Yzza

Under natten gör de flera CTG-kurvor på mig. Jag minns knappt att de var inne och gjorde det. Anders minns det däremot och gillar än idag inte ljudet av CTG mätningar.

Jodå, jag ser verkligen pigg, fräsch och frisk ut!

På torsdagsmorgonen kommer Dr Josefine in till oss igen. Anders sover, jag ligger som en speedad hackspett i sängen. I journalen står det att hon är hos oss kl 07:52. Hon frågar hur jag känner mig och jag svarar att jag mest känner mig olustig och orolig i kroppen men annars rätt så trött, samtidigt. Konstig känsla.
Mina värden har försämrats ytterligare under natten och hon berättar att det blir kejsarsnitt innom två timmar. Anders sätter sig yrvaket upp. Jag säger till honnom att gå och äta frukost. Han vill sova vidare och säger"vaddå, snittet blir ju inte förrens klockan två"
Han har inte uppfattat det hela och jag säger en aning grinigt och nervöst till honnom:
-Nej, innom två timmar!!! Då får han eld i rumpan!!

Nu går allt undan, Anders får på sig kläder och äter frukost snabbt, jag ringer hem till mamma och berättar att nu blir det av. Dagens barnmorska, Eva kommer in och sätter kateter på mig. UTAN BEDÖVNING!! (och katetersättningen utan bedövning är faktiskt det enda jag minns som negativt av hela den här händelsen, men de har helt enkelt inte tid att vänta på den)
Narkosläkaren kommer in för en snabb anamnes, som det ser ut kommer jag få en ryggbedövning och vara vaken under snittet vilket jag uppskattar.
Eva, barnmorskan dubbelkollar så att Anders har ätit frukost så han inte svimmar. Sen sätter hon magnesiumdropp på mig. Jag får information om att jag kommer känna en enorm värmesvallning av droppet, men att den kommer gå över snabbt och sen försvinna och inte komma tillbaka. Och den kommer och det är något av det mest obehagliga jag har varit med om! Det känns som att hela jag brinner, överallt! Till och med mina tänder och naglar brinner!! Jag får lite lugnande och smärtstillande och det värsta försvinner.

Jag byter om snabbt till operationskläder och får hjälp med de fina operationsstrumporna. Anders får byta om han med!


Sen rullas jag snabbt till operation.
Jag tappar räkningen på alla som är i operationssalen, jag börjar räkna men tappar räkningen om och om. Efteråt får vi reda på att operationsteamet bestod av 16 personer, och utanför stod ett arbetslag från neo med läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor beredda.

Jag fryser och är varm vartom, skakar kraftigt. Jag får komma över på operationsbristen där narkosläkaren får sig ett gott skratt, och snart står 16 personer bakom mig och skrattar åt min tatuering! Narkosläkaren som lägger bedövningen är otroligt sicklig och jag känner knappt sticket, sen domnar min kropp bort. Men jag kan inte sluta skaka.


Trots detta kaos så skrattar och skämtar vi, jag är glad, förväntansfull och hela situationen upplever vi båda som som bra, och vi har positiva minnen av det.

Vi pussas en sista gång, som icke-föräldrar. Sen sätter de igång. Jag försöker ligga still, men kan inte kontrollera mina skakningar. De försöker sätta nya infarter i mina händer och armar då de vener som jag redan har i jag har bara spricker.
Jag märker att de gör något med min mage, men känner inte något.

En millisekund blir det tyst i rummet, sen säger en röst: "nu vet jag vad det blev!" samtidigt som en annan röst säger till Anders att pappa ska följa med barnet. Jahap, jag ligger kvar där och skakar, lite groggy och oorienterad. Jag har ingen tidsuppfattning och efter en stund frågar rösten jag hört tidigare om jag inte vill veta vad det blev? Jodå, det vill jag ju veta!

En flicka!

Jag säger att hon ska heta Thelma, Thelma Louise.
Thelma föds den 25 september klockan 09:17 och väger 1171 gram och är 38 cm lång. Thelma betyder Vilja, och det är ju väldigt passande.

