Yzza

Natten som var fick jag vara uppe tre gånger, halv tre ville Thor ha välling. Halv fyra var det dags igen. Thor är precis som sin pappa- ett matvrak. Skillnaden är att Anders äter inte på nätterna.
Halv fem var jag uppe igen. För då var det spöken i Thelmas rum. Vid det laget var jag så trött att hon fick komma in och sova hos mig. Jag orkade inte jaga spöken. Dessutom hade jag jagat ut alla spöken innan hon gick och la sig, så jag undrade hur de kom in igen?

Det var en pärs att bara ta sig till dagis. Snorig och förkyld mamma. Men jag lämnade och tog bussen till jobbet. Jag hade lite pyssel jag var tvungen att bli klar med. Det blev en kort sväng innan jag tog bussen hem för att hinna sova ett par timmar och försöka att få febern att ge med sig. När jag klev av bussen gick den planen i krasch. De ringde från dagis. Det börjar ju bli säsong för vinterkräksjukan, och då även diareér. Thor hade haft full fräs i magen så jag fick snällt komma och hämta. Och hämta hem Thelma med.

Thelma började tjata om att se Nasse på en gång. Suck. Jag fick de båda att sova samtidigt iaf en timme, och jag själv fick drygt 45 min middagslur. Sen var det full rulle igen.

Thelma är verkligen inne i trosåldern de lux nu. Det är väldigt gnälligt- om det mesta. Tack och lov bara när vi är själva. Är vi iväg, eller träffar några andra sköter hon sig på ett helt annat sätt och är väldigt lätt att ha att göra med.

Så kom kvällen, middag över hela golvet. Jag sanerar. Anders bror Peter kommer förbi innan han ska till Thailand. Anders kommer hem, hinner hejja snabbt på oss innan han skjutsar sin bror till flyget.

Jag får Thor att somna. Jag och Thelma ska ha fredagsmys med film och popcorn och den härliga fredagsmyskänslan kommer. Thelma får lite massage på ryggen och det älskar hon! Efter ett tag tröttnar jag på att ge massage, jag är ju trött och sliten med. Då börjas det... gnäll gnäll. Jag får inte sluta ge massage. Jag orkar inte mer, jag säger det magiska ordet NEJ.

Efter det går allt åt helvete!

Thelma blir helt rabiat, blir så arg och bara skriker, tar inte ett nej. Jag förstår att hon är trött. Hon skriker så pass mycket att Thor vaknar. Inget gör att hon lugnar sig. Försöker få henne att lugna ned sig på sitt rum, men nej. Hon smäller igen dörren så att en ljuslykta åter i golvet. Toppen, hela golvet i hallen är fullt med glas. Thelma illvrålar. Thor har vaknat och skriker.   Åt vilket håll ska jag gå?? Den arga tjejen eller den förtvivlade killen som egentligen ska sova?

Ringer Anders i frustation och berättar att nu flyttar JAG hemmifrån!!

Anders kommer hem. Han hittar en son skrikandes i sängen, en frustrerad fru som håller kramaktigt i dörren i Thelmas rum så att hon inte kommer ut (det är ju glas överallt och jag vill inte att hon ska skära sönder fötterna) Och så en helt vansinning Thelma.

Det låter som att Thelma är 16 år och förbannat på allt i livet. Hon är tre år. TRE ÅR MEN KAN TE SIG SOM EN HORMONSTINN TONÅRING!!

Hon accepterar aldrig ett nej nuförtiden från mig. Då börjar hon skrika. Hur blir vi av med det beteendet??

Jag är totalt uppgiven, vad gör jag? Ledsen, arg, dåligt samvete. Varför blir det så här?

Jävla fredagsmys. Nån magsjuka var det inte heller på Thor.

Eftersom en del har undrat så tänkte jag berätta vad 17 jag sysslade med i Söndags...

Under lördagen (den dagen vi var ute och geocachade) hade jag vaknat med lite öm nacke, men inte så mycket mer med det. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag tänkte mest att jag hade sovit i en konstig ställning.
På söndagen vaknade jag och var lite öm då med, men det blev bättre framåt lunch och jag stack ut och joggade lite. Efter joggingtruren var jag ordentligt varm i kroppen och jag kännde inte av nacken något alls!

Vid 15-tiden åkte vi hem till Elin och Per och mumsade smörgåstårta och annat gott! Inget mer med nacken som jag tänkte på då... men vid 17-tiden började jag få ont igen och tog två Alvedon. Ganska snart blev det värre och jag kunde inte lyfta upp Thor från golvet. Jag satt i soffan och hade fått ordentligt ont och vi skulle åka hem. Men då kom jag inte upp ur soffan alls själv. Anders och Crille hjälpte mig upp men då gjorde det så ont att ögonen tårades och jag trodde jag skulle tuppa av....

