen åker jag till Sickla för att beställa en tårta. Även där får jag be tjejen som ska göra min tårta att inte berätta för mina föräldrar då de känner varandra. Jag går en sväng i Sickla då jag helt plötsligt får ett ordentligt synbortfall på båda ögonen. Det blir bara vitt. Jag sätter mig ned, är yr men synen kommer tillbaka lite senare och jag beslutar mig för att åka hem och lägga mig på soffan igen.
Eftermiddagen går, jag ligger på soffan. Anders kommer hem från jobbet och jag berättar vad som har hänt i Sickla men jag tänker inte så mycket mera på det. Det blir kväll, vi äter middag. Vi tar ett kort besök hos våran nya granne som håller på att totalrenovera sin lägenhet. Sen går vi ned och fortsätter ser på tv. Det är Filip och Fredrik på tv, två killar jag verkligen avskyr och jag sitter och spyr galla över dem.
Då, helt plötsligt får jag ont. Jätteont! I mellangärdet och jag kan knappast andas.
Jag ligger, kritvit och vrider mig i soffan av smärta. En liten klocka ringer i mitt huvud som säger att det här är inte bra, att jag måste ringa till förlossningen. Klockan är strax efter 22 och vi ringer till SöS. De säger att jag ska till sjukhuset omedelbart, men det är fullt hos dem. De lotsar oss vidare till Huddinge sjukhus och vi ska in dit så fort vi kan.
I panik ringer vi mina föräldrar som kommer, någon måste ta hand om Charlie, min hund. Anders springer och hämtar bilen, och jag i förbifarten tar med mig min tandborste. Visste jag omedvetet att jag inte skulle komma hem på flera veckor?
Jag har ordentligt ont och jag är orolig att något är väldigt fel. Det sista min mamma säger till mig innan vi åker är:Det kommer gå bra, det kommer komma en liten flicka, men det kommer gå bra.
Hur hon visste det har jag inten aning om.
Jag minns hur jag sitter i bilen, i framsätet mest ålandes som en daggmask. Anders kör fort, jättefort i tunneln och jag fräser åt honnom att inte åka dit för fortkörning igen. (han hade fått en fin böter hemskickad bara några veckor tidigare) Jag babblar på om den där forkörningen och hur onödiga pengar det var. Och egentligen, det var ju skit samma, det viktiga var ju att jag kom till sjukhuset fort.
Vi kommer fram till Huddinge och ska lämna av mig vid förlossningen. Vi kör förbi den första gången. Jag skrattar åt hur akutingångarna är upplagda på Huddinge: Förlossning, Akutmotagning, Bårhus. Hela livets gång kan det ju ses som.
Jag får komma in på ett undersökningsrum. Anders parkerar bilen. Jag har ont, fryser och svettas var om. Kan inte ligga still pga smärtorna. De tar blodtryck, CTG-kurvor och blodprover på mig. Det kommer en läkare och gör ett snabbt ultraljud. De tror först att jag kan ha något problem med magen, eller gallan. Jag är ju fortfarande dålig i magen som jag har varit i ett par veckor. Vi får inte några direkta svar på vad det kan göra.
Jag får prova Novalucol och dricka Xylokain, om det skulle vara någon form av magkatarr. Hjälper inte ett smack.
Nu börjar saker bli lite oklar för mig och jag har inte riktigt koll på hela förloppet emellanåt. Däremot minns jag att läkaren som var inne hos oss glömde sin läkarrock, med sökaren i. Och den började pipa.
Klockan passerar 24 och läkaren kommer tillbaka och de beslutar sig för att lägga in mig. Jag ska få mera smärtstillande med, och jag får en spruta Voltaren i rumpan av sjuksköterskan. Jag vet inte om jag säger att jag älskar henne efter det, men det känndes som det, för äntligen klingar smärtan av.
Jag blir visad till ett rum på specialistmödravården som jag kommer få dela med någon annan. Anders måste åka hem. Läkaren och barnmorskan står och pratar lågmält en bit bort. Jag mår rätt så bra nu igen efter att ha fått en spruta. Jo, förutom att jag rapar rätt så kraftigt då.
Anders åker hem klockan två på natten, jag går och borstar tänderna (tur att jag tog med tandborsten!) Barnomorskan förklarar att hon kommer gå in flera gånger under natten för att ta mera prover och mera CTG kurvor. Jag får ett par timmars sömn ändå.
Ultraljud och krämpor...
Vi visste ju inte hur långt gången jag var när vi kom på att jag var gravid. För jag var ju verkligen gravid, det var inte något virus från Thailand jag hade släpat hem. Så vi bokade tid för ett så kallat VUL- vaginalt ultraljud.
