Jennifer <3
Tanken var att jag skulle låta bloggen vara ett tag. Men det går inte. Nu måste jag skriva av mig.
Det här är för dig Jennifer!
Hamnade i soffan ikväll. Såg att det var "Sofias änglar" på kanal 5 och det handlade om en familj vars ena tvillingdotter hade leukemi. Där stängde jag av. Jag brukar alltid sitta och snyfta till det programet, men iag kunde jag inte se det. Det var alldes för nära, för känsligt. Och då är det ändå inte min familj som är drabbad. Men alla känner vi någon, vars kompis på något sätt är drabbad svårt av sjukdom i familjen. Vi hör runt om oss att det alltid finns någon "kompis kompis" som har gått igenom eller går igenom något svårt.
Sen en dag är det inte någon avlägsen som drabbas. Utan en person du verkligen vet vem det är, som du har träffats, pratat, umgåtts med. Den skrämmande, hemska verkligheten blir plötsligt väldigt nära, hotande och du känner att något händer innom dig, personligen.
Under de många åren jag jobbade på ASIH körde jag flera pass med goa Jennifer, en glad sprallig tjej, hundtokig, fullt ös med familjen. Jag har träffat hennes två yngsta barn. Jag har alltid haft kul när jag har jobbat med Jennifer och hon är otroligt duktig på sitt arbete. Vi har haft många nätter som har gått väldigt fort med en massa prat och godis! (Poolsnack i Antibes? Kommer du ihåg?? ) Jag har alltid beundrat henne, för trots motgångar så reser hon sig upp, hur vet jag inte, men hon gör det och går vidare.
Så händer det overkliga, det som vi bara hör om, att någon annan drabbas. Och det drabbar Jennifers familj. Jennifer, supermorsan! Helt plötsligt drabbar det hemska någon jag vet vem det är, en liten flicka. Klumpen i magen blir så stor, och ändå kan jag aldrig förstå vad den här familjen går igenom!!
Jag kunde inte se Sofias änglar idag, ämnet var för nära. Jag kommer nog se avsnittet senare, när jag är själv så jag kan få gråta. En familj på TV kämpar mot en hemsk sjukdom, min kompis familj kämpar mot samma hemskhet. Jag sitter hemma, maktlös. Vad kan jag göra? Jag har donerat pengar, kanske hjälper det lite, men inte så mycket jag vill.
Jag vill se en fighter, en liten tös frisk. Jag vill ge hennes mamma styrka att fortsätta sitt ovärderliga jobb. Att vara mamma, det viktigaste jobbet som finns.
Vi skriver att vi tänker på den som har det tufft, och det är ju en fin tanke, men vad gör en tanke? Jag skulle vilja ta allt det tunga, svarta, rädslan och ångesten du bär på, om vi alla som du känner tar en dag var, så du får andas? Det är bara EN dag i mitt liv, du har redan haft så många dagar. Om jag tar en dag åt din dotter så hon slipper sin sjukdom, och alla andra ni känner en varsin dag, då hinner hon vila, bli stark och kämpa.
Det vore ju väldigt praktiskt om vi inte bara kunde dela glädjen, utan även faktiskt bära det tunga åt varandra med. Delad glädje är dubbel glädje, men om vi delar det tunga blir det ju mindre tung.
Jennifer, du är faktiskt min idol! Att du orkar! Jag förstår att vissa dagar faktiskt är piss. Men att vara på botten gör att man måste ta sig upp. Du har verkligen fått bevisa din modersinstinkt, att man som mamma gör allt för sitt barn! Kämpa!
Jag tar lite av din rädsla i morgon och bär med den åt dig, sen springer jag bort den på kvällen. Jag hoppas att det är okej!
En av mina favoritgubbar har ett fint citat som jag ofta tänker på. Gubben heter Gandalf, och han säger:
Det finns alltid hopp!!
Och nu, alla som läst detta, ynka 50 kr kan alla skänka till Barncancerfonden! Jag skickade ett enkelt sms...
Postgiro: 90 20 90-0
Bankgiro: 902-0900
Ring: 020-902090
SMS:a FORSKA till 72900 (50 kr)
Det här är för dig Jennifer!
