Sicklaloppet 2011
Sicklaloppet 2011. Premiär för det här loppet, och min premiär i löparlopp där jag verkligen ska anstränga mig och springa hela vägen. En del är kanske redan trötta på mitt spamm på facebook. Men jag är så nöjd med mig själv och det här ego inlägget spar jag för att ta fram när träningsmotivationen smyger sig på i höst och vinter!
Så, då kom då dagen, när jag ska köra mitt första 10 km lopp. Ett lopp jag verkligen hade tanke att träna inför, och ett mål att dels komma i mål och göra det under 1 timme och 15 minuter. Sen kom livet med barn, jobb och plugg och knackade på. Träningen försvann i det glömda... Den sista månaden har jag sprungit en gång. En gång, 3 km i mina five fingers... Den längsta distansen jag har sprungit överhuvudtaget non-stop är 5 km så kanske är det ren idioti att ställa upp i ett 10 km lopp? Men jag är envis, och jag vill mycket!
Dagen började tidigt, strax efter 7 var vi uppe hela familjen. En kopp kaffe, vakna, komma igång, ge barn frukost. En timme senare blev det gröt. Förmiddagen flöt på. Klä på barn, smörja in fötter, ta fram det sista, packa väskan, klä på sig. Thor tar en förmiddagslur och jag slummrar till på soffan. Vid 11 är vi igång igen, det blir lite taco-pasta. Packa det sista- har jag glömt något? Förbereda sig mentalt.
Just den mentala bilden har jag funderat mycket på, och jobbat med. Jag följer en del träningsbloggar och alla säger samma sak. Du kan vara hur vältränad som helst, efter ett tag kommer ändå trötthetsdemonen försöka få grepp om dig. Då måste din hjärna vara stark och bestämma över benen och fötterna. Frammåt, frammåt- vi slutar i mål!!
Thelma övar på sina ramsor: Hejja mamma, hejja Peter, hejja Torstis. Jobba jobba jobba.
Thelma vill ha lapp på magen med!
Så, äntligen har vi med allt, Anders har packat ihop allt till barnen. Jag är nervös- men så förväntansfull. Det här ska bli så KUL!
Strax innan 12 sitter vi i bilen på väg till Järla Sjö för att möta upp Ingela och Peter, Eva och Thorsten.
Jag funderade mycket under skoval under veckan. Mina gamla löpardojjor har iof stötdämpning, men de är gamla, torra och de trycker på under foten. Jag får ont i underbenen fort. Och så är de tunga. FiveFinger sitter perfekt på foten, men kan jag verkligen springa så långt på framfoten utan att börja slarva? De tre kilometerna jag testade gick det bra- men 10? Men få ont efter 3 garanterat med vanliga löpardojjor avgjorde saken. Jag älskar ju mina FiveFingers!
Så var vi framme- Peter ställer sig i en startfålla långt fram, han ska springa under 50 minuter. Thorsten satsar på mellan 50-60 minuter. Jag ställer mig längst bak- över 60 minuter. Jag har fått många bra tips under vägen- slösa inte energi, gå i jobbiga branta backar!
Stämningen är underbar innan starten! Jag tittar runt om mig. Det är en blandad skara med allt från en väldigt ung pojke, kanske i 10 års ålder med sin mamma. Och brevid mig en äldre man, som jag noterar har ganska så uttalade åderbrock på ena vaden. (Yrkesskadad??) Och så ett gäng tjejer med bredare rumpor än mig. Jag tar sikte på en tjej- henne ska jag vara före i mål!
Så går starten och ... *poff* alla försvinner!! Vad hände med den omtalade trängseln i början?? Helt plöstsligt leder jag hela loppet- bakifrån. Nåväl, någon måste ju komma sist tänker jag... Jag tar det här i min takt.
Jag har tre mål med loppet:
1: komma i mål
2: komma i mål skadefri
3: ha kul och njuta på vägen.
Ganska snart möter jag upp min hejjarklack! De hejjar glatt på mig och nu har även Helena och Patrik kommit. Jag ligger sist, men ensen? Det är fint väder, och att vara ute och springa är bra bättre än att vara hemma och städa...
Fördelen med att ligga sist har faktist en del bra saker, man blir påhejjad extra mycket och det taggar mig! Och jag insåg rätt så fort att även om det tar ett par kilometer så kommer jag springa om ett par frammöver. För jag är seg, men framförallt är jag envis.