Det var här vi fick se våran "Kotte" för första gången. En liten böna, men hjärtat pickade på så fint!
Vecka 10+3, vi fick ett beräknat födelsedatum till 11november.
Jag berättade tidigt på jobbet, de kunde nog inte unvika att märka ändå. Jag mådde konstant illa. Jag tålde inte doften av kaffe och kaffemaskinen stod i lunchrummet. Jag la av att snusa direkt när jag fick reda på att jag var gravid med, och nu avskydde jag lukten av snus. Blä. Och jag började älska äpplen, och fick en fin craving med.
Havregrynsgröt med äppelmos och sojamjölk. Till frukost, mellanmål, lunch, mellis och om jag hade fått välja, middag.
Dessvärre fick jag andra krämpor med. Foglossning. Och jag fick det tidigt, redan i vecka 13. Jag vet när det började och när jag kännde av det första gången. Jag hade varit ute på patientbesök och höll på att packa om min väska när det känndes ont i svanken. Jag trodde bara att det var lite överansträngning eller att jag hade burit min väska fel. Två dagar senare var det som knivar som stack mig kring hela bäckenet. Och jag var fortfarande så trött! Jag gick upp på morgonen, jättetrött, åkte till jobbet men höll på att somna efter lunchen. När jag kom hem somnade jag på soffan, gick upp för att äta middag och sen sov jag igen. Ändå hade jag ont.
Mitt jobb är tungt fysiskt i och med att patienterna vårdas hemma, så det är en hel del släpande på saker fram och tillbaka. Jag blev sjukskriven tidigt och nu, i efterhand är jag ännu mera tacksam för det. Hade jag fortsatt jobba och stressa så tror jag iaf att Thelma hade kommit ännu tidigare och då hade hennes utveckling varit helt annan.
Däremot, en sak som sårade mig var att jag märkte av, och hörde på avvägar att en kollega tyckte jag bara "inbillade" mig och var en smitare från jobbet. Jag vet att denne person fick dåligt samvet efteråt, och det bjuder jag faktiskt på...
Jag började gå på MVC. På inskrivningen så var det inte min ordinarie barnmorska, utan en annan jättetrevlig tjej. Tyvärr fick jag inte ha henne sen, utan bytte till den som skulle följa mig. Tyckte det känndes sisodär, men jag ville inte vara till besvär. Vissa gånger var hon helt okej, andra gånger verkade hon mest vara stressad men tyvärr, oftas kände jag mig förbisedd. Någon gång sa hon till mig att " jamen det där vet ju du som är sjuksköterska" vilket är helt fel. Jag var hennes patient, och jag är inte specialiserad eller intresserad av att jobba innom hennes område. Jag kanske skulle ha stått på mig och bytt, men samtidigt ville jag inte framstå som en nojjig förstagångsföderska.
I vecka 18 gjorde vi RUL- Rutin Ultraljud. Allt så bra ut och "Kotten" växte på bra. Vi ville inte ta reda på om det var en flicka eller pojke, men jag tyckte det kändes som en pojke.
Lite otydligt eftesom jag har fotat ultraljudsbilden, men när man ser den på riktigt ser det ut som att "Kotten" pekar finger åt oss! Jag blev flyttad lite till beräknad förlossning, till 17 november.
En perfekt liten hand med fingrar!
Som sjukskriven hemma gick dagarna långsamt. Och mina hormoner hoppade rätt så vilt. Det var mycket tårar emellanåt. Men jag fördrev en del av tiden med att planera vad vi behövde köpa och ordna saker. Och så började jag träffa några andra gravida under sommaren för fika. Elin var beräknad att få en flicka i mitten av september, och Jessica en "bäs" i januari.
Omkring i graviditetsvecka 25 började jag drömma konstigt. Jag sov ganska så dåligt från den tiden och frammåt. Men jag började i min tysthet fundera på om bebisen mådde bra där inne. Allt verkade bra, det var bara en känsla jag hade. Nu i efterhand har jag förstått att just den här känslan är det flera som börjar utveckla en havandeskapsförgiftning som får, men det är ju ett väldigt vagt symptom på att något är fel. Jag tog aldrig upp det här med min barnmorska då jag mest trodde det berodde på mina egna nojjor. Jag hade lite huvudvärk till och från, men jag sov ju ganska så dåligt. Och det flimmrade framför ögonen- men jag var ju konstant trött så det var ju inte så konstigt. Fötterna började svullna upp mitt i sommaren, och jag gick upp rätt så fort i vikt. Men dagarna rullade på.
Hemsk bild på mig! Men jag ser att jag har blivit svullen i ansiktet redan här, i vecka 25.
