En blodig och svettig kamp!!
Jag har inte tid att skriva om våran flytt, husstök och att vi har kommit ganska bra i ordning ute på Djurö. Det här handlar om något mycket svettigare.
Det började med finbesök, som blev sova-över-party. Och där kläcktes det ideér. Lattemaffian skulle minnsan bli smala, smäcka, vältränade ÜBERWOMENS! Stegtävling det första steget, total uppträning under 2013, för att under 2014 bli att Lattemaffian gjorde en Tjejklassiker. Det var två hjärnor som kom på detta. Resten av Lattemaffian tog emot förslaget rätt så ljummet... Till och med rätt svalt. En anmälde sig att ställa upp som hejarklack med pop-poms. En drog till med ekonomiska aspekter: ekonomi för att köpa våtdräkt, längdskidor, cykel och vettiga löparskor. Vilket är rätt så lustigt eftersom det är våran rea-letare... Det känns helt enkelt att om jag och Jessica ska få till en Tjejklassiker får vi: A: supa ned hela gänget tills de kommer på att det är en bra ide. B: Banka i vett i skallen, eller slå de andra blågula så de vill göra något riktigt svenskt. Eller, alternativ C: Anmäla samtliga Lattemaffia-mammor utan deras vetskap.
Men de förstår ju inte!! Det är ju bara jag och Jessica som kom på att göra en Tjejklassiker är även en orsak att lämna papporna hemma tre gånger för att åka på riktig tjejhelg med boende på hotel och egentid under träning. Vi får helt enkelt fortsätta bearbeta...
Däremot har vi fått igång en stegtävling igen. Och nu är det mycket steg i omlopp! Efter de första 5 dagarna var vi uppe i 19,9 mil. Jag låg i topp igår, söndags med dryga milen, så jag tänkte ta det lite lungt idag med eftersom ena vaden gjorde ont när jag sprang i fredags. Fick ihop drygt 8500 steg idag genom att "bara vara hemma". Men får jag ligga i topp för det? Nej då, nu har Jessica fått upp farten och knatat om mig med drygt 3 km!! TJYV!!!
Efter att vi i Lattemaffian har campat ihop under ett par graviditeter och föräldraledigheter vet jag en sak. Vi är alla envisa, alla är vinnarskallar, ingen ger upp. Det här kommer bli en hård, svettig, blodig kamp om vem som har kommit längst den sista augusti. Jag vet iaf vad jag ska göra i morgon... ÖKA ANTAL STEG!
Nyårslöfte?
Det är oundvikligt. Nu kommer det. Inläggdet om de omryktade NYÅRSLÖFTET! För jag tycker faktiskt att det hör till att man ger ett löfte, och sen verkligen jobbar för att hålla det!
Sen finns det alltid negativa människor som ser det som att löftet är till för att brytas, eller att alla bryter dom före påsk ändå.
Alltså kan man göra på två sätt med ett nyårslöften. Ge ett löfte man verkligen inte vill bryta och jobba stenhårt på det, eller ge ett löfte som är omöjligt att bryta. Jag gav mig själv ett löfte för flera år sen som var omöjligt att bryta. Det funkade faktiskt. Jag lovade mig själv att äta mat varje dag...
Jag surfade runt lite, missbrukade Google lite så att säga för att snoka reda lite på det här med nyårslöften. Enligt Sifo är det vanligaste löftet hos svenskar att under följande år gå ned i vikt. Fint hån... man har under nyårskvällen proppat i sig god mat med för mycket kalorier, och till det en hel del alkohol, som innehåller väldigt mycket kalorier. Dagen efter blir det bakis dag och pizza med läsk. Joo... så bra gick det med det löftet...
Pizzabagaren hos oss påstår att den dagen på året det säljs mest pizza är den 1:a och 2:a januari. Jag tror honom!
Enligt Wikipedia: Nyårslöften är ett löfte som avläggs av en individ på nyråsafton som ett sätt att förändra sin livsstil åt ett håll som ses som positivt. Namnet kommer ifrån det faktum att dessa löften oftast sätts i effekt på nyårsdagen och kvarstår tills målet har uppnåtts, även om många löften förblir ouppnådda och relativt ofta bryts en kort tid efter att de satts.
Och vad ser jag på nätet som de vanligaste löfterna? Gå ned i vikt, börja träna, inte äta godis, spara pengar höja betygen osv.. och alla känns dels riktigt tråkiga och det fokuserar bara på ska ska ska! Inge roligt alls! Hur roligt är det att inte äta godis på ett år?? Va?? Godis är ju gott!!
Jag hittade det här på nätet med, har ingen aning om källkritik när det gälller sidan, men det gav faktiskt bra tips, fokusera på det som är bra!
Formulera dina nyårslöften positivt. Säg exempelvis att du ska äta grönsaker tre gånger i veckan istället för att ha som nyårslöfte att INTE alls äta choklad.
Akta dig för ord som alltid, aldrig och inte! Varför det? Att lova sig själv för mycket av förändring kan paradoxalt nog öka risken för att den inte håller i längden, enligt ett pressmeddelande från Psykologiguiden
Den stora frågan är om det egentligen är värt att ge ett nyårslöfte. Kan man inte gå avlägga en nyårsönskan istället? Något som man vill ska ske under året som kommer, men som man självfallet själv måste jobba på för att få till? Det tycker jag låter bättre. Så jag tänker härmet avlägga min nyårsönskan inför 2012!
Jag ska springa 100 mil!
Sen finns det alltid negativa människor som ser det som att löftet är till för att brytas, eller att alla bryter dom före påsk ändå.
Alltså kan man göra på två sätt med ett nyårslöften. Ge ett löfte man verkligen inte vill bryta och jobba stenhårt på det, eller ge ett löfte som är omöjligt att bryta. Jag gav mig själv ett löfte för flera år sen som var omöjligt att bryta. Det funkade faktiskt. Jag lovade mig själv att äta mat varje dag...