Jag känner att det rullar på. Skorna fungerar perfekt, benen känns pigga. Visst halkar konditionen efter, men jag mår bra.
Straxe efter Älta förbindelsen kommer det jag väntat på. Vi har passerat 5 km, och jag känner mig pigg, har fått in ett skönt tempo. Men tjejerna som drog ifrån mig i början börjar tappa ork. Sakta knappar jag in, meter för meter och sen går jag om en. Sen en till, jag passerar några som ligger på gräset, utslagna med sjukvårdarna omkring sig. De har tagit ut sig för hårt. Jag har ett fint tempo, jag fixar det här! Jag kommer ta mig i mål, jag har inte tagit ut mig för mycket i början och är däckad.
Biten efter Ältaförbindelsen går genom skogen. Otroligt vacker väg- och skönt i skuggan. Jag kommer upp vid Hammarbybacken och upp på asfalten igen. Här är en skarp kurva- och brant backe. Jag går upp, men i samma tempo som jag har sprungit i. Spar engergi och passerar ytterligare två tjejer.
Tjejen jag tog sikte på vid starten har jag passerat för länge sen, jag tappade henne vid Älta förbindelsen. Nu är hon långt efter. Självförtroendet stiger!
På väg in i Hammarby Sjöstad går underlaget över till plank. Vi springer på kajen. Hade inte varit fel med ett dopp... jag är bra varm nu! Annolunda underlag jag aldrig testat förut. Vacker sträcka att springa. Jag har passerat 7 km och känner mig pigg i både ben och huvud. Det här går ju galant! Framför mig ser jag en välkänd figur. Mannen brevid mig i starten- med åderbrocken på vaden. Sakta men säkert knapar jag in meter efter meter.
Jag börjar hålla utkik efter Lattemaffian! Sen ser jag Per och Emma. Emma vinkar glatt åt mig! Per pratar med Elin i telefon så jag fick även telefonsupport!
Banan lämnar kajen och jag får springa på asfalt igen. Knappar in på två till tjejer riktigt snabbt! De är helt slut! Tjohoo för mig! Min taktik är ju toppen! Springer förbi ytterligare en löpare i diket med sjukvårdare brevid sig. Hon ser riktigt dålig ut, men jag är ledig, jag ska springa idag, inte hoppa in som Florence!
Tunneln mellan Sjöstaden och Sickla hinner jag knappt notera och jag ser 9 km skylten framför mig. Vid 8,5 km, en sträcka jag aldrig klarat förut känner jag att benen börjar bli lite stumma. Men snart är jag framme!
Den sista biten peppar jag mig själv och får hejjarop från löpare som redan gått i mål och är på väg hem.
"Hejja tjejen, du är snart framme!"
"Hejja, respekt att springa i fivefingers! Go go!"
Vid målgången står min hejjarklack igen! Så skönt att se dem! Och nu kan jag verkligen säga att jag inte är sist längre- och jag fixade hela Sicklaloppet!
Leende med utrsäckta armar möter jag fotografen i målet!
Det här var ju kul!
Reklam för Fivefingers!
Att springa i Fivefingers var ett klokt val. Dels är de sköna-jag har de ju jämt när jag jobbar. De är lätta och jag kännde när jag kom i mål att jag hade inte alls ont någonstans. Varken fot, knä eller ben. Sen att vaderna var stummar är ju för att jag faktiskt använt dem!
Sluttiden som digitalchippet mätte från jag passerade starten och målet blev 1timme, 19 minuter och 57 sekunder. Hoppsan!! Jag hade siktat på 1:15 som tränad, och nu gick det så här bra! Platser bland damer (som fullföljde-jag såg ju ett par i diket) blev 718 av 725. Inte värdsbäst- men jag var inte sist!
Nu finns det bara en sak att göra! Fortsätta frammåt! Tills nästa år, för jag har redan bestämt att jag kör Sicklaloppet nästa år ska jag vara vältränad och satsa på under en timme!
Lite längre löpsteg kan jag nog behöva jobba på med, och att hänga med i starten.
MEN JAG GJORDE DET!!