Väl hemma tog jag en Voltaren och blev sittandes i soffan med kuddar runt om mig. Jag kunde inte röra huvudet en millimeter... när jag behövde ändra läge fick Anders hjälpa mig och jag mest bölade för att det gjorde så ont.  Han fick hjälpa mig till toaletten och det var något av det mest smärtsamma jag varit med om... Efter det la Anders mig i sängen, helt plant. Jag kunde inte röra mig, hade ont hela tiden och dessutom började nackmuskeln spontankrampa. Efter ett tag började jag tappa känseln i händerna... Inte så bra...
Varenda gång en kramp kom trodde jag att jag skulle svimma, båda barnen sov och Anders kunde inte köra mig till sjukan, för jag blev rätt så oroligt just när jag tappade känseln.  Så jag fick ta en ambulans in.
Ambulansen kom fort, just för att de tyckte att det lät väldigt skumt att jag inte kunde känna mina händer emellanåt.

Väl inne på SöS var det tjock med folk. Det stod 8 ambulanser parkerade när jag kom in så inte helt oväntat fick jag en bår att ligga på i korridoren.
De gav mig Ketogan intravenöst- och jag blev snurrig i huvudet, men smärtan blev inte bättre. Så jag fick en till dos. Efter 5 mg Ketogan intravenöst var jag hög som ett hus, snurrig och smärtan hade avtagit litegranna, så att jag stod ut. Spontankramperna fortsatte ändå. Det var tjockt på aktuen, så mycket att göra och personalen verkligen slet som djur!! Tyvärr verkar inte en del förstå att de är ensamma och att personalen gör så gott de kan, men de kan inte klona sig!!
Efter tre timmar har jag lika ont igen och jag får två Citodon och en Stesolid för att kramperna ska lugna sig lite. Kramperna blir lite bättre, men Citodonen hjälper inte ett smack mot smärtan. Och jag får äntligen vid 4:30 tiden träffa läkaren.
Han tar ett neurologistkt status på mig, och det visar inget, inte heller infektionsproverna ( jag var lite orolig för hjärninflammation faktiskt) Däremot, så fort han petar på nackmuskeln skriker jag och muskeln krampar igen. Han säger att det är den värsta nackspärren han har sett!!
Det låter skitdumt att åka in akut, i ambulans för en nackspärr, men det var faktiskt det bästa. Läkaren sa att det var det enda jag kunde ha gjort, och att jag inte hade kunnat få bukt med smärtan hemma själv.

Innan jag åker hem, drygt 1½ timme efter min cocktail på Citodon och Stesolid petar de i mig ytterligare 2,5 mg Ketogan och 100 mg Tradolan. Nu var jag helt smärtfri och det var helt underbart! Jag var även högre än skatteskrapan....

Min mamma var och hämtade upp mig och körde hem mig från aktuen strax efter kl 05, och det var den här pundaren som mötte henne och tjattrade oavbrutet på vägen hem....



Inte sovit på 22 timmar, hög som ett hus.. Not so sharp chick....

Hemma däckade jag totalt. Anders var hemma från jobbet. Tradolan är det absolut värsta jag har tagit i hela mitt liv- jag blir ju helt full på de tabletterna!! Idag har jag fortfarande lite ont, men jag har klarat mig på Alvedon och Voltaren. Tradolan åker snabbt som attans tillbaka till Apotekt för att förstöras! Aldrig mer!!!

Då var det dags igen. Hemtenta. Den ska vara inne om en drygt en vecka, söndag 22/5.
Just den helgen jobbar jag så jag vet att jag måste vara klar senast på fredagen.

Den ska innehålla max 4000 ord, dvs max 5 sidor.

Kursen är kul, ämnet är intressant. Motivationen har de senaste tre dagarna lyst med sin totala frånvaro. Paniken ökar och... JAG VILL INTE!!

Jag har skrivit 780 ord. Är långt ifrån klar, har inte läst in allt jag behöver och har inte orkat leta efter en enda artikel.
Och ändå vill jag ha ett VG.

Jag behöver se en riktigt efterlängtad belöning framför mig, men just nu känns det som att inte ens det skulle hjälpa.

Planering är gjord, och dissad flera gånger om. Alla knep jag känner till för att komma igång och jobba effektivt som jag burkar använda mig av med bra resultat bara förkastar jag.

Dumma mig!

Då var det alltså dags igen.

Sjuk.

Förra veckan började jag känna av "någonting" i kroppen och beslöt att hoppa över träningen. I söndags vaknade jag med lite ont i halsen, men det blev bättre under dagen. Natten mellan söndag och måndag kom den som ett e-mail sänt i expressfart: Hostan.

Och det är så typiskt, i och med att jag har astma, så får jag jämt hosta, och den är riktig ordentlig och sitter i länge. Krasst sagt så brukar en coctail på kortison, slemlösande och antibiotika vara det enda som biter på den.