Jag surfade runt lite, missbrukade Google lite så att säga för att snoka reda lite på det här med nyårslöften. Enligt Sifo är det vanligaste löftet hos svenskar att under följande år gå ned i vikt. Fint hån... man har under nyårskvällen proppat i sig god mat med för mycket kalorier, och till det en hel del alkohol, som innehåller väldigt mycket kalorier. Dagen efter blir det bakis dag och pizza med läsk. Joo... så bra gick det med det löftet...
Pizzabagaren hos oss påstår att den dagen på året det säljs mest pizza är den 1:a och 2:a januari. Jag tror honom!
Enligt Wikipedia: Nyårslöften är ett löfte som avläggs av en individ på nyråsafton som ett sätt att förändra sin livsstil åt ett håll som ses som positivt. Namnet kommer ifrån det faktum att dessa löften oftast sätts i effekt på nyårsdagen och kvarstår tills målet har uppnåtts, även om många löften förblir ouppnådda och relativt ofta bryts en kort tid efter att de satts.
Och vad ser jag på nätet som de vanligaste löfterna? Gå ned i vikt, börja träna, inte äta godis, spara pengar höja betygen osv.. och alla känns dels riktigt tråkiga och det fokuserar bara på ska ska ska! Inge roligt alls! Hur roligt är det att inte äta godis på ett år?? Va?? Godis är ju gott!!
Jag hittade det här på nätet med, har ingen aning om källkritik när det gälller sidan, men det gav faktiskt bra tips, fokusera på det som är bra!
Formulera dina nyårslöften positivt. Säg exempelvis att du ska äta grönsaker tre gånger i veckan istället för att ha som nyårslöfte att INTE alls äta choklad.
Akta dig för ord som alltid, aldrig och inte! Varför det? Att lova sig själv för mycket av förändring kan paradoxalt nog öka risken för att den inte håller i längden, enligt ett pressmeddelande från Psykologiguiden
Den stora frågan är om det egentligen är värt att ge ett nyårslöfte. Kan man inte gå avlägga en nyårsönskan istället? Något som man vill ska ske under året som kommer, men som man självfallet själv måste jobba på för att få till? Det tycker jag låter bättre. Så jag tänker härmet avlägga min nyårsönskan inför 2012!
Jag ska springa 100 mil!
Sicklaloppet 2011
Sicklaloppet 2011. Premiär för det här loppet, och min premiär i löparlopp där jag verkligen ska anstränga mig och springa hela vägen. En del är kanske redan trötta på mitt spamm på facebook. Men jag är så nöjd med mig själv och det här ego inlägget spar jag för att ta fram när träningsmotivationen smyger sig på i höst och vinter!
Så, då kom då dagen, när jag ska köra mitt första 10 km lopp. Ett lopp jag verkligen hade tanke att träna inför, och ett mål att dels komma i mål och göra det under 1 timme och 15 minuter. Sen kom livet med barn, jobb och plugg och knackade på. Träningen försvann i det glömda... Den sista månaden har jag sprungit en gång. En gång, 3 km i mina five fingers... Den längsta distansen jag har sprungit överhuvudtaget non-stop är 5 km så kanske är det ren idioti att ställa upp i ett 10 km lopp? Men jag är envis, och jag vill mycket!
Dagen började tidigt, strax efter 7 var vi uppe hela familjen. En kopp kaffe, vakna, komma igång, ge barn frukost. En timme senare blev det gröt. Förmiddagen flöt på. Klä på barn, smörja in fötter, ta fram det sista, packa väskan, klä på sig. Thor tar en förmiddagslur och jag slummrar till på soffan. Vid 11 är vi igång igen, det blir lite taco-pasta. Packa det sista- har jag glömt något? Förbereda sig mentalt.
Just den mentala bilden har jag funderat mycket på, och jobbat med. Jag följer en del träningsbloggar och alla säger samma sak. Du kan vara hur vältränad som helst, efter ett tag kommer ändå trötthetsdemonen försöka få grepp om dig. Då måste din hjärna vara stark och bestämma över benen och fötterna. Frammåt, frammåt- vi slutar i mål!!
Thelma övar på sina ramsor: Hejja mamma, hejja Peter, hejja Torstis. Jobba jobba jobba.
Thelma vill ha lapp på magen med!
Så, äntligen har vi med allt, Anders har packat ihop allt till barnen. Jag är nervös- men så förväntansfull. Det här ska bli så KUL!
Strax innan 12 sitter vi i bilen på väg till Järla Sjö för att möta upp Ingela och Peter, Eva och Thorsten.
Jag funderade mycket under skoval under veckan. Mina gamla löpardojjor har iof stötdämpning, men de är gamla, torra och de trycker på under foten. Jag får ont i underbenen fort. Och så är de tunga. FiveFinger sitter perfekt på foten, men kan jag verkligen springa så långt på framfoten utan att börja slarva? De tre kilometerna jag testade gick det bra- men 10? Men få ont efter 3 garanterat med vanliga löpardojjor avgjorde saken. Jag älskar ju mina FiveFingers!
Så var vi framme- Peter ställer sig i en startfålla långt fram, han ska springa under 50 minuter. Thorsten satsar på mellan 50-60 minuter. Jag ställer mig längst bak- över 60 minuter. Jag har fått många bra tips under vägen- slösa inte energi, gå i jobbiga branta backar!
Stämningen är underbar innan starten! Jag tittar runt om mig. Det är en blandad skara med allt från en väldigt ung pojke, kanske i 10 års ålder med sin mamma. Och brevid mig en äldre man, som jag noterar har ganska så uttalade åderbrock på ena vaden. (Yrkesskadad??) Och så ett gäng tjejer med bredare rumpor än mig. Jag tar sikte på en tjej- henne ska jag vara före i mål!