Innan jag blev gravid vägde jag ca 56 kg, och fram till förlossningen gick jag upp 30 (!!) kg. Jag sammlade på mig drygt 15 kg i bara vätska. 30 kg, och jag gick inte ens tiden ut.
Magen i vecka 25. Den blev inte mycket större än så här, de sista fem veckorna växte den bara 1 cm, vilket är alldels för lite. Själv kände jag mig mest deppad och ful ful ful. Det är under den här perioden jag började bli sjuk, och från den här tidpunkten som inte Thelma fortsatte växa som hon skulle- men det visste vi inte då.
Under mina besök på MVC såg allt "så bra ut". Mina besök tog ca 10 minuter varje gång, med provtagning och mätningar, så det är ju inte så konstigt att jag aldrig hann prata med barnmorskan.
Ungefär i vecka 27 blev jag dålig i magen och det höll i sig konstant. Jag trodde på magsjuka fort, men det var det inte. Och inte att jag hade fått i mig mjölkprodukter heller.Jag kontaktade förlossningen en helg för rådfrågning och de tyckte jag skulle ta upp det med min ordinarie barnmorska vid nästa besök.
Jag kommer ihåg ett besök speciellt hos min barnmorska, det sista faktiskt. Det var när jag var i vecka 29. Hon var 15 minuter sen, som vanligt och jättestresad vilket hon klargjode tidigt."Jag har så mycket att göra idag så vi får ta de lite snabbt" Jag berättade om min magåtkomma, vilket hon mer eller mindre viftade bort. Sen mätte hon magen och ja, den hade ju inte växt sen sista besöket och det var ju "konstigt". Hon såg att jag hade gått upp 7kg i vikt med på bara ett par veckor och undrade vad jag åt. Haveregrynsgröt mest.. men visst, lite godis med men inte mera än vanligt.Jag berättade att jag såg flimmer, men att jag var trött med. Hon skrev det inte ens i jounalen. Sen bad hon mig kissa för att kolla proteiner i urinen. Den visade +2. Hon tog mitt blodtryck som var lite högt så hon tog om det lite senare. Det var fortfarande högt, men sjönk så hon nöjde sig med det. Hon bad mig komma tillbaka om en vecka, för en extra kontroll. Sen var besöket över. Jag kännde mig ledsen, det verkade ju inte helt bra alls? När jag kommer till bilen ringer jag Anders, och alla tårarna kommer- det känns ju inte bra! Han lugnar mig, jag åker hem och vilar. Tar en dag i sänder. Jag kom aldrig tillbaka på något nytt besök, jag hamnade på sjukan istället där de starkt ifrågasatte barnmorskans agerande. De menade att hon skulle ha sickat mig på kontroll på specialistmödravården för mera provtagning av två starka anledningar: Mitt höga blodtryck och proteinen i urinen tydde på havandeskapsförgiftning redan då och skulle ha kollats upp. Det andra var att de tyckte det var väldigt fel att hon inte sickat mig på ett tillväxtultraljud då min mage inte alls vuxit. Min barnmorska gjorde alltså flera fel, och jag har inte ens fått en ursäkt! (jag gick inte till den MVC i graviditet två)
Mitt i det här vi planera bröllop. Vi skulle ha ett litet borgligt överraskningsbröllop för bara de närmaste den 27 september. Anders syster visste om det och hon skulle komma. Min bror Martin och hans sambo Marie visste med och de skulle hjälpa oss. Men mina föräldrar, Anders mamma och min morfar visste inget. Vi skulle bjuda dem hem till oss på lunch, men smita iväg, och då skulle inbjudan till vigsel komma, som skulle ske tre timmar senare. Det blev inget av med det hela.
Det var här vi fick se våran "Kotte" för första gången. En liten böna, men hjärtat pickade på så fint!
Vecka 10+3, vi fick ett beräknat födelsedatum till 11november.
Jag berättade tidigt på jobbet, de kunde nog inte unvika att märka ändå. Jag mådde konstant illa. Jag tålde inte doften av kaffe och kaffemaskinen stod i lunchrummet. Jag la av att snusa direkt när jag fick reda på att jag var gravid med, och nu avskydde jag lukten av snus. Blä. Och jag började älska äpplen, och fick en fin craving med.
Havregrynsgröt med äppelmos och sojamjölk. Till frukost, mellanmål, lunch, mellis och om jag hade fått välja, middag.
Dessvärre fick jag andra krämpor med. Foglossning. Och jag fick det tidigt, redan i vecka 13. Jag vet när det började och när jag kännde av det första gången. Jag hade varit ute på patientbesök och höll på att packa om min väska när det känndes ont i svanken. Jag trodde bara att det var lite överansträngning eller att jag hade burit min väska fel. Två dagar senare var det som knivar som stack mig kring hela bäckenet. Och jag var fortfarande så trött! Jag gick upp på morgonen, jättetrött, åkte till jobbet men höll på att somna efter lunchen. När jag kom hem somnade jag på soffan, gick upp för att äta middag och sen sov jag igen. Ändå hade jag ont.