Jag hostade igår, men nu under natten blev det ännu värre, jag vaknade flera gånger av ordentliga hostatacker som jag tror att jag ska kräkas av,och det känns som att jag inte kan andas. Även om jag sen en vecka tillbaka ökade min grundmedicinering så har det inte hjälpt. Jag har tryckt i mig massa Bricanyl under natten, vilket gör att jag får hög puls och blir alldeles darrig.

Det var en riktigt pina i morse när jag skulle få i båda barnen frukost och iväg med Thelma till dagis. "Grötmannen" fick nöja sig med välling. Jag hade helt enkelt inte kraft att mata honom. Visst känner jag mig som en urusell mamma då, men samtidigt fick han iaf i sig något.

Vi bor ungefär 5 minuter från dagis (eller egentligen närmare, men att gå i Thelmas takt och titta på allt tar det fem minuter) Idag tog det 10 minuter för att jag gick som en gamal flåsande hund. Jag ringde Anders och sa att han får komma hem och vabba, för jag var beredd på att boka plats på kykogården. Jag fortsatte till vårdcentralen. Oftas brukar det inte vara så lång väntetid under akut drop-in, men det var det självfallet idag. Som tur hade jag tagit med frukt till Thor.

I kassan möter jag Camilla, skönt med ett bekant ansikte. Och när vi tittar på högkostnadskortet står det klart, för exakt 2 månader sen, den 19 februari fick jag behandling för lunginflammationen. Och det var just det jag var rädd för att det eländet var tillbaka. Som tur var visade det sig inte vara lunginflammation den här gången utan "bara en eländig, ordentlig och förjävlig förkylning" som får min astma att skena. Jag fick inhalera, men det hjälpte tyvärr inte ett smack.
Jag fick en ordination på Kortison, så nu kommer jag gå halvspeedad hemma om ett par dagar. I morgon blir det en ny tur till röntgent för att röntga lungorna. Läkaren ville se att lunginflammationen verkligen har läkt ut. Jag kunde ha åkt dit idag, men jag orkade bara inte.

Anders mötte upp mig hemma vid lunch (det var först då jag var hemma efter vårdcentralen och apoteket!) jag däckade på soffan totalt. Jag är riktigt seg, men jag känner att kortisonet har börjat verka eftersom det kryper i kroppen. I morgon får Anders vara hemma och vabba med, och köra mig till Nacka för röntgen, för jag vågar inte sätta mig och köra när jag är så här trött.

Jag kan inte mer än säga att det här är skräp! Nu när våren är så härlig, det är snart påsk, och dessutom ska jag jobba på söndag och måndag. Jag tycker att jag borde vara på benen då, men jag hoppas att det är lugnt på jobbet...

Nu blir det lite slappande framför datorn innan det blir sängen igen. Jag har installerat Sims 3 och det är barnsligt roligt! Lite tröst mellan hostatackerna ändå!

En sak jag verkligen inte gillar är personen som använder sina barn som ursäkt för diverse olika saker!
För ett par år sen jobbade jag med en tjej som jag tyckte använde sina barn som ursäkt för en massa olika saker. Främst att jobba. Själv hade inte jag barn då, så idag förstår jag henne mer, men långtifrån helt ut. I hennes fall var det så att alla andra skulle vara flexibla och ändra schema ect för hon hade ju barnen. Vilket var väldigt lustigt: hon var gift med barnens pappa och de var alltså två som delade på ansvaret. På samma arbetsplats jobbade en ensamstående mamma och hon hade inga såna ursäkter.

Så varför använder man sina barn, som man har skaffat frivilligt som ursäkt för sina åtaganden? Jag tycker det är så otroligt fult gjort!!

Just idag blir jag irriterad på detta! Varför? Jo, min lärare från skolan ringde idag och frågade hur det var. Jag missade min förra uppgift för att jag var sjuk. Vilket jag hade meddelat henne och de berörda i gruppen. Läraren säger: Ja, det är ju inte lätt med två små barn. Det här irriterar mig nåt fruktansvärt!! För det är inte första gången jag har fått höra den urdumma kommentaren!! Thor och Thelma påverkar inte mitt pluggande, och de är ingen ursäkt för att jag inte kunde göra sista uppgiften! Jag låg helt däckad i min lunginflammation!!
Tyvärr känns det som en del lärare från skolan försöker stoppa mig från att lyckas plugga genom att påpekahela tiden att barnen är små. Vilket jag inte förstår. I min klass har så gott som alla barn, i olika åldrar och jobbar. Alla gör vi samma stora satsning. Visst är jag den med det yngsta barnet för tillfället, men det fungerar fint.
Och jag har påpekat för samma lärare att barnen inte hindrar mig. Anders ställer verkligen upp med, vi jobbar som en familj.

Mina barn är det finaste jag har. Jag kommer aldrig använda dem som en ursäkt.

Tanken var att jag skulle skriva och lägga de bilder jag tog när vi i fredags firade Annicas 40-års dag och åt gott. Men jag orkar inte...Jag blev ju sjuk natten efter vi hade ätit ute, och det har bara blivit värre. Idag efter besök hos läkaren, antibiotika och en röntgen av lungorna är det klart: Dubbelsidig lunginflammation med vätska i lungorna. Toppen!