Så går starten och ... *poff* alla försvinner!! Vad hände med den omtalade trängseln i början?? Helt plöstsligt leder jag hela loppet- bakifrån. Nåväl, någon måste ju komma sist tänker jag... Jag tar det här i min takt.
Jag har tre mål med loppet:
1: komma i mål
2: komma i mål skadefri
3: ha kul och njuta på vägen.
Ganska snart möter jag upp min hejjarklack! De hejjar glatt på mig och nu har även Helena och Patrik kommit. Jag ligger sist, men ensen? Det är fint väder, och att vara ute och springa är bra bättre än att vara hemma och städa...
Fördelen med att ligga sist har faktist en del bra saker, man blir påhejjad extra mycket och det taggar mig! Och jag insåg rätt så fort att även om det tar ett par kilometer så kommer jag springa om ett par frammöver. För jag är seg, men framförallt är jag envis.
Jag känner att det rullar på. Skorna fungerar perfekt, benen känns pigga. Visst halkar konditionen efter, men jag mår bra.
Straxe efter Älta förbindelsen kommer det jag väntat på. Vi har passerat 5 km, och jag känner mig pigg, har fått in ett skönt tempo. Men tjejerna som drog ifrån mig i början börjar tappa ork. Sakta knappar jag in, meter för meter och sen går jag om en. Sen en till, jag passerar några som ligger på gräset, utslagna med sjukvårdarna omkring sig. De har tagit ut sig för hårt. Jag har ett fint tempo, jag fixar det här! Jag kommer ta mig i mål, jag har inte tagit ut mig för mycket i början och är däckad.
Biten efter Ältaförbindelsen går genom skogen. Otroligt vacker väg- och skönt i skuggan. Jag kommer upp vid Hammarbybacken och upp på asfalten igen. Här är en skarp kurva- och brant backe. Jag går upp, men i samma tempo som jag har sprungit i. Spar engergi och passerar ytterligare två tjejer.
Tjejen jag tog sikte på vid starten har jag passerat för länge sen, jag tappade henne vid Älta förbindelsen. Nu är hon långt efter. Självförtroendet stiger!
På väg in i Hammarby Sjöstad går underlaget över till plank. Vi springer på kajen. Hade inte varit fel med ett dopp... jag är bra varm nu! Annolunda underlag jag aldrig testat förut. Vacker sträcka att springa. Jag har passerat 7 km och känner mig pigg i både ben och huvud. Det här går ju galant! Framför mig ser jag en välkänd figur. Mannen brevid mig i starten- med åderbrocken på vaden. Sakta men säkert knapar jag in meter efter meter.
Jag börjar hålla utkik efter Lattemaffian! Sen ser jag Per och Emma. Emma vinkar glatt åt mig! Per pratar med Elin i telefon så jag fick även telefonsupport!
Banan lämnar kajen och jag får springa på asfalt igen. Knappar in på två till tjejer riktigt snabbt! De är helt slut! Tjohoo för mig! Min taktik är ju toppen! Springer förbi ytterligare en löpare i diket med sjukvårdare brevid sig. Hon ser riktigt dålig ut, men jag är ledig, jag ska springa idag, inte hoppa in som Florence!
Tunneln mellan Sjöstaden och Sickla hinner jag knappt notera och jag ser 9 km skylten framför mig. Vid 8,5 km, en sträcka jag aldrig klarat förut känner jag att benen börjar bli lite stumma. Men snart är jag framme!
Den sista biten peppar jag mig själv och får hejjarop från löpare som redan gått i mål och är på väg hem.
"Hejja tjejen, du är snart framme!"
"Hejja, respekt att springa i fivefingers! Go go!"
Vid målgången står min hejjarklack igen! Så skönt att se dem! Och nu kan jag verkligen säga att jag inte är sist längre- och jag fixade hela Sicklaloppet!
Leende med utrsäckta armar möter jag fotografen i målet!
Det här var ju kul!
Reklam för Fivefingers!
Att springa i Fivefingers var ett klokt val. Dels är de sköna-jag har de ju jämt när jag jobbar. De är lätta och jag kännde när jag kom i mål att jag hade inte alls ont någonstans. Varken fot, knä eller ben. Sen att vaderna var stummar är ju för att jag faktiskt använt dem!
Sluttiden som digitalchippet mätte från jag passerade starten och målet blev 1timme, 19 minuter och 57 sekunder. Hoppsan!! Jag hade siktat på 1:15 som tränad, och nu gick det så här bra! Platser bland damer (som fullföljde-jag såg ju ett par i diket) blev 718 av 725. Inte värdsbäst- men jag var inte sist!
Nu finns det bara en sak att göra! Fortsätta frammåt! Tills nästa år, för jag har redan bestämt att jag kör Sicklaloppet nästa år ska jag vara vältränad och satsa på under en timme!
Lite längre löpsteg kan jag nog behöva jobba på med, och att hänga med i starten.
MEN JAG GJORDE DET!!
Nu frammåt kvällen är jag rätt så pigg i skallen ändå, men träningsvärken i vaderna och rumpan börjar komma. Och ont i svanken har jag fått- sviter efter foglossningen. Å andra sidan, det var fasktiskt bara drygt ett år sen jag gick med kryckor...
Så, då kom då dagen, när jag ska köra mitt första 10 km lopp. Ett lopp jag verkligen hade tanke att träna inför, och ett mål att dels komma i mål och göra det under 1 timme och 15 minuter. Sen kom livet med barn, jobb och plugg och knackade på. Träningen försvann i det glömda... Den sista månaden har jag sprungit en gång. En gång, 3 km i mina five fingers... Den längsta distansen jag har sprungit överhuvudtaget non-stop är 5 km så kanske är det ren idioti att ställa upp i ett 10 km lopp? Men jag är envis, och jag vill mycket!