Mitt jobb är tungt fysiskt i och med att patienterna vårdas hemma, så det är en hel del släpande på saker fram och tillbaka. Jag blev sjukskriven tidigt och nu, i efterhand är jag ännu mera tacksam för det. Hade jag fortsatt jobba och stressa så tror jag iaf att Thelma hade kommit ännu tidigare och då hade hennes utveckling varit helt annan.
Däremot, en sak som sårade mig var att jag märkte av, och hörde på avvägar att en kollega tyckte jag bara "inbillade" mig och var en smitare från jobbet. Jag vet att denne person fick dåligt samvet efteråt, och det bjuder jag faktiskt på...
Jag började gå på MVC. På inskrivningen så var det inte min ordinarie barnmorska, utan en annan jättetrevlig tjej. Tyvärr fick jag inte ha henne sen, utan bytte till den som skulle följa mig. Tyckte det känndes sisodär, men jag ville inte vara till besvär. Vissa gånger var hon helt okej, andra gånger verkade hon mest vara stressad men tyvärr, oftas kände jag mig förbisedd. Någon gång sa hon till mig att " jamen det där vet ju du som är sjuksköterska" vilket är helt fel. Jag var hennes patient, och jag är inte specialiserad eller intresserad av att jobba innom hennes område. Jag kanske skulle ha stått på mig och bytt, men samtidigt ville jag inte framstå som en nojjig förstagångsföderska.
I vecka 18 gjorde vi RUL- Rutin Ultraljud. Allt så bra ut och "Kotten" växte på bra. Vi ville inte ta reda på om det var en flicka eller pojke, men jag tyckte det kändes som en pojke.
Lite otydligt eftesom jag har fotat ultraljudsbilden, men när man ser den på riktigt ser det ut som att "Kotten" pekar finger åt oss! Jag blev flyttad lite till beräknad förlossning, till 17 november.
En perfekt liten hand med fingrar!
Som sjukskriven hemma gick dagarna långsamt. Och mina hormoner hoppade rätt så vilt. Det var mycket tårar emellanåt. Men jag fördrev en del av tiden med att planera vad vi behövde köpa och ordna saker. Och så började jag träffa några andra gravida under sommaren för fika. Elin var beräknad att få en flicka i mitten av september, och Jessica en "bäs" i januari.
Omkring i graviditetsvecka 25 började jag drömma konstigt. Jag sov ganska så dåligt från den tiden och frammåt. Men jag började i min tysthet fundera på om bebisen mådde bra där inne. Allt verkade bra, det var bara en känsla jag hade. Nu i efterhand har jag förstått att just den här känslan är det flera som börjar utveckla en havandeskapsförgiftning som får, men det är ju ett väldigt vagt symptom på att något är fel. Jag tog aldrig upp det här med min barnmorska då jag mest trodde det berodde på mina egna nojjor. Jag hade lite huvudvärk till och från, men jag sov ju ganska så dåligt. Och det flimmrade framför ögonen- men jag var ju konstant trött så det var ju inte så konstigt. Fötterna började svullna upp mitt i sommaren, och jag gick upp rätt så fort i vikt. Men dagarna rullade på.
Hemsk bild på mig! Men jag ser att jag har blivit svullen i ansiktet redan här, i vecka 25.
Innan jag blev gravid vägde jag ca 56 kg, och fram till förlossningen gick jag upp 30 (!!) kg. Jag sammlade på mig drygt 15 kg i bara vätska. 30 kg, och jag gick inte ens tiden ut.
Magen i vecka 25. Den blev inte mycket större än så här, de sista fem veckorna växte den bara 1 cm, vilket är alldels för lite. Själv kände jag mig mest deppad och ful ful ful. Det är under den här perioden jag började bli sjuk, och från den här tidpunkten som inte Thelma fortsatte växa som hon skulle- men det visste vi inte då.
Under mina besök på MVC såg allt "så bra ut". Mina besök tog ca 10 minuter varje gång, med provtagning och mätningar, så det är ju inte så konstigt att jag aldrig hann prata med barnmorskan.
Ungefär i vecka 27 blev jag dålig i magen och det höll i sig konstant. Jag trodde på magsjuka fort, men det var det inte. Och inte att jag hade fått i mig mjölkprodukter heller.Jag kontaktade förlossningen en helg för rådfrågning och de tyckte jag skulle ta upp det med min ordinarie barnmorska vid nästa besök.