När är det egentligen MIN tur att gnälla??

Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Ja, vad ska jag säga? En bild säger mer än tusen ord.

I natt ville Thor ha mat kl 02,04 och 06. Och däremellan har han varit kinkig, bajsat kopiösa mängder och inte direkt kunnat komma till ro. Anders hittade en mycket trött fru i köket vid 6-tiden i morse. Efter den matningen försökte jag få lite sömn men det gick inge vidare.

Och vid senast 8 måste Thelma upp för att gå till dagis. Jag hittade henne i sitt rum, hon hade redan gått upp och satt och la pussel- gullunge! Medan jag gör i ordning hennes morgonvälling hör jag ljudet, som bara ett vältränat mammaöra kan utskilja.

KASKADSPYA.
Lilleman har spytt ned sig sjävl, två filtar och babysittern. Passande en dag då vi inte har varmvatten hemma.

Vi kom iväg till dagis i tid, dock med en gråtande Thor. Lagom tills vi kom hem så hade han däckat i vagnen.
Och jag borde gå och sova ett par timmar, passa på, men nu känner jag mig "pigg". Antagligen övertrött. Och jag känner att jag vill sätta mig ett par timmar med plugget.

Espressobryggaren är igångsatt.. men får vänta ett tag till. Någon vill ha mat igen...

Jag vet att jag är envis, och jag vet att jag kan vara rätt så klantig. Men ibland så förvånar jag mig själv.

Efter många månader utan min förlovnings och vigselring började jag känna mig "naken". Vilket är lite lustigt eftersom jag ändå inte har mina ringar när jag jobbar, men ändå. Vigselringen är större än min förlovningsring så den har jag fått på mig och har suttit bra. Men för tre dagar sen fick jag för mig den eminenta idén att knöla på mig min förlovningsring.

Madde- du är ett jävla pucko!

En normal funtad människa skulle ju ge upp när ringen är svår att få på, men icke då! Med mycket vilja pressar jag på mig ringen, och den sitter tight. Så jag tänkte ta av mig den direkt, men då vaknar Thor och jag blir upptagen med annat ett bra tag. Sen går kvällen, natten och dagen efter. Då ser Anders det hela, och det ser ju lite svullet ut.
Jag sätter ned handen i isvatten, och isbitar, och med olja, tvål ja allt man kan tänka sig försöker jag dra bort ringen. Utan resultat. Jag får ge upp för att det gör så ont och fingret svullnar ännu mera. Jag grämer mig själv för att jag är så urbotadumihelahuvudet!
Jag lägger ned projektet och hoppas att svullnaden avtar lite av sig själv.

Men igår vaknar jag och det är inte alls bättre. Det är sämre, fingret mera svullet, rött och jag börjar tappa känseln. Lite panik känslor kommer.
Efter jagande efter en guldsmed som kan klippa upp mina ringar, vilket inte är helt lätt då de är i titan och därmed väldigt mycket  hårdare än guld och silver så åker vi till guldsmedjan i Saltsjöbaden där jag få hjälp. Och vilken hjälp sedan! Verkligen service!

Med ett special verktyg sågar guldsmeden upp förlovningsringen, dessvärre måste han såga i diamantringen med då de sitter så tätt ihop. Ringen är så hård att två av hans verktyg går sönder...
Men det går vägen! Vilken lättnad! Och jag får betala 175 kr, vilket är vad kostnaden för hans verktyg är. Helt otroligt! Jag ska försöka sicka in titanringarna till dem som har gjort dem och hoppas hoppas hoppas att de kan laga dom! I alla fall min vigselring.
Visst, det är matriella ting, men de betyder så mycket för mig! Tur att det står på pappret att jag är gift, för numera är jag inte ringmärkt längre.

Så, här kommer bilder på vad man INTE  ska göra!


Ordentligt svullet, och det för ONT!



Skönt, även om jag är ledsen över ringarna. Blev lite små skrapsår.
Baksidan ser värre ut...


Jahap, det var dom tusenlapparna... Anders meddelar att jag får betala reparationen själv.


Pucko of the day...

Jag har suttit och funderat över det här med karma. En del är ju helt övertygad om att det finns, men jag vet inte. Och hur fungerar det då? Finns det en bägare där negativa saker hamnar, som påverkar ens karma negativt- och en bägare med positiva saker, som påverkar din karma plus? Om den ena bägaren rinner över, är det då något händer?

Eller, har vi en bägare där både positiva och negativa saker hamnar, och saker utfaller lite slumpmässigt, både bra och dåligt?'

Det jag framförallt funderar över är om saker som jag gör, min karma alltså, påverkar dem närmast mig?