Dagen började tidigt, strax efter 7 var vi uppe hela familjen. En kopp kaffe, vakna, komma igång, ge barn frukost. En timme senare blev det gröt. Förmiddagen flöt på. Klä på barn, smörja in fötter, ta fram det sista, packa väskan, klä på sig. Thor tar en förmiddagslur och jag slummrar till på soffan. Vid 11 är vi igång igen, det blir lite taco-pasta. Packa det sista- har jag glömt något? Förbereda sig mentalt.
Just den mentala bilden har jag funderat mycket på, och jobbat med. Jag följer en del träningsbloggar och alla säger samma sak. Du kan vara hur vältränad som helst, efter ett tag kommer ändå trötthetsdemonen försöka få grepp om dig. Då måste din hjärna vara stark och bestämma över benen och fötterna. Frammåt, frammåt- vi slutar i mål!!
Thelma övar på sina ramsor: Hejja mamma, hejja Peter, hejja Torstis. Jobba jobba jobba.
Thelma vill ha lapp på magen med!
Så, äntligen har vi med allt, Anders har packat ihop allt till barnen. Jag är nervös- men så förväntansfull. Det här ska bli så KUL!
Strax innan 12 sitter vi i bilen på väg till Järla Sjö för att möta upp Ingela och Peter, Eva och Thorsten.
Jag funderade mycket under skoval under veckan. Mina gamla löpardojjor har iof stötdämpning, men de är gamla, torra och de trycker på under foten. Jag får ont i underbenen fort. Och så är de tunga. FiveFinger sitter perfekt på foten, men kan jag verkligen springa så långt på framfoten utan att börja slarva? De tre kilometerna jag testade gick det bra- men 10? Men få ont efter 3 garanterat med vanliga löpardojjor avgjorde saken. Jag älskar ju mina FiveFingers!
Så var vi framme- Peter ställer sig i en startfålla långt fram, han ska springa under 50 minuter. Thorsten satsar på mellan 50-60 minuter. Jag ställer mig längst bak- över 60 minuter. Jag har fått många bra tips under vägen- slösa inte energi, gå i jobbiga branta backar!
Stämningen är underbar innan starten! Jag tittar runt om mig. Det är en blandad skara med allt från en väldigt ung pojke, kanske i 10 års ålder med sin mamma. Och brevid mig en äldre man, som jag noterar har ganska så uttalade åderbrock på ena vaden. (Yrkesskadad??) Och så ett gäng tjejer med bredare rumpor än mig. Jag tar sikte på en tjej- henne ska jag vara före i mål!
Så går starten och ... *poff* alla försvinner!! Vad hände med den omtalade trängseln i början?? Helt plöstsligt leder jag hela loppet- bakifrån. Nåväl, någon måste ju komma sist tänker jag... Jag tar det här i min takt.
Jag har tre mål med loppet:
1: komma i mål
2: komma i mål skadefri
3: ha kul och njuta på vägen.
Ganska snart möter jag upp min hejjarklack! De hejjar glatt på mig och nu har även Helena och Patrik kommit. Jag ligger sist, men ensen? Det är fint väder, och att vara ute och springa är bra bättre än att vara hemma och städa...
Fördelen med att ligga sist har faktist en del bra saker, man blir påhejjad extra mycket och det taggar mig! Och jag insåg rätt så fort att även om det tar ett par kilometer så kommer jag springa om ett par frammöver. För jag är seg, men framförallt är jag envis.
Jag känner att det rullar på. Skorna fungerar perfekt, benen känns pigga. Visst halkar konditionen efter, men jag mår bra.
Straxe efter Älta förbindelsen kommer det jag väntat på. Vi har passerat 5 km, och jag känner mig pigg, har fått in ett skönt tempo. Men tjejerna som drog ifrån mig i början börjar tappa ork. Sakta knappar jag in, meter för meter och sen går jag om en. Sen en till, jag passerar några som ligger på gräset, utslagna med sjukvårdarna omkring sig. De har tagit ut sig för hårt. Jag har ett fint tempo, jag fixar det här! Jag kommer ta mig i mål, jag har inte tagit ut mig för mycket i början och är däckad.
Biten efter Ältaförbindelsen går genom skogen. Otroligt vacker väg- och skönt i skuggan. Jag kommer upp vid Hammarbybacken och upp på asfalten igen. Här är en skarp kurva- och brant backe. Jag går upp, men i samma tempo som jag har sprungit i. Spar engergi och passerar ytterligare två tjejer.
Tjejen jag tog sikte på vid starten har jag passerat för länge sen, jag tappade henne vid Älta förbindelsen. Nu är hon långt efter. Självförtroendet stiger!
På väg in i Hammarby Sjöstad går underlaget över till plank. Vi springer på kajen. Hade inte varit fel med ett dopp... jag är bra varm nu! Annolunda underlag jag aldrig testat förut. Vacker sträcka att springa. Jag har passerat 7 km och känner mig pigg i både ben och huvud. Det här går ju galant! Framför mig ser jag en välkänd figur. Mannen brevid mig i starten- med åderbrocken på vaden. Sakta men säkert knapar jag in meter efter meter.
Jag börjar hålla utkik efter Lattemaffian! Sen ser jag Per och Emma. Emma vinkar glatt åt mig! Per pratar med Elin i telefon så jag fick även telefonsupport!
Banan lämnar kajen och jag får springa på asfalt igen. Knappar in på två till tjejer riktigt snabbt! De är helt slut! Tjohoo för mig! Min taktik är ju toppen! Springer förbi ytterligare en löpare i diket med sjukvårdare brevid sig. Hon ser riktigt dålig ut, men jag är ledig, jag ska springa idag, inte hoppa in som Florence!
Tunneln mellan Sjöstaden och Sickla hinner jag knappt notera och jag ser 9 km skylten framför mig. Vid 8,5 km, en sträcka jag aldrig klarat förut känner jag att benen börjar bli lite stumma. Men snart är jag framme!
Den sista biten peppar jag mig själv och får hejjarop från löpare som redan gått i mål och är på väg hem.
"Hejja tjejen, du är snart framme!"
"Hejja, respekt att springa i fivefingers! Go go!"
