Yzza

Onsdag 26:e september.
Jag vaknar vid tidigt och är hungrig. Jag pratar med Anders i telefon, han är på väg tillbaka till Huddinge för att träffa sin läkare på en rutinkontroll (av hans tumör). Han lovar att komma till mig direkt efteråt.
Jag klär på mig, och går ut för att göra mig lite frukost men möter min barnmorska, Åsa som säger att jag ska träffa läkaren direkt. Doktor Josefine. Josefine är bra, och rak i sin kommunikation vilket jag gillar.
Jag går in på hennes rum, rätt så hungrig men får nog den värsta kallduschen  man kan få: Du är jättesjuk och vi kommer förlösa dig innom 24 timmar, senare idag eller senast i morgon.Du ska inte heller vara uppe, du måste ligga till sängs, ha sjukhuskläder och vi kommer sätta infarter på dig.

Mitt hjärta stannar totalt någon sekund. Vad är det hon säger? Sen börjar jag gråta, chockad, ensam. Jag förstod inte att det var så illa. Vad kommer hända med barnet i magen? Neo? Överlever det?

Ensam, liten, rädd.

Går in på rummet, Åsa har ställt in min frukost. Jag börjar äta lite, sakta men det går inte. Jag gråter, Anders är ovetandes hos sin läkare. Vad gör man då?
Jag ringer min mamma (som är på jobbet) och gråter, panikslaget får mest fram att hon måste komma hit. Nu. På en gång.

De flyttar mig till ett enkelrum så att Anders ska kunna vara hos mig. Säger till mig att vila, och släcker lampan. Jag tänder, de släcker. Det ska vara tyst och mörkt omkring mig. Jag känner mig pytteliten. Jag får vita sjukhuskläder och de sätter ett antal PVK i mina händer, mera toxprover. Proverna tar de var 3:e timme och de blir allt sämre, blodtrycket blir allt högre. Jag får blodtrycksänkande medicin.

Anders i rummet på specialistmödravården. Färgen på väggen är diarrebrun och rummet är allmänt deprimerande.

Anders kommer till avdelningen och hittar mig på ett enkelrum, rätt så rödgråten. Han blir rätt så paff han med när han får höra hur det står till.

Läkaren Josefine kommer tillbaka, med en annan läkare, Sverker och de gör ett ultraljud och kollar flödet i navelsträngen. Det är nedsatt och de gör en uppskattning av barnets vikt och de ser en tillväxthämning på ca 23%. (när Thelma sen föds är hon ännu mindre, och ca 30% tillväxthämmad) Jag får en första injektion med Betapred (kortison) för att påskynda bebisens lungmognad.

Mina föräldrar kommer till sjukhuset. Mamma har ringt min pappa efter jag hade pratat med henne. Han blev så chockad att han hade åkt ifrån jobbet direkt. Nu sitter de på våra rum, tidig eftermiddag. Vi får mera information. De hoppas kunna vänta i 24 timmar med att ge nästa Betapred injektion och ha kvar barnet så pass länge. De kommer göra ett kejsarsnitt på mig, då jag har för högt blodtryck och barnet ligger i säte.
De kör en ny CTG kruva var 6:e timme, och tar ett nytt blodtyck och prover var 4:e timme. Snart är jag helt blå över armarna.

Anders ringer till sitt jobb och berättar att han inte kommer dit något mera i veckan. Han har precis börjat jobbat där så det var ju inte så bra tajmat direkt. Sen får han, på nåder från läkaren, snabbt åka hem och hämta lite saker. Vi kommer ju vara kvar på sjukhuset ett bra tag får vi veta.

Mitt i det här kaoset ringer de på min mobil från DHL och berättar att de ska leverera våran barnvagn. Ironi? Jag gör upp med min bror Martin att han ska möta upp dem under torsdagen.

Under dagen kommer även barnläkaren från Neo ned till oss och ska ge oss mera information. (det är ganska så skoj det med, han har samma efternamn som jag!) Min första fråga är: Kommer barnet dö?
Han ger och lugnande besked, barn födda i vecka 30 har mycket bra prognos, 99% överlever, och de har mycket goda changser att "komma ikapp" av sig själva så i treårsåldern brukar man inte se att de är prematurbarn.
Han berättar även att vi ska räkna med att vara på neo fram till det beräknade födelsedatumet, dvs drygt 8 veckor.

Eftermiddagen och kvällen lunkar på, jag har låtit alla besked och information sjunka in och jag känner mig inte rädd eller orolig längre. Jag försöker vila. Jag vill mest ha förlossningen avklarad känns det som.
Anders får ringa och boka av vigseln och vi får berätta för mina föräldrar vad vi hade planerat. Mamma får boka av tårta och blommor. Anders ringer sin mamma som skulle ha tagit tåget upp till Stockholm på fredagen. Hon blir chockad, dels att hon först får höra att hon skulle ha fått gå på bröllop i helgen, men att det är avstyrt och hon blir farmor i stället. Jag vet inte hur hon kännde då, men jag tror hon kännde sig rätt så maktlös när hon sitter i Göteborg och inte kan göra något...

Sent på onsdagskvällen rullar de fram en rullstol till mig och vi får göra ett kort besök på Neo. Det känns bra att få en rundtur innan så att jag iaf vet hur det ser ut där uppe. Och jag får se något som gör mig så glad! En annan välkänd rullstol! Lindas!
Linda och jag var ju som halm och lera under pluggtiden i Linköping, men sen skiljdes våra vägar- och korsas här igen. Allt har en mening!! Jag blir så glad, och känner att det här är ju en otrolig förmån, jag har någon "på insidan" som kan stötta mig och kommer vara med oss hela tiden. Och de åren vi inte har haft kontakt är efter det här som borta!

Mina värden försämmras tyvärr på kvällen, och jag får en ny toppnotering på mitt blodtryck: 220/110. (jag brukar ligga på 110/60) Anders ser hur alla blodkärl på min hals hoppar och tycker det ser riktigt otäckt ut. Det här höga blodtrycket gör att både läkare och sjuksköterska kommer springade väldigt snabbt i korridoren...
De kan inte vänta med att ge mig nästa kortisonspruta 24 timmar som de ville, jag får den redan efter 12 timmar. Och jag blir väldigt speedad av den, vilket inte är helt ovanligt.

På natten sover jag två timmar. Det kryper i kroppen och jag är orolig. Men jag drömmer lite. Jag drömmer att jag målar ett barnrum i rosa.