Jag kommer ihåg ett besök speciellt hos min barnmorska, det sista faktiskt. Det var när jag var i vecka 29. Hon var 15 minuter sen, som vanligt och jättestresad vilket hon klargjode tidigt."Jag har så mycket att göra idag så vi får ta de lite snabbt" Jag berättade om min magåtkomma, vilket hon mer eller mindre viftade bort. Sen mätte hon magen och ja, den hade ju inte växt sen sista besöket och det var ju "konstigt". Hon såg att jag hade gått upp 7kg i vikt med på bara ett par veckor och undrade vad jag åt. Haveregrynsgröt mest.. men visst, lite godis med men inte mera än vanligt.Jag berättade att jag såg flimmer, men att jag var trött med. Hon skrev det inte ens i jounalen. Sen bad hon mig kissa för att kolla proteiner i urinen. Den visade +2. Hon tog mitt blodtryck som var lite högt så hon tog om det lite senare. Det var fortfarande högt, men sjönk så hon nöjde sig med det. Hon bad mig komma tillbaka om en vecka, för en extra kontroll. Sen var besöket över. Jag kännde mig ledsen, det verkade ju inte helt bra alls? När jag kommer till bilen ringer jag Anders, och alla tårarna kommer- det känns ju inte bra! Han lugnar mig, jag åker hem och vilar. Tar en dag i sänder. Jag kom aldrig tillbaka på något nytt besök, jag hamnade på sjukan istället där de starkt ifrågasatte barnmorskans agerande. De menade att hon skulle ha sickat mig på kontroll på specialistmödravården för mera provtagning av två starka anledningar: Mitt höga blodtryck och proteinen i urinen tydde på havandeskapsförgiftning redan då och skulle ha kollats upp. Det andra var att de tyckte det var väldigt fel att hon inte sickat mig på ett tillväxtultraljud då min mage inte alls vuxit. Min barnmorska gjorde alltså flera fel, och jag har inte ens fått en ursäkt! (jag gick inte till den MVC i graviditet två)
Mitt i det här vi planera bröllop. Vi skulle ha ett litet borgligt överraskningsbröllop för bara de närmaste den 27 september. Anders syster visste om det och hon skulle komma. Min bror Martin och hans sambo Marie visste med och de skulle hjälpa oss. Men mina föräldrar, Anders mamma och min morfar visste inget. Vi skulle bjuda dem hem till oss på lunch, men smita iväg, och då skulle inbjudan till vigsel komma, som skulle ske tre timmar senare. Det blev inget av med det hela.
oj då, jag är visst gravid!
Våren 2008.
Jag hade ett par veckor börjat fundera på barn och kände att jag längtade, och jag hade ju hittat ett bra "offer" att både tillbringa mitt liv med, och skaffa barn med tyckte jag. Vi hade förlovat oss ett par veckor tidigare. Jag visste inte hur Anders ställde sig till det hela, men en kväll efter han kom hem i skapligt sick efter en utekväll med grabbarna frågade jag vad han tyckte om det hela och fick ett ganska typiskt Anders svar: Jo, det börjar väl bli dags för det.
Sagt och gjort, verkstaden igång. (nu, i efterhand så vet jag precis var Thelma kom till!)'
Men det hände ingenting. Vi skulle åka till Thailand den våren med och det första jag gjorde när vi landade i Thailand var att köpa ett grav-test. Negativt. Nåväl då kunde jag dricka öl under semestern och tänkte inte så mycket mer på det. Jag köpte på mig ett lager med tester att ta med hem ändå, de kostade ju bara 3 kr/st där vilket är betydligt billigare än hemma i Sverige.
Vi hade en toppensemester, men på planet hem blev jag akut magsjuk- tvåvägars och det är ingen höjdare när man har en lång flygresa framför sig. Och väl hemma blev det inte ett dugg bättre. Jag var konstant trött, mådde illa och magen bara krånglade. Jag måste ha fått med mig någon bacill eller virus hem. Efter två veckor med det här så tyckte Anders att jag skulle ta mig till doktorn. Min tanke var ändå att ta ett gravtest innan jag gick dit, för det var väl det första de skulle fråga efter.
En tidig tisdagsmorgon 06:30 innan jag åker till jobbet tar jag och kissar på en sticka. Och tror inte mina ögon. Det måste vara fel på testet. Bäst att ta ett till.
Det kan nog inte bli mera tydligt än så här. Jag är gravid!!
Och jag blir klarvaken- det är ju positivt! Jag måste berätta för Anders! Han ligger och sover som en stock men jag lyckas få liv i honnom och berättar att han ska bli pappa. Jag får ett halv-sovandes-mummel till svar: "Vad roligt då". Jahap, känndes ju lite snopet, men glad sticker jag iväg till jobbet.