Vid målgången står min hejjarklack igen! Så skönt att se dem! Och nu kan jag verkligen säga att jag inte är sist längre- och jag fixade hela Sicklaloppet!
Leende med utrsäckta armar möter jag fotografen i målet!
Det här var ju kul!
Reklam för Fivefingers!
Att springa i Fivefingers var ett klokt val. Dels är de sköna-jag har de ju jämt när jag jobbar. De är lätta och jag kännde när jag kom i mål att jag hade inte alls ont någonstans. Varken fot, knä eller ben. Sen att vaderna var stummar är ju för att jag faktiskt använt dem!
Sluttiden som digitalchippet mätte från jag passerade starten och målet blev 1timme, 19 minuter och 57 sekunder. Hoppsan!! Jag hade siktat på 1:15 som tränad, och nu gick det så här bra! Platser bland damer (som fullföljde-jag såg ju ett par i diket) blev 718 av 725. Inte värdsbäst- men jag var inte sist!
Nu finns det bara en sak att göra! Fortsätta frammåt! Tills nästa år, för jag har redan bestämt att jag kör Sicklaloppet nästa år ska jag vara vältränad och satsa på under en timme!
Lite längre löpsteg kan jag nog behöva jobba på med, och att hänga med i starten.
MEN JAG GJORDE DET!!
Nu frammåt kvällen är jag rätt så pigg i skallen ändå, men träningsvärken i vaderna och rumpan börjar komma. Och ont i svanken har jag fått- sviter efter foglossningen. Å andra sidan, det var fasktiskt bara drygt ett år sen jag gick med kryckor...
16 timmar...
Om ungefär 16 timmar kommer jag alltså stå där. På startlinjen.
Många tycker väl inte att ett 10 km lopp är så märkvärdigt,och det får stå för dom. För mig är det mycket mer än så.
Tanken med Sicklaloppet var att det skulle vara det första loppet som jag deltog i- och verkligen hade tränat för, och därefter skulle prestera på. Det gick sådär med det, det där med träningsbiten. Men ändå. Det här känns som min avspark för att komma igång. Ett lopp jag ska genomföra- om jag så dör på kuppen. För att tills nästa år återuppstå från de döda och springa igen, och den gången få till en bra tid.
Mitt upplägg inför i morgon är alltså att befinna mig förberedd på startlinjen. Ta det lugnt i början, inte slita för mycket i första sega backen- men träna mig mentalt att jag faktiskt kan. Framme vid vätskekontrollen fylla på och i lagom takt fortsätta. Efter 5 km vet jag hur banan ser ut drygt 3 km. Och då ska jag njuta! För den sträckan är otroligt fin att springa och mjukt underlag! Efter Hammarbybacken ska jag pressa ut de sista och ta mig runt Hammarby sjöstad! Efter sista rondellen- då är det inte långt kvar och jag ska pressa ut det sista, enbart på viljan!
Även om jag inte har tänat optimalt har jag några andra saker som är positiva och kan få mig frammåt! Jag är lite nervös- men grymt förväntansfull! Jag hoppas att många kommer och hejjar- för jag vet att det påverkar mig positivt! Jag kan banan, jag har pluggat in den stenhårt.
Och tillslut: jag kommer vara så grymt nöjd med mig själv i mål- och mallig!!
Tycker jag det här är kul, och känner mig motiverad så kanske jag springer Göteborgsvarvet i clownnäsa ändå...
Thelma har övat på hejjaramsor! Hejja Mamma! Hejja hejja! Jobba Jobba!
Och så har hon övat på att ropa Hejja Peter med! Jag tror hon försöker säga Hejja Torsten med, men det låter mest som hejja osten... När hon ändå håller på så hejjar hon på pappa av bara farten! Jag kommer iaf ha den sötaste hejjaklacken!
Jag har köpt en ny bodylotion med jag ska smörja in mina värkande ben med i morgon eftermiddag med. Med doft av cocos. Jag är ju lite torsk på det!
Nu är det mest logistiken vi ska få ihop- hur jag ska få make med barn på plats. Och om jag kan övertyga min kusin Catrin att hennes ambulans kan möta upp mig i mål!
Funderingar på gymmet...
Det har varit en minst sagt kringflackande dag idag... Först till KI för kursstart, och en föreläsning, sen var jag snabbt tvungen att förflytta mig till den ena skolan jag jobbar på. Alltså kan jag säga att mellan klockan åtta i morse, och tolv så satt jag nästan lika lång tid i kollektivtrafiken som jag avsatte tid för det jag egentligen skulle göra. Och usch för att vara inne i stora staden under rusningstrafiken!
Efter mötet på jobbet, där jag nu har fått tag i min jobb-Mac så hade jag två timmar över innan jag skulle åka in till stan igen för att möta upp Elin. Den tiden passade jag och min lata röv på att spendera på gymmet.
Och här kommer nu dagens iakttagelser:
När jag var i 18- års åldern spenderade jag mycket tid på gymmet. På Sports Club, numera SATS inne i stan. Ett rätt så dyrt gym, och "hippt". Det var viktigt att faktiskt vara snygg när man tränade, och ha snygga och trendiga kläder. Jag hade oftast ett svart linne och till det ett par grodan Kermit färgade tights, eller ett par klarblåa. Skratta inte nu, det här var på 90-talet och helt rätt. Framförallt gillade jag de tokgröna tightsen. Även om jag som sagt såg ut som Kermit. Nästa viktiga del då var att det gick absolut inte träna i några andra trosor än string. FÖR HUJJEDA MIG OM MAN SÅG STRECKEN PÅ RUMPAN I FRÅN VANLIGA TROSOR! Big No No!!
