Yzza

Vi visste ju inte hur långt gången jag var när vi kom på att jag var gravid. För jag var ju verkligen gravid, det var inte något virus från Thailand jag hade släpat hem. Så vi bokade tid för ett så kallat VUL- vaginalt ultraljud.
Det var här vi fick se våran "Kotte" för första gången. En liten böna, men hjärtat pickade på så fint!

Vecka 10+3, vi fick ett beräknat födelsedatum till 11november.

Jag berättade tidigt på jobbet, de kunde nog inte unvika att märka ändå. Jag mådde konstant illa. Jag tålde inte doften av kaffe och kaffemaskinen stod i lunchrummet. Jag la av att snusa direkt när jag fick reda på att jag var gravid med, och nu avskydde jag lukten av snus. Blä. Och jag började älska äpplen, och fick en fin craving med.
Havregrynsgröt med äppelmos och sojamjölk. Till frukost, mellanmål, lunch, mellis och om jag hade fått välja, middag.

Dessvärre fick jag andra krämpor med. Foglossning. Och jag fick det tidigt, redan i vecka 13. Jag vet när det började och när jag kännde av det första gången. Jag hade varit ute på patientbesök och höll på att packa om min väska när det känndes ont i svanken. Jag trodde bara att det var lite överansträngning eller att jag hade burit min väska fel. Två dagar senare var det som knivar som stack mig kring hela bäckenet. Och jag var fortfarande så trött! Jag gick upp på morgonen, jättetrött, åkte till jobbet men höll på att somna efter lunchen. När jag kom hem somnade jag på soffan, gick upp för att äta middag och sen sov jag igen. Ändå hade jag ont.
Mitt jobb är tungt fysiskt i och med att patienterna vårdas hemma, så det är en hel del släpande på saker fram och tillbaka. Jag blev sjukskriven tidigt och nu, i efterhand är jag ännu mera tacksam för det. Hade jag fortsatt jobba och stressa så tror jag iaf att Thelma hade kommit ännu tidigare och då hade hennes utveckling varit helt annan.
Däremot, en sak som sårade mig var att jag märkte av, och hörde på avvägar att en kollega tyckte jag bara "inbillade" mig och var en smitare från jobbet. Jag vet att denne person fick dåligt samvet efteråt, och det bjuder jag faktiskt på...

Jag började gå på MVC. På inskrivningen så var det inte min ordinarie barnmorska, utan en annan jättetrevlig tjej. Tyvärr fick jag inte ha henne sen, utan bytte till den som skulle följa mig. Tyckte det känndes sisodär, men jag ville inte vara till besvär. Vissa gånger var hon helt okej, andra gånger verkade hon mest vara stressad men tyvärr, oftas kände jag mig förbisedd. Någon gång sa hon till mig att " jamen det där vet ju du som är sjuksköterska" vilket är helt fel. Jag var hennes patient, och jag är inte specialiserad eller intresserad av att jobba innom hennes område. Jag kanske skulle ha stått på mig och bytt, men samtidigt ville jag inte framstå som en nojjig förstagångsföderska.

I vecka 18 gjorde vi RUL- Rutin Ultraljud. Allt så bra ut och "Kotten" växte på bra. Vi ville inte ta reda på om det var en flicka eller pojke, men jag tyckte det kändes som en pojke.

Lite otydligt eftesom jag har fotat ultraljudsbilden, men när man ser den på riktigt ser det ut som att "Kotten" pekar finger åt oss! Jag blev flyttad lite till beräknad förlossning, till 17 november.

En perfekt liten hand med fingrar!

Som sjukskriven hemma gick dagarna långsamt. Och mina hormoner hoppade rätt så vilt. Det var mycket tårar emellanåt. Men jag fördrev en del av tiden med att planera vad vi behövde köpa och ordna saker. Och så började jag träffa några andra gravida  under sommaren för fika.  Elin var beräknad att få en flicka i mitten av september, och Jessica en "bäs" i januari.