I efterhand så berättade Anders att han visst uppfattade det, och ungefär när jag låser dörren efter mig förstår han vad jag hade sagt. Och det blir klart och tydligt när han kommer in i badrummet och ser mina tester ligga kvar på handfatet. Han ska bli pappa.
Vi ska berätta för våra familjer.
Anders mamma, som bor i Göteborg kommer hem en dag efter jobbet och hittar ett paket i sin brevlåda. I paketet ligger en bok som heter "Att bli med barnbarn". I boken har Anders skrivit: Vi ses i höst farmor!
Reaktionen på det är att vi få, ungefär 15 minuter efter att blivande farmor har kommit hem från jobbet, ett telefonsamtal med en skrattandes och glädjegråtande farmor! Härligt.
Mina föräldrar, som bor betydligt närmare får beskedet lite annolunda. Min pappa, som fyller 60 får under sin födelsedagsmiddag paket han med. Min lillebror och sambo är med på middagen de med, och har precis den dagen skrivit under papprena för sitt nya hus, men våran överraskning slår även dom. Pappa packar upp sitt paket och blir.. överraskad. Vi har det inspelat på film! Min mamma förstår direkt! Min bror Martin kläcker ur sigm en aning chockat"...men hur..?"
Den här bilden på mig och Anders är från min pappas 60-års fest. Jag är nygravid och det är även här resten av min släkt och många vänner får reda på att vi ska bli föräldrar. Att min pappa ska bli morfar ser han som en bra 60-års present.
Tyvärr var det här sista gången jag fick träffa min mormor Signe. Jag hinner berätta för henne att hon ska bli gammelmormor igen och hon blir så glad. Tyvärr får hon aldrig träffa Thelma, då hon går bort mindre än 2 dygnt senare helt oförtutsett. Det var en av de tyngsta sakerna med allt som hände. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och att inte få dela det hela med henne, eller ringa henne när jag var ledsen och det var tungt var och är fortfarande jobbigt. Men jag VET att min mormor alltid kommer ha koll på Thelma och vaka över henne ändå.
Och det kändes verkligen konstigt, att från en dag till en annan gå från total lycka över att ha början på ett liv i magen, till en enorm sorg och saknad. Min pappas fest var på lördagen och då kramade jag min mormor hårt och länge en sista gång. På måndag morgon vaknar hon inte när morfar försöker väcka henne när kaffet är klart. Min mormor dog i sömnen, och det kan trösta lite att hon inte hade ont. Men även idag saknar jag henne dagligen.
Min mormor!
Jag hade ett par veckor börjat fundera på barn och kände att jag längtade, och jag hade ju hittat ett bra "offer" att både tillbringa mitt liv med, och skaffa barn med tyckte jag. Vi hade förlovat oss ett par veckor tidigare. Jag visste inte hur Anders ställde sig till det hela, men en kväll efter han kom hem i skapligt sick efter en utekväll med grabbarna frågade jag vad han tyckte om det hela och fick ett ganska typiskt Anders svar: Jo, det börjar väl bli dags för det.
Sagt och gjort, verkstaden igång. (nu, i efterhand så vet jag precis var Thelma kom till!)'
Men det hände ingenting. Vi skulle åka till Thailand den våren med och det första jag gjorde när vi landade i Thailand var att köpa ett grav-test. Negativt. Nåväl då kunde jag dricka öl under semestern och tänkte inte så mycket mer på det. Jag köpte på mig ett lager med tester att ta med hem ändå, de kostade ju bara 3 kr/st där vilket är betydligt billigare än hemma i Sverige.
Vi hade en toppensemester, men på planet hem blev jag akut magsjuk- tvåvägars och det är ingen höjdare när man har en lång flygresa framför sig. Och väl hemma blev det inte ett dugg bättre. Jag var konstant trött, mådde illa och magen bara krånglade. Jag måste ha fått med mig någon bacill eller virus hem. Efter två veckor med det här så tyckte Anders att jag skulle ta mig till doktorn. Min tanke var ändå att ta ett gravtest innan jag gick dit, för det var väl det första de skulle fråga efter.
En tidig tisdagsmorgon 06:30 innan jag åker till jobbet tar jag och kissar på en sticka. Och tror inte mina ögon. Det måste vara fel på testet. Bäst att ta ett till.
Det kan nog inte bli mera tydligt än så här. Jag är gravid!!
Och jag blir klarvaken- det är ju positivt! Jag måste berätta för Anders! Han ligger och sover som en stock men jag lyckas få liv i honnom och berättar att han ska bli pappa. Jag får ett halv-sovandes-mummel till svar: "Vad roligt då". Jahap, känndes ju lite snopet, men glad sticker jag iväg till jobbet.