Nu frammåt kvällen är jag rätt så pigg i skallen ändå, men träningsvärken i vaderna och rumpan börjar komma. Och ont i svanken har jag fått- sviter efter foglossningen. Å andra sidan, det var fasktiskt bara drygt ett år sen jag gick med kryckor...
Så, då kom då dagen, när jag ska köra mitt första 10 km lopp. Ett lopp jag verkligen hade tanke att träna inför, och ett mål att dels komma i mål och göra det under 1 timme och 15 minuter. Sen kom livet med barn, jobb och plugg och knackade på. Träningen försvann i det glömda... Den sista månaden har jag sprungit en gång. En gång, 3 km i mina five fingers... Den längsta distansen jag har sprungit överhuvudtaget non-stop är 5 km så kanske är det ren idioti att ställa upp i ett 10 km lopp? Men jag är envis, och jag vill mycket!
Dagen började tidigt, strax efter 7 var vi uppe hela familjen. En kopp kaffe, vakna, komma igång, ge barn frukost. En timme senare blev det gröt. Förmiddagen flöt på. Klä på barn, smörja in fötter, ta fram det sista, packa väskan, klä på sig. Thor tar en förmiddagslur och jag slummrar till på soffan. Vid 11 är vi igång igen, det blir lite taco-pasta. Packa det sista- har jag glömt något? Förbereda sig mentalt.
Just den mentala bilden har jag funderat mycket på, och jobbat med. Jag följer en del träningsbloggar och alla säger samma sak. Du kan vara hur vältränad som helst, efter ett tag kommer ändå trötthetsdemonen försöka få grepp om dig. Då måste din hjärna vara stark och bestämma över benen och fötterna. Frammåt, frammåt- vi slutar i mål!!
Thelma övar på sina ramsor: Hejja mamma, hejja Peter, hejja Torstis. Jobba jobba jobba.
Thelma vill ha lapp på magen med!
Så, äntligen har vi med allt, Anders har packat ihop allt till barnen. Jag är nervös- men så förväntansfull. Det här ska bli så KUL!
Strax innan 12 sitter vi i bilen på väg till Järla Sjö för att möta upp Ingela och Peter, Eva och Thorsten.
Jag funderade mycket under skoval under veckan. Mina gamla löpardojjor har iof stötdämpning, men de är gamla, torra och de trycker på under foten. Jag får ont i underbenen fort. Och så är de tunga. FiveFinger sitter perfekt på foten, men kan jag verkligen springa så långt på framfoten utan att börja slarva? De tre kilometerna jag testade gick det bra- men 10? Men få ont efter 3 garanterat med vanliga löpardojjor avgjorde saken. Jag älskar ju mina FiveFingers!
Så var vi framme- Peter ställer sig i en startfålla långt fram, han ska springa under 50 minuter. Thorsten satsar på mellan 50-60 minuter. Jag ställer mig längst bak- över 60 minuter. Jag har fått många bra tips under vägen- slösa inte energi, gå i jobbiga branta backar!
Stämningen är underbar innan starten! Jag tittar runt om mig. Det är en blandad skara med allt från en väldigt ung pojke, kanske i 10 års ålder med sin mamma. Och brevid mig en äldre man, som jag noterar har ganska så uttalade åderbrock på ena vaden. (Yrkesskadad??) Och så ett gäng tjejer med bredare rumpor än mig. Jag tar sikte på en tjej- henne ska jag vara före i mål!
Så går starten och ... *poff* alla försvinner!! Vad hände med den omtalade trängseln i början?? Helt plöstsligt leder jag hela loppet- bakifrån. Nåväl, någon måste ju komma sist tänker jag... Jag tar det här i min takt.
Jag har tre mål med loppet:
1: komma i mål
2: komma i mål skadefri
3: ha kul och njuta på vägen.
Ganska snart möter jag upp min hejjarklack! De hejjar glatt på mig och nu har även Helena och Patrik kommit. Jag ligger sist, men ensen? Det är fint väder, och att vara ute och springa är bra bättre än att vara hemma och städa...
Fördelen med att ligga sist har faktist en del bra saker, man blir påhejjad extra mycket och det taggar mig! Och jag insåg rätt så fort att även om det tar ett par kilometer så kommer jag springa om ett par frammöver. För jag är seg, men framförallt är jag envis.
Jag känner att det rullar på. Skorna fungerar perfekt, benen känns pigga. Visst halkar konditionen efter, men jag mår bra.