Omkring i graviditetsvecka 25 började jag drömma konstigt. Jag sov ganska så dåligt från den tiden och frammåt. Men jag började i min tysthet fundera på om bebisen mådde bra där inne. Allt verkade bra, det var bara en känsla jag hade. Nu i efterhand har jag förstått att just den här känslan är det flera som börjar utveckla en havandeskapsförgiftning som får, men det är ju ett väldigt vagt symptom på att något är fel. Jag tog aldrig upp det här med min barnmorska då jag mest trodde det berodde på mina egna nojjor. Jag hade lite huvudvärk till och från, men jag sov ju ganska så dåligt. Och det flimmrade framför ögonen- men jag var ju konstant trött så det var ju inte så konstigt. Fötterna började svullna upp mitt i sommaren, och jag gick upp rätt så fort i vikt. Men dagarna rullade på.


Hemsk bild på mig! Men jag ser att jag har blivit svullen i ansiktet redan här, i vecka 25.
Innan jag blev gravid vägde jag ca 56 kg, och fram till förlossningen gick jag upp 30 (!!) kg. Jag sammlade på mig drygt 15 kg i bara vätska. 30 kg, och jag gick inte ens tiden ut.

Magen i vecka 25. Den blev inte mycket större än så här, de sista fem veckorna växte den bara 1 cm, vilket är alldels för lite. Själv kände jag mig mest deppad och ful ful ful. Det är under den här perioden jag började bli sjuk, och från den här tidpunkten som inte Thelma fortsatte växa som hon skulle- men det visste vi inte då.
Under mina besök på MVC såg allt "så bra ut". Mina besök tog ca 10 minuter varje gång, med provtagning och mätningar, så det är ju inte så konstigt att jag aldrig hann prata med barnmorskan.

Ungefär i vecka 27 blev jag dålig i magen och det höll i sig konstant. Jag trodde på magsjuka fort, men det var det inte. Och inte att jag hade fått i mig mjölkprodukter heller.Jag kontaktade förlossningen en helg för rådfrågning och de tyckte jag skulle ta upp det med min ordinarie barnmorska vid nästa besök.

Jag kommer ihåg ett besök speciellt hos min barnmorska, det sista faktiskt. Det var när jag var i vecka 29. Hon var 15 minuter sen, som vanligt och jättestresad vilket hon klargjode tidigt."Jag har så mycket att göra idag så vi får ta de lite snabbt" Jag berättade om min magåtkomma, vilket hon mer eller mindre viftade bort. Sen mätte hon magen och ja, den hade ju inte växt sen sista besöket och det var ju "konstigt". Hon såg att jag hade gått upp 7kg i vikt med på bara ett par veckor och undrade vad jag åt. Haveregrynsgröt mest.. men visst, lite godis med men inte mera än vanligt.Jag berättade att jag såg flimmer, men att jag var trött med. Hon skrev det inte ens i jounalen. Sen bad hon mig kissa för att kolla proteiner i urinen. Den visade +2. Hon tog mitt blodtryck som var lite högt så hon tog om det lite senare. Det var fortfarande högt, men sjönk så hon nöjde sig med det. Hon bad mig komma tillbaka om en vecka, för en extra kontroll. Sen var besöket över. Jag kännde mig ledsen, det verkade ju inte helt bra alls? När jag kommer till bilen ringer jag Anders, och alla tårarna kommer- det känns ju inte bra! Han lugnar mig, jag åker hem och vilar. Tar en dag i sänder. Jag kom aldrig tillbaka på något nytt besök, jag hamnade på sjukan istället där de starkt ifrågasatte barnmorskans agerande. De menade att hon skulle ha sickat mig på kontroll på specialistmödravården för mera provtagning av två starka anledningar: Mitt höga blodtryck och proteinen i urinen tydde på havandeskapsförgiftning redan då och skulle ha kollats upp. Det andra var att de tyckte det var väldigt fel att hon inte sickat mig på ett tillväxtultraljud då min mage inte alls vuxit. Min barnmorska gjorde alltså flera fel, och jag har inte ens fått en ursäkt! (jag gick inte till den MVC i graviditet två)

Mitt i det här vi planera bröllop. Vi skulle ha ett litet borgligt överraskningsbröllop för bara de närmaste den 27 september. Anders syster visste om det och hon skulle komma. Min bror Martin och hans sambo Marie visste med och de skulle hjälpa oss. Men mina föräldrar, Anders mamma och min morfar visste inget. Vi skulle bjuda dem hem till oss på lunch, men smita iväg, och då skulle inbjudan till vigsel komma, som skulle ske tre timmar senare. Det blev inget av med det hela.