Idag på gymmet inser jag att de trosor jag ska träna i inte är av modellen string. Vilken småbarnsmorsa hinner tänka på trosval på morgonen, och framförallt inte med den framförhållningen att hon eventuellt hinner träna på dagen? Så, jag drar på mig mina tights, nu har jag avancerat till helsvarta. Och jodå, strecken på rumpan kan nog anas, men spela roll. Huvudsaken tycker ju den här småbarnsmamman att jag faktiskt har ett par trosor på mig.
Steg två. Jag ser ned på mina fötter, suckar uppgivet över att jag inte har hunnit målat tånaglarna sen... i mitten av juli och tossingarna är färglösa. Men vad gör det, jag har ju ändå skor på mig. Däremot hinner jag notera att lite nagelklippning och allmän fotvård borde jag avsätta lite tid för. För att pyssla om mig själv i lugn och ro. (hahahaha- lugn och ro? Jag är ju småbarnsmamma!!!!) När jag var 18 hade jag mer eller mindre tyckt det var sååååå ovårdat att inte ha hunnit måla tånaglarna...
Den sista iakttagelsen jag noterar är att mina ben ser en aning lurviga ut. Ja alltså, det här med att raka benen i duschen är inte alltid så högprioriterat nuförtiden. Framförallt inte när en treåring står och ser på och tycker att mamma har rolig "grädde" på benen. Hade jag varit 18 hade jag nog allvarligt skitit i att träna och gått hem- för att visa benen orakade fanns inte i denna värld! Och det går ju inte att byta om på toan heller- för "alla" kommer ju se och notera mina lurviga ben i duschen ändå.
Min tanke idag om mina lurviga ben blev istället: Det är inte så många här.. och om de tycker jag har lurviga ben... så SKITER JAG I DET! Huvudsaken är ju faktiskt att jag hinner träna utan stressa!
Så det hela slutade med att barbamamman med trosstreck på rumpan, omålade naglar och lurviga ben körde 4 km intervallträning på löpbandet avrundat med 50 situps. Och jag iakttog en till sak, jag avskyr verkligen att springa på löpband. Det ska vara ute, så att jag känner att jag kommer fram! Hur det blir i vinter vet jag inte, men i sann småbarnsmamma anda sköt jag det bekymret på framtiden.
Tyvärr har jag skjutit på bekymret att jag om bara ett par veckor ska springa ett 10 km lopp. Hur det ska gå till vet jag faktiskt inte. Men jag funderar på att ringa SOS alarm så de kan ställa en ambulans i mål i förebyggande syfte. Sen kommer jag nog får ligga i gipsvagga i en vecka eller två efter loppet innan jag ens kan fundera på att rehabilitera mig för att gå igen.
Andra spännande iakttagelser idag:
Jag har åkt buss fyra gånger idag.
Jag har åkt pendeltåg två gånger idag.
Jag har åkt tunnelbana tre gånger idag.
Jag har åkt Saltsjöbanan en gång idag.
Säg nu inte att jag inte utnyttjar våran kollektivtrafik!
Varför ska man träna?
En kvinnas VECKA PÅ GYM
"Kära dagbok
Till min födelsedag i år köpte jag en veckas personlig träning på det lokala gymet. Även om jag fortfarande är i fin form sedan jag blev korad till skolans främsta gymnast på gymnasiet för 43 år sedan bestämde jag att det vore en bra idé göra ett försök.
Jag ringde till gymet och bokade upp mig med en personlig tränare som heter Christo, som identifierade sig som en 26-årig aerobicsinstruktör och modell för idrotts- och badkläder.
Mina vänner verkade nöjda med min entusiasm att komma igång! Klubben uppmuntrade mig att föra dagbok för att kartlägga mina framsteg.
________________________________
Måndag:
Inledde min dag klockan 6:00. Svårt att komma ur sängen, men tyckte det var väl värt det när jag kom till gymet och fann Christo väntandes på mig. Han är något av en grekisk gud - med blont hår, underbara ögon och ett bländande vitt leende. Woohoo!Christo gav mig en rundtur och visade mig maskinerna... Jag njöt av att titta på det skickliga sätt på vilket han instruerade sin aerobicsklass efter min träning idag. Mycket inspirerande!
Christo var uppmuntrande när jag gjorde mina sit-ups, men min mage värkte redan från att ha gått och hållit in den hela tiden han var i närheten.
Detta kommer att bli en fantastisk vecka!
________________________________
Tisdag:
Jag drack en hel kanna kaffe, men jag tog mig tillslut ut genom dörren..
Christo fick mig att ligga på rygg och pressa upp en tung skivstång i luften och sen satte han vikter på den! Mina ben var lite vingliga på löpbandet, men jag klarade de två kilometrarna. Hans belönande leende gjorde att det var värt all möda. Jag mår toppen! Det är ett helt nytt liv för mig.
_______________________________
Onsdag:
Det enda sättet jag kan borsta mina tänder på är genom att lägga
tandborsten på handfatet och flytta min mun fram och tillbaka över den.
Jag tror jag har ett bråck i båda bröstmusklerna. Bilkörningen är OK så länge jag inte försöker styra eller stoppa.
Christo var otålig med mig och insisterade på att mina skrik störde
andra gymmedlemmar. Hans röst är lite för KÄCK så tidigt på morgonen och när han skäller blir det ett nasalt gnällande som är mycket irriterande.
Det gjorde ont i bröstet när jag klev på löpbandet, så Christo satte mig på trappmaskinen. Varför i helvete skulle någon uppfinna en maskin som simulerar en aktivitet så gammalmodig som hissar? Christo sa att det skulle hjälpa mig komma i form och njuta av livet. Han sa något annat skit också.
_______________________________
Torsdag:
Rövhålet väntade på mig med sina vampyrliknande tänder som
exponerades då hans tunna läppar drogs tillbaka i ett hajleende. Jag kunde inte undgå att bli en halvtimme försenad - det tog så lång tid att knyta mina skor.
Han tog med mig för att träna med hantlar. När han inte såg det,
sprang jag och gömde mig på toaletten. Han skickade nån spinkig
kärring för att leda reda på mig. Då, som straff, satte han mig på roddmaskinen - som jag sänkte.