Straxe efter Älta förbindelsen kommer det jag väntat på. Vi har passerat 5 km, och jag känner mig pigg, har fått in ett skönt tempo. Men tjejerna som drog ifrån mig i början börjar tappa ork. Sakta knappar jag in, meter för meter och sen går jag om en. Sen en till, jag passerar några som ligger på gräset, utslagna med sjukvårdarna omkring sig. De har tagit ut sig för hårt. Jag har ett fint tempo, jag fixar det här! Jag kommer ta mig i mål, jag har inte tagit ut mig för mycket i början och är däckad.
Biten efter Ältaförbindelsen går genom skogen. Otroligt vacker väg- och skönt i skuggan. Jag kommer upp vid Hammarbybacken och upp på asfalten igen. Här är en skarp kurva- och brant backe. Jag går upp, men i samma tempo som jag har sprungit i. Spar engergi och passerar ytterligare två tjejer.
Tjejen jag tog sikte på vid starten har jag passerat för länge sen, jag tappade henne vid Älta förbindelsen. Nu är hon långt efter. Självförtroendet stiger!
På väg in i Hammarby Sjöstad går underlaget över till plank. Vi springer på kajen. Hade inte varit fel med ett dopp... jag är bra varm nu! Annolunda underlag jag aldrig testat förut. Vacker sträcka att springa. Jag har passerat 7 km och känner mig pigg i både ben och huvud. Det här går ju galant! Framför mig ser jag en välkänd figur. Mannen brevid mig i starten- med åderbrocken på vaden. Sakta men säkert knapar jag in meter efter meter.
Jag börjar hålla utkik efter Lattemaffian! Sen ser jag Per och Emma. Emma vinkar glatt åt mig! Per pratar med Elin i telefon så jag fick även telefonsupport!
Banan lämnar kajen och jag får springa på asfalt igen. Knappar in på två till tjejer riktigt snabbt! De är helt slut! Tjohoo för mig! Min taktik är ju toppen! Springer förbi ytterligare en löpare i diket med sjukvårdare brevid sig. Hon ser riktigt dålig ut, men jag är ledig, jag ska springa idag, inte hoppa in som Florence!
Tunneln mellan Sjöstaden och Sickla hinner jag knappt notera och jag ser 9 km skylten framför mig. Vid 8,5 km, en sträcka jag aldrig klarat förut känner jag att benen börjar bli lite stumma. Men snart är jag framme!
Den sista biten peppar jag mig själv och får hejjarop från löpare som redan gått i mål och är på väg hem.
"Hejja tjejen, du är snart framme!"
"Hejja, respekt att springa i fivefingers! Go go!"
Vid målgången står min hejjarklack igen! Så skönt att se dem! Och nu kan jag verkligen säga att jag inte är sist längre- och jag fixade hela Sicklaloppet!
Leende med utrsäckta armar möter jag fotografen i målet!
Det här var ju kul!
Reklam för Fivefingers!
Att springa i Fivefingers var ett klokt val. Dels är de sköna-jag har de ju jämt när jag jobbar. De är lätta och jag kännde när jag kom i mål att jag hade inte alls ont någonstans. Varken fot, knä eller ben. Sen att vaderna var stummar är ju för att jag faktiskt använt dem!
Sluttiden som digitalchippet mätte från jag passerade starten och målet blev 1timme, 19 minuter och 57 sekunder. Hoppsan!! Jag hade siktat på 1:15 som tränad, och nu gick det så här bra! Platser bland damer (som fullföljde-jag såg ju ett par i diket) blev 718 av 725. Inte värdsbäst- men jag var inte sist!
Nu finns det bara en sak att göra! Fortsätta frammåt! Tills nästa år, för jag har redan bestämt att jag kör Sicklaloppet nästa år ska jag vara vältränad och satsa på under en timme!
Lite längre löpsteg kan jag nog behöva jobba på med, och att hänga med i starten.
MEN JAG GJORDE DET!!
Nu frammåt kvällen är jag rätt så pigg i skallen ändå, men träningsvärken i vaderna och rumpan börjar komma. Och ont i svanken har jag fått- sviter efter foglossningen. Å andra sidan, det var fasktiskt bara drygt ett år sen jag gick med kryckor...
Kommentarer
Postat av: Helene
Snyggt jobbat Madde!!
Trackback
