Jennifer <3
Det här är för dig Jennifer!
Hamnade i soffan ikväll. Såg att det var "Sofias änglar" på kanal 5 och det handlade om en familj vars ena tvillingdotter hade leukemi. Där stängde jag av. Jag brukar alltid sitta och snyfta till det programet, men iag kunde jag inte se det. Det var alldes för nära, för känsligt. Och då är det ändå inte min familj som är drabbad. Men alla känner vi någon, vars kompis på något sätt är drabbad svårt av sjukdom i familjen. Vi hör runt om oss att det alltid finns någon "kompis kompis" som har gått igenom eller går igenom något svårt.
Sen en dag är det inte någon avlägsen som drabbas. Utan en person du verkligen vet vem det är, som du har träffats, pratat, umgåtts med. Den skrämmande, hemska verkligheten blir plötsligt väldigt nära, hotande och du känner att något händer innom dig, personligen.
Under de många åren jag jobbade på ASIH körde jag flera pass med goa Jennifer, en glad sprallig tjej, hundtokig, fullt ös med familjen. Jag har träffat hennes två yngsta barn. Jag har alltid haft kul när jag har jobbat med Jennifer och hon är otroligt duktig på sitt arbete. Vi har haft många nätter som har gått väldigt fort med en massa prat och godis! (Poolsnack i Antibes? Kommer du ihåg?? ) Jag har alltid beundrat henne, för trots motgångar så reser hon sig upp, hur vet jag inte, men hon gör det och går vidare.
Så händer det overkliga, det som vi bara hör om, att någon annan drabbas. Och det drabbar Jennifers familj. Jennifer, supermorsan! Helt plötsligt drabbar det hemska någon jag vet vem det är, en liten flicka. Klumpen i magen blir så stor, och ändå kan jag aldrig förstå vad den här familjen går igenom!!
Jag kunde inte se Sofias änglar idag, ämnet var för nära. Jag kommer nog se avsnittet senare, när jag är själv så jag kan få gråta. En familj på TV kämpar mot en hemsk sjukdom, min kompis familj kämpar mot samma hemskhet. Jag sitter hemma, maktlös. Vad kan jag göra? Jag har donerat pengar, kanske hjälper det lite, men inte så mycket jag vill.
Jag vill se en fighter, en liten tös frisk. Jag vill ge hennes mamma styrka att fortsätta sitt ovärderliga jobb. Att vara mamma, det viktigaste jobbet som finns.
Vi skriver att vi tänker på den som har det tufft, och det är ju en fin tanke, men vad gör en tanke? Jag skulle vilja ta allt det tunga, svarta, rädslan och ångesten du bär på, om vi alla som du känner tar en dag var, så du får andas? Det är bara EN dag i mitt liv, du har redan haft så många dagar. Om jag tar en dag åt din dotter så hon slipper sin sjukdom, och alla andra ni känner en varsin dag, då hinner hon vila, bli stark och kämpa.
Det vore ju väldigt praktiskt om vi inte bara kunde dela glädjen, utan även faktiskt bära det tunga åt varandra med. Delad glädje är dubbel glädje, men om vi delar det tunga blir det ju mindre tung.
Jennifer, du är faktiskt min idol! Att du orkar! Jag förstår att vissa dagar faktiskt är piss. Men att vara på botten gör att man måste ta sig upp. Du har verkligen fått bevisa din modersinstinkt, att man som mamma gör allt för sitt barn! Kämpa!
Jag tar lite av din rädsla i morgon och bär med den åt dig, sen springer jag bort den på kvällen. Jag hoppas att det är okej!
En av mina favoritgubbar har ett fint citat som jag ofta tänker på. Gubben heter Gandalf, och han säger:
Det finns alltid hopp!!
Och nu, alla som läst detta, ynka 50 kr kan alla skänka till Barncancerfonden! Jag skickade ett enkelt sms...
Postgiro: 90 20 90-0
Bankgiro: 902-0900
Ring: 020-902090
SMS:a FORSKA till 72900 (50 kr)
Att visa uppskattning...
Just den här tanken slog mig när jag idag gick ut från biblioteket här i Orminge. Jag satt med Thor utanför biblioteket idag igen, och väntade på att de skulle öppna. Igår såg jag nämligen att de hade en bok inne som skulle passa perfekt att ha med när jag läser och skriver min nästa hemtenta. Och den fanns inne! Och jag vet, hade den inte funnits inne hade den snälla personalen beställt den till mig så jag hade haft den senast på onsdag. Och hade de inte haft boken alls, så hade de mer än gärna skrivit upp den på listan för önskvärda inköp. Eller hjälpt mig att hitta en likvärdig bok.