Efter ett tag kommer Anders tillbaka (han ser lite tårögd ut faktiskt) och med sig har han en kuvös. Jag ser en del av ett litet ansikte, och en liten liten fot. Jag kan stoppa in handen i kuvösen och få ta lite på den pyttelilla foten!


Det här är en av de finaste bilderna jag har och den betyder så mycket för mig! Inne i kuvösen ligger Thelma, och Anders tittar så fint på mig. Det här är första bilden på oss som familj!

Sen rullar de iväg kuvösen upp till neo och Anders fyller med, de syr ihop mig och sen får jag åka till uppvaket.

Anders får alltså följa med Thelma upp på neo. Där undersöker de henne vidare och hon får en så kallad navelkateter. En infart som sitter i naveln där de kan ta prover och ge vätska och medicin.

På bilden har även Thelma en CPAP- en sorts andningshjälp som blåser upp och håller lungorna uppe. En del premisar får ha CPAP länge, men Thelma har den i knappt två dygn så jag får aldrig se henne på riktigt med den.

Här har Thelma fått på sig en prematurblöja, som de har vikt ned. Ändå är den jättestor.
Anders är kvar med Thelma på neo ett bra tag, medans jag har egna "hyss" för mig på uppvaket.
Efter ett par timmar kommer Anders ned till mig. Utan skor. Han har helt enkelt gått genom halva sjukhuset utan skor, för dom har han glömt uppe på neo.

Under tiden ligger jag alltså på uppvaket och fryser och skakar. De trycker i mig ketogan så jag inte ska få ont, alvedon mot feber och stesolid så jag ska hålla mig lugn. Jag blir rätt så groggy av det här.
Mitt i det hela kommer jag på att man måste ju faktiskt ringa och berätta för familjen att vi har fått barn. Jag får låna en telefon, men då kommer det svåra. Jag minns faktiskt inte några telefon nummer! Jo, hem till mina föräldrar, men de är ju på jobbet. Det enda jag faktiskt kommer ihåg är till min bror, Martin, så jag beslutar mig för att ringa honnom. Han har jobbat natt och ligger och sover. Jag minns inte att jag ringde honnom ens, men hur jag uttryckte mig i telefonen har jag fått höra många gånger, och i efterhand är det lite komiskt ändå!7

-hej, det är jag. Det blev en flicka och jag ligger på uppvaket.
-öhh jaha.. och var är hon då? (yrvaken Martin)
-ähh nä  de har tagit bort henne.
Martin sätter sig nu spikrätt upp i sängen, klarvaken!!
-men var är Anders då??
-ohh jo han är där med, där uppe.
Då förstår min bror att jag inte är helt klar i knoppen. Och att Anders är med Thelma på avdelningen. Annars använder man ju uttrycket "ta bort" när man ex avlivar hundar...

Jag är kvar ganska många timmar på uppvaket. Jag mår inte alls bra. Jag fryser mest hela tiden, men hela kroppen är ju fortfarande bedövad så jag kan inte röra på mig. Men jag känner med min hand på mitt lår och det är bränhett. Jag har fortfarande kvar magnesiumdroppet och det kommer ställa till en del bekymmer för mig när jag kommer tillbaka till avdelningen på eftermiddagen.


Tillbaka på avdelninge på vårat rum. Nu mår jag verkligen skit. Jag håller på att brinna upp totalt av droppet och är så törstig. Anders har öppnat alla fönster så det är iskallt i rummet, och jag får kalla handukar på mig. Lite senare lägger han iskalla blöta handukar på mig, men jag svettas så det rinner om mig ändå. Till slut beslutar de att ta bort magnesiumdroppet då jag uppenbarligen inte tål det. För att förhindra att jag börjar krampa så "dunkar" de istället ned mig i underjorden med en cocktail på Ketogan och Stesolid. 
Tydligen underhåller jag Anders ganska så bra då, jag ser gubbar utanför fönstret och flugor i taket. Och sen sover jag.