Hamnade i soffan ikväll. Såg att det var "Sofias änglar" på kanal 5 och det handlade om en familj vars ena tvillingdotter hade leukemi. Där stängde jag av. Jag brukar alltid sitta och snyfta till det programet, men iag kunde jag inte se det. Det var alldes för nära, för känsligt. Och då är det ändå inte min familj som är drabbad. Men alla känner vi någon, vars kompis på något sätt är drabbad svårt av sjukdom i familjen. Vi hör runt om oss att det alltid finns någon "kompis kompis" som har gått igenom eller går igenom något svårt.
Sen en dag är det inte någon avlägsen som drabbas. Utan en person du verkligen vet vem det är, som du har träffats, pratat, umgåtts med. Den skrämmande, hemska verkligheten blir plötsligt väldigt nära, hotande och du känner att något händer innom dig, personligen.
Under de många åren jag jobbade på ASIH körde jag flera pass med goa Jennifer, en glad sprallig tjej, hundtokig, fullt ös med familjen. Jag har träffat hennes två yngsta barn. Jag har alltid haft kul när jag har jobbat med Jennifer och hon är otroligt duktig på sitt arbete. Vi har haft många nätter som har gått väldigt fort med en massa prat och godis! (Poolsnack i Antibes? Kommer du ihåg?? ) Jag har alltid beundrat henne, för trots motgångar så reser hon sig upp, hur vet jag inte, men hon gör det och går vidare.
Så händer det overkliga, det som vi bara hör om, att någon annan drabbas. Och det drabbar Jennifers familj. Jennifer, supermorsan! Helt plötsligt drabbar det hemska någon jag vet vem det är, en liten flicka. Klumpen i magen blir så stor, och ändå kan jag aldrig förstå vad den här familjen går igenom!!
Jag kunde inte se Sofias änglar idag, ämnet var för nära. Jag kommer nog se avsnittet senare, när jag är själv så jag kan få gråta. En familj på TV kämpar mot en hemsk sjukdom, min kompis familj kämpar mot samma hemskhet. Jag sitter hemma, maktlös. Vad kan jag göra? Jag har donerat pengar, kanske hjälper det lite, men inte så mycket jag vill.
Jag vill se en fighter, en liten tös frisk. Jag vill ge hennes mamma styrka att fortsätta sitt ovärderliga jobb. Att vara mamma, det viktigaste jobbet som finns.
Vi skriver att vi tänker på den som har det tufft, och det är ju en fin tanke, men vad gör en tanke? Jag skulle vilja ta allt det tunga, svarta, rädslan och ångesten du bär på, om vi alla som du känner tar en dag var, så du får andas? Det är bara EN dag i mitt liv, du har redan haft så många dagar. Om jag tar en dag åt din dotter så hon slipper sin sjukdom, och alla andra ni känner en varsin dag, då hinner hon vila, bli stark och kämpa.
Det vore ju väldigt praktiskt om vi inte bara kunde dela glädjen, utan även faktiskt bära det tunga åt varandra med. Delad glädje är dubbel glädje, men om vi delar det tunga blir det ju mindre tung.
Jennifer, du är faktiskt min idol! Att du orkar! Jag förstår att vissa dagar faktiskt är piss. Men att vara på botten gör att man måste ta sig upp. Du har verkligen fått bevisa din modersinstinkt, att man som mamma gör allt för sitt barn! Kämpa!
Jag tar lite av din rädsla i morgon och bär med den åt dig, sen springer jag bort den på kvällen. Jag hoppas att det är okej!
En av mina favoritgubbar har ett fint citat som jag ofta tänker på. Gubben heter Gandalf, och han säger:
Det finns alltid hopp!!
Och nu, alla som läst detta, ynka 50 kr kan alla skänka till Barncancerfonden! Jag skickade ett enkelt sms...
Postgiro: 90 20 90-0
Bankgiro: 902-0900
Ring: 020-902090
SMS:a FORSKA till 72900 (50 kr)
Kommentarer
Postat av: Terese
Så himla fint skrivet Madde! verkligen verkligen jätte fint! kram Terese
Trackback