I efterhand så berättade Anders att han visst uppfattade det, och ungefär när jag låser dörren efter mig förstår han vad jag hade sagt. Och det blir klart och tydligt när han kommer in i badrummet och ser mina tester ligga kvar på handfatet. Han ska bli pappa.
Vi ska berätta för våra familjer.
Anders mamma, som bor i Göteborg kommer hem en dag efter jobbet och hittar ett paket i sin brevlåda. I paketet ligger en bok som heter "Att bli med barnbarn". I boken har Anders skrivit: Vi ses i höst farmor!
Reaktionen på det är att vi få, ungefär 15 minuter efter att blivande farmor har kommit hem från jobbet, ett telefonsamtal med en skrattandes och glädjegråtande farmor! Härligt.
Mina föräldrar, som bor betydligt närmare får beskedet lite annolunda. Min pappa, som fyller 60 får under sin födelsedagsmiddag paket han med. Min lillebror och sambo är med på middagen de med, och har precis den dagen skrivit under papprena för sitt nya hus, men våran överraskning slår även dom. Pappa packar upp sitt paket och blir.. överraskad. Vi har det inspelat på film! Min mamma förstår direkt! Min bror Martin kläcker ur sigm en aning chockat"...men hur..?"
Den här bilden på mig och Anders är från min pappas 60-års fest. Jag är nygravid och det är även här resten av min släkt och många vänner får reda på att vi ska bli föräldrar. Att min pappa ska bli morfar ser han som en bra 60-års present.
Tyvärr var det här sista gången jag fick träffa min mormor Signe. Jag hinner berätta för henne att hon ska bli gammelmormor igen och hon blir så glad. Tyvärr får hon aldrig träffa Thelma, då hon går bort mindre än 2 dygnt senare helt oförtutsett. Det var en av de tyngsta sakerna med allt som hände. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och att inte få dela det hela med henne, eller ringa henne när jag var ledsen och det var tungt var och är fortfarande jobbigt. Men jag VET att min mormor alltid kommer ha koll på Thelma och vaka över henne ändå.
Och det kändes verkligen konstigt, att från en dag till en annan gå från total lycka över att ha början på ett liv i magen, till en enorm sorg och saknad. Min pappas fest var på lördagen och då kramade jag min mormor hårt och länge en sista gång. På måndag morgon vaknar hon inte när morfar försöker väcka henne när kaffet är klart. Min mormor dog i sömnen, och det kan trösta lite att hon inte hade ont. Men även idag saknar jag henne dagligen.
Min mormor!
Prematur
Jag har fått en hel del frågor om varför Thelma föddes tidigt, och hur det gick till.
Det här är en sak som jag har tänkt skriva om länge, men det är svårt. Av flera olika anledningar; dels att sätta sig ned och få alla saker i rätt kronologisk ordning, och få tid att skriva något rätt så omfattande. Sen är det den känslomässiga biten. Jag berättar gärna, men att sätta sig och verkligen få ned det rör om många känslor.
Ändå, det här är en sak som ska skrivas ned, inte minnst för Thelmas skull så hon kan läsa och förstå hur det var lite annolunda när hon föddes.
En del som jag inte känner, berättar i sin välvilja att deras barn också är födda för tidigt, att de kom två eller tre veckor "för tidigt" enligt den beräknade förlossningen. Nåväl, de vill inget illa, men dessa barn är inte för tidigt födda.
Så, jag börjar med det mest grunläggande, vad är en prematur? Wikipedia beskriver det väldigt väl:
http://www.kanalen.org/vitidiga/
http://pytteliten.ning.com/
Det här är en sak som jag har tänkt skriva om länge, men det är svårt. Av flera olika anledningar; dels att sätta sig ned och få alla saker i rätt kronologisk ordning, och få tid att skriva något rätt så omfattande. Sen är det den känslomässiga biten. Jag berättar gärna, men att sätta sig och verkligen få ned det rör om många känslor.
Ändå, det här är en sak som ska skrivas ned, inte minnst för Thelmas skull så hon kan läsa och förstå hur det var lite annolunda när hon föddes.
En del som jag inte känner, berättar i sin välvilja att deras barn också är födda för tidigt, att de kom två eller tre veckor "för tidigt" enligt den beräknade förlossningen. Nåväl, de vill inget illa, men dessa barn är inte för tidigt födda.