Ja, vi har haft det tufft ett tag, först när Thelma kom, och sen förra året med Anders strålbehandling. Men vi fixade det. Och den här hösten så vill jag bara ha det lungt, utan att något händer. Ha det lite lagom långtråkigt med andra ord. Och även om det nu var så att även jag var sjuk när Thelma föddes, så tycker jag att det var hon som gjorde den största fighten och hämtade sig så väl i sin kuvös. Och förra året var det Anders som kämpade. Så egentligen är det ju inte mig det har drabbat, utan dem närmast mig.
Ändå funderar jag om saker jag har gjort påverkar min karma- men min dåliga karma inverkar dem som står mig närmast- när det är jag som ska "straffas".

Kanske är det fortfarande förlossnings- och bebis hormoner som spökar, men igår var ingen bra eftermiddag.
Så vad hände?

Dagen började ju jättebra, det går finemang att ta upp både Thelma och Thor och att vi gör oss i ordning på morgonen, lämningen på dagis går kanon! Jag och Thor drog iväg på våran första latteträff med hela gänget. So far, so good.
Kl 13 åker vi mot SöS för att göra hörseltestet för nyfödda, och det är där allt skiter sig.

Sköterskan testar Thors hörsel på höger öra tre gånger- inte godkännd.
Hon testar två gånger på vänster sidag- inte godkännd.
Jag försöker behålla lugnet- det är ingen fara...men?
Jag vet att det är vanligt att det kan finnas kvar fosterfett, eller har hunnit bildas öronvax som påverkar testet. Och blir det inte godkännt första gången så görs testet om efter två veckor till. Skulle det inte vara godkännt då heller går man vidare till en lite mera avancera test och en läkare undersöker öronen med.

Men det känns så typiskt oss! Kan vi aldrig få ha lite flyt?

Thor blev inte godkännd på hörseltestet, och väl i bilen bryter jag ihop och gråter gråter gråter. Hör inte min plutt? Kommer han inte får höra fågelsång, porlande vatten eller Kamelot? Faktiskt, jag känner mig rätt så oduglig som mamma, kan inte jag få föda friska barn?

Har jag gjort något som har påverkat min karma- men varför slår då min karma tillbaka på dem som står mig närmast, men inte mig direkt??

Nu har det gått ett dygn och det hela har börjat sjuka in, om inte Thor hör normalt så är det inte hela världen om jag jämför med andra. Det finns bra hjälpmedel, och det finns ett vacker språk för icke hörande med- teckenspråk. Och teckenspråk har jag velat lära mig länge, men just nu känns det inte så lockande.

Ibland behöver även jag få tycka synd om mig själv, krypa ihop lite granna och känna mig ynklig. Och skriva av mig som nu. Nu får vi vänta in den 29:e och hålla tummarna!

Och vad passar bättre än detta? Skruva upp volymen och njut!

http://www.youtube.com/watch?v=jMFqdlvqAw0

who will trade his karma for my kingdom?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7645787.ab

De har nu kommit fram till att kronprinsessparets bröllopsresa inte var en muta. Men ändå sitter Svensson och gnäller! Vi har inte ett skit med att göra vad de fick i bröllopspresent av någon rik knös! Eller vad de fick överhuvudtaget!
Lika lite som någon som inte känner mig och Anders har att göra med vad vi fick. Eller? Finns det någon som vill anmäla oss för att vi fick en tvättmaskin? Just go ahed!

Jag sitter mest och stirrar rakt ut.
Jag ska försöka skriva ned lite om min Charlie men det går trögt.
För idag kom dagen som jag länge har vetat ska komma, men likförbannat gör det jävligt ont.

Charlie finns inte hos oss längre.

Hur skriver man något om någon som har betytt så mycket för mig under så lång tid, kan man göra det rättvist?
Och hur kan man älska någon så mycket, när den här individen verkligen kan göra en vansinnig?



Jag var ung när jag skaffade Charlie, bara 20 år. Jag skaffade honnom med en dåvarnade pojkvän, men efter vi hade gått isär flyttade Charlie efter en tid hem till mig på heltid. När vi hämtade upp Charlie hos sin uppfödare såg jag Charlies personlighet redan då. Han var minst i kullen- men klart kaxigast. Och han åt upp mina skosnören första dagen. Och så fortsatte det. Jag kommer ihåg när jag en dag kom hem från skolan och insåg att Charlie hade bitit sönder ett cykelsadelskydd jag hade, som var gjort av fårskinn. Jag hade fårull utspritt över hela lägenheten! Det såg ut som att det hade dragit förbi ett lokalt snöoväder på 49kvm i lägenheten! Listan på saker Charlie har bitit sönder, förstört och ätit upp kan göras lång.
Som liten valp på 10 veckor och en matchvikt på 4 kg satte han en dag i sig 1 kg smörkola, med papper på självfallet. Han mådde inte bra och var vääääldigt rund om magen. Efter lite magmassage kom dock all kola (fortfarande med papper på) upp igen och han mådde bra.

Charlie gillade nämligen att plocka isär och öppna saker. På julafton fick han självfallet paket- som han öppnade själv! Han öppnade även andras paket, för att slita isär papper i småbitar var en skojig sysselsättning.

