Vecka 30, jag blir sjuk, del 1
Jag gick in i graviditetsvecka 30, men efter det sista besöket hos min barnmorska låg jag bara hemma, antingen i sängen eller på soffan och sov mest. Men var otroligt rastlös.
Tisdagen den 25:e september
På tisdagen får jag ändå för mig att ordna det sista inför brölloppet vi ska ha på lördagen. Jag åker och beställer en liten bukett och får floristen att lova att inte berätta för min mamma, som jobbar i samma köpcentrum. Sen åker jag till Sickla för att beställa en tårta. Även där får jag be tjejen som ska göra min tårta att inte berätta för mina föräldrar då de känner varandra. Jag går en sväng i Sickla då jag helt plötsligt får ett ordentligt synbortfall på båda ögonen. Det blir bara vitt. Jag sätter mig ned, är yr men synen kommer tillbaka lite senare och jag beslutar mig för att åka hem och lägga mig på soffan igen.
Eftermiddagen går, jag ligger på soffan. Anders kommer hem från jobbet och jag berättar vad som har hänt i Sickla men jag tänker inte så mycket mera på det. Det blir kväll, vi äter middag. Vi tar ett kort besök hos våran nya granne som håller på att totalrenovera sin lägenhet. Sen går vi ned och fortsätter ser på tv. Det är Filip och Fredrik på tv, två killar jag verkligen avskyr och jag sitter och spyr galla över dem.
Då, helt plötsligt får jag ont. Jätteont! I mellangärdet och jag kan knappast andas.
Jag ligger, kritvit och vrider mig i soffan av smärta. En liten klocka ringer i mitt huvud som säger att det här är inte bra, att jag måste ringa till förlossningen. Klockan är strax efter 22 och vi ringer till SöS. De säger att jag ska till sjukhuset omedelbart, men det är fullt hos dem. De lotsar oss vidare till Huddinge sjukhus och vi ska in dit så fort vi kan.
I panik ringer vi mina föräldrar som kommer, någon måste ta hand om Charlie, min hund. Anders springer och hämtar bilen, och jag i förbifarten tar med mig min tandborste. Visste jag omedvetet att jag inte skulle komma hem på flera veckor?
Jag har ordentligt ont och jag är orolig att något är väldigt fel. Det sista min mamma säger till mig innan vi åker är:Det kommer gå bra, det kommer komma en liten flicka, men det kommer gå bra.
Hur hon visste det har jag inten aning om.
Jag minns hur jag sitter i bilen, i framsätet mest ålandes som en daggmask. Anders kör fort, jättefort i tunneln och jag fräser åt honnom att inte åka dit för fortkörning igen. (han hade fått en fin böter hemskickad bara några veckor tidigare) Jag babblar på om den där forkörningen och hur onödiga pengar det var. Och egentligen, det var ju skit samma, det viktiga var ju att jag kom till sjukhuset fort.
Vi kommer fram till Huddinge och ska lämna av mig vid förlossningen. Vi kör förbi den första gången. Jag skrattar åt hur akutingångarna är upplagda på Huddinge: Förlossning, Akutmotagning, Bårhus. Hela livets gång kan det ju ses som.
Jag får komma in på ett undersökningsrum. Anders parkerar bilen. Jag har ont, fryser och svettas var om. Kan inte ligga still pga smärtorna. De tar blodtryck, CTG-kurvor och blodprover på mig. Det kommer en läkare och gör ett snabbt ultraljud. De tror först att jag kan ha något problem med magen, eller gallan. Jag är ju fortfarande dålig i magen som jag har varit i ett par veckor. Vi får inte några direkta svar på vad det kan göra.
Jag får prova Novalucol och dricka Xylokain, om det skulle vara någon form av magkatarr. Hjälper inte ett smack.
Nu börjar saker bli lite oklar för mig och jag har inte riktigt koll på hela förloppet emellanåt. Däremot minns jag att läkaren som var inne hos oss glömde sin läkarrock, med sökaren i. Och den började pipa.
Klockan passerar 24 och läkaren kommer tillbaka och de beslutar sig för att lägga in mig. Jag ska få mera smärtstillande med, och jag får en spruta Voltaren i rumpan av sjuksköterskan. Jag vet inte om jag säger att jag älskar henne efter det, men det känndes som det, för äntligen klingar smärtan av.
Jag blir visad till ett rum på specialistmödravården som jag kommer få dela med någon annan. Anders måste åka hem. Läkaren och barnmorskan står och pratar lågmält en bit bort. Jag mår rätt så bra nu igen efter att ha fått en spruta. Jo, förutom att jag rapar rätt så kraftigt då.
Anders åker hem klockan två på natten, jag går och borstar tänderna (tur att jag tog med tandborsten!) Barnomorskan förklarar att hon kommer gå in flera gånger under natten för att ta mera prover och mera CTG kurvor. Jag får ett par timmars sömn ändå.