_________________________________
Fredag:
Jag hatar den där jäveln Christo mer än någon människa någonsin har hatat någon annan människa i världshistorien!!! Dumma, spinkiga, anorektiska lilla skitaerobicsinstruktör! Om det fanns nån del av min kropp jag kunde röra sig utan outhärdlig smärta skulle jag slå honom med den.
Christo ville att jag skulle jobba med mina triceps. Jag har inga triceps!
Och om du inte vill få bucklor i golvet, ge mig för fan inte en
skivstång eller något som väger mer än en smörgås!
Löpbandet kastade av mig och jag landade på nån slags kost- och
hälsoinstruktör. Varför kunde det inte ha varit någon mjukare, såsom dramaläraren eller körledaren?
________________________________
Lördag:
Satan lämnade ett meddelande på min telefonsvarare och undrade med sin retsamma, gälla röst varför jag inte dök upp idag... Bara ljudet av hans röst fick mig att vilja slå sönder maskinen med min almanacka, men jag saknade styrkan att ens använda fjärrkontrollen och tvingades ligga elva timmar i sträck och se Väderkanalen...
________________________________
Söndag:
Jag har bett kyrkans taxi att hämta mig för gudstjänsten idag så jag kan gå och tacka Gud att denna vecka är över. Jag hoppas också att min man kommer att välja en rolig present till mig nästa år - som en rotfyllning eller en livmoderoperation. Jag säger fortfarande att om Gud hade velat att jag skulle böja mig, hade han spridit ut diamanter över hela golvet!
Jag lever! Nu ska jag dö!
Idag, statusuppdatering på facebook kl 19:30
Snör på mig skorna och tar sats!
En timme senare frågar min kusin mig på facebook om jag lever. Svaret blev precis som det kändes. Jag lever. Nu ska jag dö.
Så inleddes alltså min karriär som joggare. Tjollahopp!
Vi har ett motionsspår här i närheten av oss på 4,1 km. Jag går det här spåret utan problem på ca 50 minuter. Nu skulle jag alltså jogga för att få en utgångstid att arbeta mig nedåt på, och i framtiden även öka sträckan.
Jag kör 5 km på crosstrainern på drygt 34 minuter, så jag ansåg det inte helt omöjlig att faktiskt ta mig runt, springandes. Även om crosstrainern ger samma rörelse hela tiden så har jag ju lite kondition.. även om att springa på naturligt underlag kräver att flera muskler arbetar på ett helt annat sätt.
Usch så fel jag har!
Jag går till spåret och är varm i kroppen, so far so good. Jag börjar jogga väldigt lungt. Här kommer nu min första fundering: Att springa i väldigt lugn takt är bra mycket jobbigare än att öka takten lite. Varför? Är det för att jag tänker för mycket på att ta det försiktgt, eller blir stegen för små? Efter ca 10 minuter börgar jag känna av en viss smärta i framsidan på smalbenen med. Aj. Jag stannar och strechar. Och inser att det kommer inte att gå att springa i det lugna tempot.
Och varför får jag ont? Jag har sköna skor, men är de för gamla? Jag vet att jag köpte dem 2007 eller nåt, men har för mig att en del säger att skor är färskvara. Så mycket är de inte använda, men kan de ha "torkat"?
Jag lägger om mitt upplägg på att ta mig runt spåret: Jag powergår tills det kommer en uppförsbacke, då springer jag upp. Och när vissa låtar spelar på Iphonen. Så jag kan nog säga att det blev mera intervall träning ändå.
Jag kom runt mina 4.1 km på 43:23. Och jag har beslutat mig för att inte jobba för att få ned tiden, utan på att öka de sträckorna jag ska springa. Jag har hittat ett träningsprogram på Funbeat jag börjar köra på torsdag som är för totala nybörjare som satsar på att springa en mil efter 14 veckor.
Kanske gick det inte så bra idag om man mäter efter vad jag ville, men jag gjorde något ändå! Och en stor skillnad denna gång mot de andra när jag försökt börja träna är att jag är peppad och motiverad den här gången! Dessutom har jag nog fått med Anders på noterna att vi ska köra ett terränglopp nästa höst...
Urvriden disktrasa. En känsla jag känner igen.
Snör på mig skorna och tar sats!
En timme senare frågar min kusin mig på facebook om jag lever. Svaret blev precis som det kändes. Jag lever. Nu ska jag dö.
Så inleddes alltså min karriär som joggare. Tjollahopp!
Vi har ett motionsspår här i närheten av oss på 4,1 km. Jag går det här spåret utan problem på ca 50 minuter. Nu skulle jag alltså jogga för att få en utgångstid att arbeta mig nedåt på, och i framtiden även öka sträckan.
Jag kör 5 km på crosstrainern på drygt 34 minuter, så jag ansåg det inte helt omöjlig att faktiskt ta mig runt, springandes. Även om crosstrainern ger samma rörelse hela tiden så har jag ju lite kondition.. även om att springa på naturligt underlag kräver att flera muskler arbetar på ett helt annat sätt.
Usch så fel jag har!
Jag går till spåret och är varm i kroppen, so far so good. Jag börjar jogga väldigt lungt. Här kommer nu min första fundering: Att springa i väldigt lugn takt är bra mycket jobbigare än att öka takten lite. Varför? Är det för att jag tänker för mycket på att ta det försiktgt, eller blir stegen för små? Efter ca 10 minuter börgar jag känna av en viss smärta i framsidan på smalbenen med. Aj. Jag stannar och strechar. Och inser att det kommer inte att gå att springa i det lugna tempot.
Och varför får jag ont? Jag har sköna skor, men är de för gamla? Jag vet att jag köpte dem 2007 eller nåt, men har för mig att en del säger att skor är färskvara. Så mycket är de inte använda, men kan de ha "torkat"?