Som student fungerade det väldigt bra med att ha hund.  Jag bodde nära skolan och varje dag på lunchen gick jag hem, åt och tog en promenad med honnom. På så sätt var jag alltid pigg till eftermiddagens föreläsning. När jag hade praktik bodde Charlie hos mina föräldrar och trivdes bra. Sällskapsjuk var Charlie, ville gärna ha folk omkring sig och vara med, men med möjlighet att gå undan själv. Så en sak jag tidigt märkte med Charlie var att han ville att man skulle prata mycket med honnom. Det resulterade i att jag ofta satt och läste högt för Charlie när jag pluggade. Väldigt bra för studierna med! Så Charlie blev en beläst hund! Några av hans specialområden var mag-tarmkanalen och dess sjukdommar, hormoner och diabetes. Lite senare fick han även utbildning innom nationalekonomi.


Charlie Clown

Jag tror att de flesta som har träffat Charlie har en rätt så fin bild av honnom, en spjuver, charmör och lite feg ibland, och ibland jättetuff. Charlie är en Pincher, som på håll är släkt med dobbernmannen. Med andra ord, en liten söt hund, men med stor motor i sig. En typisk enmanshund som kräver en fast hand. Och vi har legat på golvet och brottats och talat alvar om vem det egentligen är som bestämmer!

Någonting Charlie inte gillade var att bada. Usch då blir man ju blöt. Han ville inte gå ut när det regnade, snöade eller var kallt. Däremot gick det alltid bra att duscha honnom, så länge vattnet var varmt. Värme var något Charlie gillade med. Han sov helst i sängen, såklart, med täckte på sig. Oavsett årstid och hur varmt det var ute. En sommar hittade jag honnom inne i sovrummt där det var nästan 30 grader, och jycken ligger och sover i sängen, under duntäcket! Bara en liten svart nos stack fram...
När jag träffade Anders blev Charlie nedkörd ifrån sängen, vilket resulterade i att han surade i drygt två veckor men sen var han kompis med Anders igen. Han hade ju en skön korg, med täcke i...


Sömntuta

Det finns flera härliga historier om Charlie! Som när han följde med mig hem till en pluggkompis. Den tjejen hade en mycket gammal tik som var drygt 15 cm högre i mankhöjd än Charlie. Inte stoppade det honnom att det var en gammal grinig tik. Dom blev kära- och ett par månader senare blev Charlie pappa till fyra blandrasvalpar. (något år senare blev Charlie kastrerad, för att han skulle bli lite lugnare)

Diverse små krigsskador har Challan fått under åren och som hund åker man oftas på att få en sk dumstrut på sig då. Det här stoppade inte Charlie alls utan han rörde sig obehindrat ändå.



Charlie har tillbringat mycket tid hos mina föräldrar emellanåt, om jag har haft praktik, eller jobbat tokigt. Där har han så gott som jämt haft sällskap av en schäfertik. För ett par år sen kom även hans kusin Leo in i bilden. I börjar gick det inte alls bra, Charlie var fullkommligt rasande på Leo, men Leo älskade Charlie från första början. Men de båda herrarna har umgåtts mycket på sistonde och trivs bra ihop.


Kusinhäng i Charlies soffa

För tre år sen fick Charlie två små bröder. Han var inte alls lycklig över det i början. Framförallt inte när de kom och intog hans älskade röda soffa! Men med tiden blev det en oslagbar trio. Katterna tog efter Charlies beteende och Charlie började tvätta sig som en katt...


Nej, i början var inte kattungarna så roliga men det gav med sig!

Charlie var även expert på att smyga, och så smyga sig upp i soffor eller i sängen. Om nu inte husse Anders låg där, men om jag var ensam hemma såg han sin möjlighet och kröp gärna upp, la huvudet på kudden och sen täcke på sig och bara mös!
Den här bilden sover vi alla tre gott på, och märkte inte att Anders kom hem och tog kort på oss!


Vem sover godast??

Charlie tyckte det var helt okej när vi fick Thelma med, men när hon började krypa så blev det lite jobbigt. Thelma kröp gärna fram till Charlie, men då var han en gammal hund som hade fyllt 10 år och tyckte det var jobbigt. Han tyckte om Thelma, men han fick det sista året bo hos mina föräldrar för att få lite lungt omkring sig som det inte är om man har ett enegiknippe hemma.
Den här bilden är från 2009 och vi har precis flyttat till Orminge och myser ute under äppelträdet! Även om Charlie tyckte att Thelma var lite jobbig så gjorde han allt för att vakta henne och såg henne som sin flockmedlem.



Snygga Charlie Clown!


Under dagen, mellan tårarna har jag tänkt mycket på hur otroligt roligt vi har haft ihop! Och hur många som har sickat meddelanden och berättat sina roliga minnen om Charlie! Fortsätt göra det! Jag vill höra din bästa Charlie-historia! För det är så vi ska minnas "Challeballe"- med glädje!

