Yzza

Jag, min hjärna och min kropp är inte helt överrens om vissa saker. Tillexemper är jag i mitt sinne rätt så vig. Kroppen är smidig som ett kylskåp. Hjärnan har lust att träna jämt, men kroppen envisas med att vara förkyld bara för att trilskas. En annan sak hjärnan och kroppen verkligen inte är överrens om är storleken. Tyvärr verkar den där jävla kroppen vinna det kriget med.

Jag tyckte om min kropp "pre-kids". Jag ägde en ganska så normalstor rumpa, små bröst, en rätt så platt mage och framförallt en midja. Jag väge 57 kg och allt var frid och fröjd.

Och jag är kvar i den bilden, jag må vara trög, men huvudknoppen har inte alls programerat om sig efter två barbapappa graviditeter.

Jag ser inte alls ut som förut. Den normalstora rumpan är nu en rätt så stor röv. I alla fall så pass stor att det passar att sätta fast en "bred last-skylt" på den. Tuttarna försvann lika fort som lönen gör på kontot och den platta magen är nu ett fast säte för en kanelbulledeg. Degen har jäst ut den hel del, för att någon midja finns det inte alls längre.

Och jag undrar varför det är så satans svårt för hjärnan att programera om sig att kroppen inte ser ut som hjärnan tror och vill? Det känns som att jag är någon form av krigsförhandlare mellan hjärnan och kroppen.

Ofta brukar hjärnan gå omkring i sin egna värld och tro att allt är bra. Hjärnan tror att kroppen fortfarande kommer i storkek 36 eller Small. Därför brukar hjärnan få sig en smärre chock när jag tar ut kroppen och hjärnan på en typisk tjejaktivitet: Shopping.

Hjärnan är kritisk vad den vill shoppa, men brukar hitta något som sedan tas med till provrummet. Det är nu kroppen spelar ut sina ess som den har instoppade i någon fettvalk. Idag skulle jag prova en klänning. En vanlig klänning.. den satt som korvskinn över armarna, jag kunde få plats med halva grannskapet där brösten ska sitta och dessutom såg jag gravid ut. Usch bort!

Det är väl helt enkelt så att jag måste acceptera och försöka övertyga hjärnan om att jag numera är en Medium (usch vad tråkigt, så genomsnittligt) eller en storlek 38 (storleken som jämt tar slut först). Det här hade väl varit okej att vara en M/38 om jag hade varit 10 cm längre. Jag fick en till uppenbarelse idag med. Min ryggtavla är större än hela Afrika!!

Det finns ganska lätta sätt att lösa mitt pågående krig mellan hjärna och kroppen:

- Programera om hjärnan att se kroppen som den verkligen ser ut. Alltså knöla in sig i små provhytter väldigt ofta, låta själförtroendet få en törn varje gång till hjärnan fattar läget. Och gå omkring och gnälla om sin falukorv kring midjan.

- Träna som en galning, aldrig unna sig något gott och göra allt för att kroppen får ge med sig tills den ser ut som hjärnan behagar. Låter riktigt skittråkigt faktiskt. Och ingen shoppen innan dess, så då borde det bli ekonomiskt med.

- Skrapa fram ett par miljoner på triss och fettsuga mage, lår, rumpa och sen spruta in det i tuttarna. Problemet är att varken jag eller hjärnan skulle våga. Och kroppen skulle väl bli utsatt för vad man kan kalla våldtäckt.

- Stoppa huvudet i sanden. Alltså köpa en One Pice och bara gå klädd i den jämt. Gömma undan alla problem. Kan dock bli  varmt i sommar.

Idag under lunchen blev det shopping, men inte mycket. Stackars Anders får nämligen jämt höra att jag inte har nåra kläder som passar. Den här gången fick hjärnan känna sig besegrad av kroppen då det blev en kofta i Medium, ett par strumbyxor i Medium och en tröja i storlek 38.

Fast hjärnan vann lite över kroppen med, efter en traumatisk stund i provhytten. Istället för att köpa choklad köpte jag en banan...