Tisdagen den 25:e september
På tisdagen får jag ändå för mig att ordna det sista inför brölloppet vi ska ha på lördagen. Jag åker och beställer en liten bukett och får floristen att lova att inte berätta för min mamma, som jobbar i samma köpcentrum. Sen åker jag till Sickla för att beställa en tårta. Även där får jag be tjejen som ska göra min tårta att inte berätta för mina föräldrar då de känner varandra. Jag går en sväng i Sickla då jag helt plötsligt får ett ordentligt synbortfall på båda ögonen. Det blir bara vitt. Jag sätter mig ned, är yr men synen kommer tillbaka lite senare och jag beslutar mig för att åka hem och lägga mig på soffan igen.
Eftermiddagen går, jag ligger på soffan. Anders kommer hem från jobbet och jag berättar vad som har hänt i Sickla men jag tänker inte så mycket mera på det. Det blir kväll, vi äter middag. Vi tar ett kort besök hos våran nya granne som håller på att totalrenovera sin lägenhet. Sen går vi ned och fortsätter ser på tv. Det är Filip och Fredrik på tv, två killar jag verkligen avskyr och jag sitter och spyr galla över dem.
Då, helt plötsligt får jag ont. Jätteont! I mellangärdet och jag kan knappast andas.
Jag ligger, kritvit och vrider mig i soffan av smärta. En liten klocka ringer i mitt huvud som säger att det här är inte bra, att jag måste ringa till förlossningen. Klockan är strax efter 22 och vi ringer till SöS. De säger att jag ska till sjukhuset omedelbart, men det är fullt hos dem. De lotsar oss vidare till Huddinge sjukhus och vi ska in dit så fort vi kan.
I panik ringer vi mina föräldrar som kommer, någon måste ta hand om Charlie, min hund. Anders springer och hämtar bilen, och jag i förbifarten tar med mig min tandborste. Visste jag omedvetet att jag inte skulle komma hem på flera veckor?
Jag har ordentligt ont och jag är orolig att något är väldigt fel. Det sista min mamma säger till mig innan vi åker är:Det kommer gå bra, det kommer komma en liten flicka, men det kommer gå bra.
Hur hon visste det har jag inten aning om.
Jag minns hur jag sitter i bilen, i framsätet mest ålandes som en daggmask. Anders kör fort, jättefort i tunneln och jag fräser åt honnom att inte åka dit för fortkörning igen. (han hade fått en fin böter hemskickad bara några veckor tidigare) Jag babblar på om den där forkörningen och hur onödiga pengar det var. Och egentligen, det var ju skit samma, det viktiga var ju att jag kom till sjukhuset fort.
Vi kommer fram till Huddinge och ska lämna av mig vid förlossningen. Vi kör förbi den första gången. Jag skrattar åt hur akutingångarna är upplagda på Huddinge: Förlossning, Akutmotagning, Bårhus. Hela livets gång kan det ju ses som.
Jag får komma in på ett undersökningsrum. Anders parkerar bilen. Jag har ont, fryser och svettas var om. Kan inte ligga still pga smärtorna. De tar blodtryck, CTG-kurvor och blodprover på mig. Det kommer en läkare och gör ett snabbt ultraljud. De tror först att jag kan ha något problem med magen, eller gallan. Jag är ju fortfarande dålig i magen som jag har varit i ett par veckor. Vi får inte några direkta svar på vad det kan göra.
Jag får prova Novalucol och dricka Xylokain, om det skulle vara någon form av magkatarr. Hjälper inte ett smack.
Nu börjar saker bli lite oklar för mig och jag har inte riktigt koll på hela förloppet emellanåt. Däremot minns jag att läkaren som var inne hos oss glömde sin läkarrock, med sökaren i. Och den började pipa.
Klockan passerar 24 och läkaren kommer tillbaka och de beslutar sig för att lägga in mig. Jag ska få mera smärtstillande med, och jag får en spruta Voltaren i rumpan av sjuksköterskan. Jag vet inte om jag säger att jag älskar henne efter det, men det känndes som det, för äntligen klingar smärtan av.
Jag blir visad till ett rum på specialistmödravården som jag kommer få dela med någon annan. Anders måste åka hem. Läkaren och barnmorskan står och pratar lågmält en bit bort. Jag mår rätt så bra nu igen efter att ha fått en spruta. Jo, förutom att jag rapar rätt så kraftigt då.
Anders åker hem klockan två på natten, jag går och borstar tänderna (tur att jag tog med tandborsten!) Barnomorskan förklarar att hon kommer gå in flera gånger under natten för att ta mera prover och mera CTG kurvor. Jag får ett par timmars sömn ändå.
Kommentarer
Trackback