Det blev en tung dag för mig, och för mamma som var med Charlies sista tid.
I morse vaknade jag av att det ringde hemma hos oss kl 8:20. Jag och Thelma låg fortfarande och sov, men jag vaknade av ringsignalen. Det var min mamma i andra lurens som sa storgråtande sa att Charlie inte kunde gå, att han bara släpade benen efter sig. Medans mamma ringde vetrinären tog jag upp Thelma, gav henne frukost och vi klädde på oss. 45 minuter senare var vi hemma hos mina föräldrar. Jag hörde hur Charlie skällde när jag kom, men det var inte alls så mycket han brukade skälla. Charlie kommer hasande till mig, han har ingen kontroll på bakkroppen och ryggen är krök. Thelma får stanna hemma hos morfar och jag och mamma åker till vetrinären. De har redan gjort iordning ett fint rum till oss, Charlie får en mjuk bädd och fäll att vila på, där han lägger sig utan att protestera (vilket han hade gjort i vanliga fall) De har tänt ljus och ställt in näsdukar till oss. Vetrinären ser direkt att Charlie har ont, inte kontroll på kroppen och är förvirrad och säger att det med största sannolikhet är en hjärnblödning. Det låter hårt, men Charlie är ändå 11½ år gammal, så han ska få sluta sitt liv med värdighet och att försöka behandla honnom är bara egoistiskt. Att låta honnom somna in är i det här läget det enda rätta, och ett lätt beslut att ta.

Charlie får en spruta med lugnande och ligger i min famn. Han är avslappnad. Lite senare kommer vetrinären in och ska ge honnom lite mera lugnande då Charlie är ganska så svårsövd. Men nu händer det grejer! Charlie får ett "hjärnspöke" av den andra dosen lugnande och börjar bita och ska "döda" fällen han ligger på. Mitt i allt elände börjar vi skratta- det här cenariot är så typiskt Charlie! Vi får ta bort fällen, Charlie lägger sig igen lungt i mitt knä och jag klappar honnom. Tårarna rinner och han får den sista sprutan av vetrinären. Medans Charlie sakta somnar in känner jag hur Lillebror sparkar i magen och jag inser än engång hur nära livet och döden ligger varandra.

Strax efter kl 10 somnar Charlie Clown in för gott i mitt knä. Vi tar adjö och lägger över honnom fällen igen. Det ser ut som han sover.
Om drygt två veckor får han komma hem igen (efter kremering) och han ska då få sin sista plats i gräsmattan på favoritstället.

Xitamiz Charlie Clown
990128-100719

Hemma hos oss bor två katter, två bröder vid namn Thrall och Grom. Två män i tre-års åldern av den ädla rasen bondkatt (även kallad huskatt). Thrall är en "urtypisk" katt, gillar att jaga, och att kela. Grom brukar jag säga är mitt sorgebarn som gärna hamnar i trubbel, inte är så smart och ganska så klumpig. Grom tror emellanåt att han är en hund med.

Syskonkärlek! Thrall ligger underst, Grom över.


Jag måste även säga att grabbarna är väldig tåliga och aldrig gjort Thelma illa, trots ett antal ryck i svansen och oömma klappningar av henne. De spinner mest!
Men Thrall då, han är en mysig grabb som gillar äventyr. Men i slutet av förra veckan kom han hem med en krigsskada, vilket inte är helt ovanligt bland katter. (även om båda grabbarna är kastrerade) Men ett slagsmål eller två är inte ovanligt. Jag är bara glad att han kom hem och jag fick kolla varför han haltade. Jag såg rätt så fort att det var en bitskada i ena bakbenet. Jag såg ett hål men sårhålan såg inte infekterad ut. Vi rakade rent lite runt om, tvättade och spolade rent. Thrall fick utegångsförbud och dumstrut. Allt såg okej ut.

Sen kom helgen, Anders åkte iväg och Thrall började campera under soffan, där jag med min gravidsmidiga kropp inte kom åt honnom och kunde därför inte kolla såret dagligen och göra rent.

Men igårkväll när vi skulle göra rent benet... Anders får dra fram en morrande Thrall från sitt gömställe under soffan. När jag sen ska tvätta benet står en stråle med blod och var rakt upp i luften. Och det stinker ruttet!!
Vanliga djurklininken har stängt för dagen så det blir en tur til Bagarmossens djurakut där jag och Thrall blir sittande ett par timmar, men vad gör man inte för sin familjemedlem??

Vet ni, på djurakuten kan även katterna gå på toaletten!


Efter ett par timmar är det våran tur, men Thrall har legat snällt i sin bur och jag hittade lite andra trevliga djurägare att prata med. Vi får träffa vetrinären som börjar undersöka en mycket morrande Thrall. Så han får omgående smärtstillande och lite sederande... vilket resulterar i en kanonfull kisse!