De är helt enkelt fantastiska på mitt bibliotek! Hjälpsamma, trevliga och glada när besökarna kommer. Och barn är välkomna med, oavsett om de sitter och läser, eller som Thelma, leker i deras barnhörna.
Jag har sen jag började plugga igen lånat en massa böcker på bibiloteket. De har faktiskt mera studentlitteratur än vad man kan tro. Så jag har säkert sparat en 2-3000 kr och det känns bra.
Så jag går där med min tanke, att mitt bibliotek med personal är fantastiskt och jag uppskattar dem verkligen! Men hur ska de veta det? Jag har sagt det någon gång till dem, när jag har fått hjälp. Att de är verkligen uppskattade och att jag trivs att gå till biblioteket. Och jag har skrivit på listor så att vi får ha kvar våra bibliotek i Nacka.
Men sen då?
Här krävs det skärpning!
Ned en våning, in på Konsum där jag köper en nybakad vetelängd med blåbär! Det vattnas i min egen mun, men nej, nu ska minnsan mina bibliotekarier får gott fika bröd!
Jag lämnar fikabrödet till en kvinna i hjälpdesken och säger att det är för att de är så bra, hjälpsamma och jag verkligen uppskattar dom! Hon blir tårögd, och ropar på sin kollega. Jag ser att de blir uppriktigt glada- för en sån liten sak!
Varför gör jag inte sån här oftare?
Med lätta steg och ett glatt pumpande hjärta går jag hem och läser min nylånade bok om migrän...
VARFÖR?!
Jag såg precis ett inlägg som en kompis har skrivit på facebook:
"Funderar på livet och om allting har en mening... Varför får vissa gå igenom mer än andra?"
Det här är en urtypisk fråga som jag brukar sitta och fundera över, och efter många timmars grubblande och en hel del nedskrivet i anteckningsböcker (jag har en del!) så har jag kommit fram till en del som jag tror på. Kanske är det teser som kan trösta mig, men just de här stora frågorna är något som alla borde ge en liten stund att fundera på ett tag. Jag tror det kan göra gott för själen. Det här är mina tankar som jag tror det är, fel eller inte, men så här tror jag.
Har allting en mening?
Kort skulle jag säga:Ja.
Vilket många i första tanken undrar om jag verkligen har tänkt igenom. Men jo, det har jag.
Som sjuksköterska innom den palliativa vården har jag fått det enorma privilegiet att träffa många modiga människor, både patienter och anhöriga som genom sin situation antagligen tänker mer på den här frågan än andra. Jag minns specellt en man som jag kom in på en mycket fin disskution med där det visade sig att vi tänkte mycket lika. Det är ett sådant där speciellt möte som jag har lärt mig mycket om. Framför mig sitter en mycket sjuk medmänniska som menar att allt har en mening, på gott och ont. Vi hade båda den uppfattningen att allt har faktiskt en mening, men det behöver inte vara slutändamålet som är meningen. (i det här fallet rörde det sig ju om att den hör personen var döende) För det kan ju vara svårt att förstå, och acceptera att meningen med det hela var döden. Vi fokuserar ibland för mycket på slutmålet.
Allt har alltså en mening, men meningen är ibland det som sker på vägen mot målet.
Jag tar ett exempel från mitt liv. Jag fick en vacker dotter, född 9 veckor för tidigt. Vad var meningen med det- när det hotade både min och hennes hälsa? Jo, jag lärde mig mycket på vägen, att det inte är en självklarhet att en graviditet slutar helt perfekt. Att bli förälder på ett annolunda sätt. Att vi fick 9 veckors bonustid med Thelma. Och en annan sak som är viktig för mig. När jag pluggade själv hade jag en riktig soulmate, Linda. Vi hängde ihop i vått och torrt, men sen skildes våra vägar pga massa strul och jag ville inte ha kontakt med henne då jag kände mig sårad av en massa olika själv. Kvällen innan Thelma förlöstes var jag och Anders uppe på neo för rundtur och information om vad som vi kunde förvänta oss. Vad händer, jo, där sitter Linda! Alla de år vi inte hade haft kontakt var som borta, vi kramades, vi grät! Linda blev ett oerhört stöd för mig, jag visste att jag hade en extra person som månade om min lilla dotter och vi har nu idag kontakt igen! Så att visst fanns det flera meningar med att Thelma kom tidigt till oss, jag återfann en vän!