Så, jag börjar med det mest grunläggande, vad är en prematur? Wikipedia beskriver det väldigt väl:
Prematur används som benämning på barn födda före 37:e graviditetsveckans utgång. Barn födda mellan 33:e och 36:e graviditetsveckan brukar betecknas som för tidigt födda (PT - Pre Term). Födsel i 29:e till 32:a veckan som mycket för tidigt födda (VPT - Very Pre Term) och före vecka 29 som extremt mycket för tidigt födda (EPT - Extremely Pre Term).
Ordet prematur betyder före mognaden, för tidigt, omogen.
En prematur födsel innebär vanligen vård på neonatalavdelning för barnet. I Sverige har man räddat barn i vecka 22. Från vecka 28 är överlevnadschanserna med intensivvård tämligen goda. Överlevnaden har bland annat med barnets lungmognad att göra. Vid hotande förtidsbörd kan vården förhindra värkarbete och förlossning i vissa fall. Kvinnan kan då ges kortison som "påskyndar lungmognaden". När förtidsbörden är ett faktum så kan man ge barnet surfaktant eftersom surfaktant inte börjar bildas förrän ungefär vecka 23 och börjar inte bildas "i full skala" före ca vecka 30-32. Efter graviditetsvecka 32 behövs vanligen inte detta utan barnen klarar sig, trots sin litenhet (1-1,5 kg), och lungorna är i allmänhet tillräckligt mogna att andas med utan hjälp.
Jag vill redan här poängtera att varje extra graviditesvecka som barnet stannar i magen är jätteviktig. Thelma, som föddes i vecka 30+6, kan inte jämföras med en EPT "premis" som är född i kanske vecka 25.
Det finns flera anledningar till varför ett barn föds för tidigt. I mitt fall var det en svår havandeskapsförgiftning.
Man kan säga att det finns olika typer av havandeskapsförgiftning: Preeklampsi och HELLP. Det vi lite slavigt kallar för havandeskapsförgiftning är alltså Preeklampsi och förekommer i cirka 2% av fallen av alla graviditeter och ger sig tillkänna genom att den blivande mamman får högt blodtryck och äggvita (protein) i urinen efter 20 graviditetsveckor eller senare. Sjukdomen kan medföra att fostret växer sämre. Det är inte helt ovanligt vad jag förstår, att kvinnor som går över tiden får en mild preeklamsi.
Det jag fick, HELLP utvecklas alltid ifrån en preeklampsi och det är tack och lov väldigt ovanligt. Själv hade jag aldrig hört talas om det innan. Men utöver högt blodtryck och protein i urinen så påverkas även i mitt fall levern, som svullnade.
Från Vi tidiga (site för prematurföräldrar, http://www.kanalen.org/vitidiga) har det förklarat HELLP så här:
HELLP-syndom förekommer alltid tillsammans med pre-eklampsi, men ibland kan symptom på HELLP visa sig före symptomen på pre-eklampsi och det kan göra det mycket svårt för sjukvårdspersonal att snabbt ställa rätt diagnos. Diagnoser som gallsten, njursten, magsår eller matsmältningsproblem tillhör några av de vanligare feldiagnoserna. Som ett resultat av att fel diagnos ställts så ökar riskerna för att kvinnan eller barnet ska bli verkligt svårt sjuka. När HELLP har konstaterats så ordineras oftast strikt sängläge. Blodtrycket kontrolleras noggrant, liksom levervärden och njurfunktion. Fostrets hjärtljud avlyssnas och ibland får modern kortisonsprutor för att barnets lungor ska mogna snabbare om förlossningen måste sättas igång innan barnet är fullgånget.
Sjukdomen upptäcktes i mitten av 1950-talet men det var först 1982 som den fick ett namn.
Namnet HELLP är en medicinsk förkortning för Hemolysis (nedbrytning av röda blodkroppar, blodkroppssönderfall), Elevated Liver enzymes (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal trombocyter/blodplättar).
Så, jag blev alltså väldigt sjuk, och Thelma kom tidigt och var tillväxthämmad. Märkte jag inte av något av det här tidigt kanske man kan under. Både jag och nej. Nu i efterhand har jag ju förstått att jag hade en hel del symptom, men jag trodde de var "normalt" och den barnmorskan jag hade var inte så mycket att hänga i granen faktiskt. Och, även om jag nu är sjuksköterska, så är graviditet INTE mitt område, så jag har inte några specialkunskaper om att vara gravid automatiskt.
Hela graviditeten med Thelma var rätt så tuff, men jag visste ju inget annat! För att inläggdet inte ska bli för långt så skriver jag om det i nästa!
För den som vill veta mera om prematura barn finns det flera stödorganisationer på internet som mer än gärna vill ha sig ett besök och jag länkar några!
http://www.prematur.nu/http://www.kanalen.org/vitidiga/
http://pytteliten.ning.com/