Jag lägger om mitt upplägg på att ta mig runt spåret: Jag powergår tills det kommer en uppförsbacke, då springer jag upp. Och när vissa låtar spelar på Iphonen. Så jag kan nog säga att det blev mera intervall träning ändå.
Jag kom runt mina 4.1 km på 43:23. Och jag har beslutat mig för att inte jobba för att få ned tiden, utan på att öka de sträckorna jag ska springa. Jag har hittat ett träningsprogram på Funbeat jag börjar köra på torsdag som är för totala nybörjare som satsar på att springa en mil efter 14 veckor.
Kanske gick det inte så bra idag om man mäter efter vad jag ville, men jag gjorde något ändå! Och en stor skillnad denna gång mot de andra när jag försökt börja träna är att jag är peppad och motiverad den här gången! Dessutom har jag nog fått med Anders på noterna att vi ska köra ett terränglopp nästa höst...
Urvriden disktrasa. En känsla jag känner igen.
I´m totaly insane!
Att jag är galen, helt eller halft vet nog de flesta vid det här laget. Ungefär alla utom jag själv. För ibland blir jag förvånad över mig själv och mina små påhitt!
Det hela började med en dröm. En ganska så läskig sådan faktiskt. I natt drömde jag att jag sprang maraton.
Eller snarare sagt, jag drömde att jag tränade till ett maraton och ja.. det skrämde mig lite. I drömmen lämnade jag Thelma och Thor på dagis, sen satte jag på mig skorna och sprang till Älta och sen hem igen! Tokfia!
Ett maraton, för att vara exakt enligt Wikipedia beskrivs: Maraton är en olympisk löpgren där de tävlande avverkar en sträcka på 42 195 meter på landsväg eller gator.
Jo tjena, idag skulle jag inte ens ta mig runt gående de 4,2 milen känns det som. Jo, gå skulle jag nog kunna göra men det skulle ta tid. En vecka eller tre med fikapauser inräknat.
Ändå känns det som att springa ett maraton är en sak som står på min "att göra lista" innan jag dör.
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska bli maratonlöpare. Med svett, vilja, tårar och blod ska jag ta mig i mål.
Min första tanke är att jag ska genomföra detta innan jag fyller 40, alltså har jag ungefär 7 år på mig. Men varför vänta så länge? Jag undrar om det är helt orimligt att komma i form så att jag kan försöka 2012? Efter mycket surfande och letande, läsande och granskande har jag nu registrerat mig på en träningsida, och blivit heltänd på idén! Tydligen finns det dom som kan komma igång på ynka 6 månader! Förutsatt att man får vara skadefri. Om jag sätter igång nu har jag ungefär ett år på mig, så jag ska faktiskt försöka! I värsta fall får jag gå- men jag vet ju faktiskt inte om jag klarar det om jag inte ens försöker!
Och jag har märkt att så fruktansvärd otränad som jag var för ett par månader sen är jag inte längre. Nu är det bara full fart frammåt!
I morgon blir det spåret här i skogen, och se om jag orkar springa hela. Det är drygt fyra km. Sen har jag och resten av lattemaffian anmält oss till Vårruset den 25:e, och där ska jag ta mig runt, löpandes.
Sen får jag utarbeta en vidare strategi och hitta ett bra träningsupplägg. Just nu sneglar jag på en pulsklocka och att anmäla mig till Sicklaloppet som går av stapen den 1 oktober och är 10 km långt.
Så därav en ny kategori på bloggen: Träning.
Innan dåren sätter igång på allvar så är det dock en sak som stoppar mig. Hemtentan...
Det hela började med en dröm. En ganska så läskig sådan faktiskt. I natt drömde jag att jag sprang maraton.
Eller snarare sagt, jag drömde att jag tränade till ett maraton och ja.. det skrämde mig lite. I drömmen lämnade jag Thelma och Thor på dagis, sen satte jag på mig skorna och sprang till Älta och sen hem igen! Tokfia!
Ett maraton, för att vara exakt enligt Wikipedia beskrivs: Maraton är en olympisk löpgren där de tävlande avverkar en sträcka på 42 195 meter på landsväg eller gator.
Jo tjena, idag skulle jag inte ens ta mig runt gående de 4,2 milen känns det som. Jo, gå skulle jag nog kunna göra men det skulle ta tid. En vecka eller tre med fikapauser inräknat.
Ändå känns det som att springa ett maraton är en sak som står på min "att göra lista" innan jag dör.
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska bli maratonlöpare. Med svett, vilja, tårar och blod ska jag ta mig i mål.
Min första tanke är att jag ska genomföra detta innan jag fyller 40, alltså har jag ungefär 7 år på mig. Men varför vänta så länge? Jag undrar om det är helt orimligt att komma i form så att jag kan försöka 2012? Efter mycket surfande och letande, läsande och granskande har jag nu registrerat mig på en träningsida, och blivit heltänd på idén! Tydligen finns det dom som kan komma igång på ynka 6 månader! Förutsatt att man får vara skadefri. Om jag sätter igång nu har jag ungefär ett år på mig, så jag ska faktiskt försöka! I värsta fall får jag gå- men jag vet ju faktiskt inte om jag klarar det om jag inte ens försöker!
Och jag har märkt att så fruktansvärd otränad som jag var för ett par månader sen är jag inte längre. Nu är det bara full fart frammåt!
I morgon blir det spåret här i skogen, och se om jag orkar springa hela. Det är drygt fyra km. Sen har jag och resten av lattemaffian anmält oss till Vårruset den 25:e, och där ska jag ta mig runt, löpandes.
Sen får jag utarbeta en vidare strategi och hitta ett bra träningsupplägg. Just nu sneglar jag på en pulsklocka och att anmäla mig till Sicklaloppet som går av stapen den 1 oktober och är 10 km långt.
Så därav en ny kategori på bloggen: Träning.
Innan dåren sätter igång på allvar så är det dock en sak som stoppar mig. Hemtentan...