Patienten jag hade mitt samtal med hade samma uppfattning. Även om han inte ville vara sjuk, så försökte han se det posetiva i det. Kanske är det det vi måste göra lite oftare?
Finns det en mening med stora naturkatastrofer eller krig? Nej, inte slutmålet, men det lilla som finns däremellan. En familj som splittras i krig, men som återfinner varandra levande- då blir det hela ur en helt annan synvinkel.
Det kan vara svårt att se meningen i allt, men om man fokuserar på en liten posetiv sak så blir det lättare att gå vidare!
Anders har en hjärntumör. Jag fick reda på det redan när vi träffades och fick rådet av en kollega på jobbet: Du kanske bara får fem år med honnom, men det blir kanske dina lyckligaste fem år i ditt liv! Go for it! Annars kanske du får dras med nåt halvdant i tjugo år. Valet var lätt för mig. Jag tar inte Anders för given, vi kanske inte blir pensionärer ihop (men å andra sidan, vi kan bli överkörda av ett rattfyllo i morgon- sånt vet vi ju inte)Det gör att jag uppskattar honnom mera. Även om han ligger och snarkar jättehögt som nu. Men någonstans njuter jag ju av det ändå,han är ju här hos mig. Och det var även en sak jag uppfattade under den tiden vi hade på neo, en tid som kan vara väldigt påfrestande för ett förhållande. Vilket det även var, men jag blev så otroligt mycket mer kär i honnom under den tiden, och jag kännde att det här, det kommer VI fixa!
Varför får vissa gå igenom mer än andra?
Klurigt, men vi vet ju inte för det första varför blir mera utsatta än andra, eller?
Vi lär oss, vi växer och mognar av erfarenheter, både de bra och positiva. Det lär oss att se saker på nytt sätt, att uppleva våran omvärld på flera växlande sätt.
Ett ordspråk är ju "det som inte dödar-det härdar": nja, lite väl hårt. Men vi klarar ju faktiskt av mera än vad vi tror- om vi ser tillbaka. Det är jättehårt att se det när man mår som sämst, men om man klarar sig igenom den tuffaste tiden så kan man oftas efter ett tag se tillbaka, klappa sig på axeln och faktiskt inse att det ordnade ju sig ändå på ett eller annat sätt.
Någonstans tror jag att en del får utstå och gå igenom mer än andra, av den enkla andleningen att de faktiskt klarar av mer! Även om de inte tror det!
Hösten 2008 tillbringade familjen W på Huddinge sjukhus, med en nyfödd på neo. På Thelmas 1årsdag satt jag och Anders och pratade med en onkolog om hur Anders stråling skulle genomföras. DET GJORDE ONT! På hennes första födelsedag! Hösten 2009 tillbringade Anders tid på Karolinska sjukhuset, blev strålad 5 dagar i veckan i många veckor. Han var trött, medtagen och sjukskriven. Självfallet påverkade det hela våran familj både känslomässigt och ekonomiskt. Men, det gick. Jag vet att jag låg vaken en del nätter och grubblade över hur det egentligen skulle gå för oss. Vi ville ju ha en familj, ett till barn, men skulle strålingen hjälpa honnom? Skulle det bli flera behandlingar, eller skulle jag bli änka? Det självklara, att vi skulle vara en frisk familj fanns inte just då-men vi blickade frammåt och på så sätt valde vi livet! Även under den tiden undrade jag var meningen med det hela var, men jag kan faktiskt se flera posetiva delar av det som hände ändå. Vi tog vara på våran tid, vi var våran lilla familj, vi har släktingar och vänner som har följt oss, stötta oss och vi träffade en otrolig personal på strålbehandlingen som var schyssta mot oss!
Så även om du befinner dig i ett mörk dunkel, sök inte efter det djupaste stället, sök efter en liten strimma ljus. Det kan lysa upp mer än vad du tror! Se tillbaka på jobbiga saker du har fått gå igenom tidigare, du har klarat av det, då borde du klara även nya svårigheter!
Med detta vill jag avslutningsvis säga till dig Ebba, Go Girl! Du kommer klara ditt nya liv bra, men det är aldrig fel att faktiskt sätta sig ned, tycka synd om sig själv, för att ta ett djupt andetag och blicka frammåt! Vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa hörn...