När en halvsovande katt har funnit ro börjar vetrinären och djursjukvårdaren raka rent och rensa upp såret.. det är en stor böld som har gått sönder. Såret är ca 5*6 cm, så jag gjorde verkligen rätt i att åka in!
Nu ska såret hållas fuktigt tills det läkt, och Thrall har husarest tills dess och får dessutom smärtstillande och antibiotika.

Så här ser såret ut, om du är känslig, tryck INTE på bilden! Självfallet var jag och min sjuka humor tvungen att mms bilden till Anders, som inte var lika lättroad...


Det här lilla kalaset gickk på den nätta summan 2351 kr. Dessutom har jag köpt medicin idag för 340 kr.
Där rök mina shoppingpengar den här månaden!

tyvärr blev det ett fjärde besök idag till Mvc..

Igår började jag känna av magont och känna mig risig. Lyckades tillslut somna, och i morse rullade ju allt på som vanligt. Det hela började egentligen i onsdags när jag var på MVC och kännde av en urinvägsinfektion och hade posetiv nitrit. Barnmorska sickade en odling, men ville avvakta då jag inte visade något utslag på leukocyert. Jag skulle hem och dricka mycket (jag är så fruktansvärt trött på transbärsdricka!!)skulle det bli värre skulle jag höra av mig igen.

Idag i Centalparken kände jag att det inte var bra, att det jag hade känt i gårkväll kom tillbaka, fast mycket värre, och med massiva sammandragningar. Jag ringde till Mvc, som ville att jag skulle kontakta vårdcentralen på en gång. Jag fick en tid på vårdcentralen, men de var lite skeptiska. Så jag ringde till förlossningen och de tyckte det var bättre att ge mig en akuttid på specialistmödravården.

Tjollahopp!

Anders får dra tidigare från jobbet, köra hem mig och Thelma (hon åt ju pizza och jag försökte tvinga i mig lite) Min snälla mamma kan komma loss ifrån jobbet och passa Thelma.
Rätt så nervös blir jag ju ändå, och rädd. Idag är jag i v 25+0, och även om Lillebror har en changs att klara sig utanför magen så  vill jag inte att han ska komma nu! Med tanke på vad vi gick igenom med Thelma och tiden på neonatalen så vill jag bara att allt ska gå bra nu!

Väl inne på Sös får jag hjälp fort, den odlingen som togs i onsdags har det inte kommit svar på ännu, men läkaren tvekar inte utan sätter in mig på antibiotika direkt. Men i tablettform så jag får åka hem. Så skön!! Och så ska jag vila, vila vila... så i helgen får jag campa på soffan...

Jag hoppas att det börjar vända i morgon, för jag mår inte helt bra och ha ont gillar väl ingen.
Dagens botten blev att jag var tuvngen att ha kontakt med mödravården fyra gånger på en vecka. Nästa vecka hoppas jag på noll!

När Thelma var rätt så färsk kommer jag ihåg att jag och hon var och fikade på Nacka forum med min kompis Camilla och hennes dotter Alivna. Vi var på ett mysikt fik, Cafe Barista, med fair trade profil. Det enda fiket i forum man kan komma undan lite och med mysfaktor. Det här var som sagt 1½år sen, och idag när jag skulle dit så... bläää

När jag var där var det nytt, fräscht och städad. Det var minst två personal. Idag var det en stackars barista där som skulle ta emot kunder och fixa mat. Såg en aning stressigt ut. Sen finns det saker jag irriterar mig på... jag dricker kaffe med sojamjölk, av den enkla anledningen att jag inte tål vanlig mjölk. Men på det här stället får jag betala en femkrona extra för min sojamjölk i kaffet. Jag tycker det är rent utsagt diskrimerande att de som har allergier, eller väljer annan mjölk pga etiska själ får betala extra! Latten var dessutom inte god, och min brownie smakade mest mjöl. Men det var nog bara en del till att jag kommer dissa det där stället flera gånger.

Förut var det fräsch, nu känndes det mest sunkit, såg rent ut på ytan, men vid närmare titt var dynor och kuddar rätt så bra nedfläckat med mat, golvet skitit med fläckar. Inga sköna sittplatser (ännu mindre när man var gravid)

Och tjejen som jobbade där var uppenbarligen ensam... så fort hon fick tid över sprang hon ut och plockade av bord och torkade av dem- samtidigt som hon pratade med en kompis i telefon om sitt senaste krogragg hon hade släpat hem! Uhhh....

I högtalarna skränade nån hemsk skitmusik med, nån svensk fjollmusiker med gitarren i högsta hugg som sjöng om vemod.. om och om igen... samma låt hörde jag inte mindre än fyra gånger under den tiden jag satt där. Refrängen gick 
"jag har köpt nya möbler och sammlat damm på min gitarr"
Du borde nog ha fortsatt köpa möbler och tittat på dem istället för att ha dammat av gitarrjävlen och producerat denna hemska sång.

Blää. Dagens botten, och total diss framöver.