Ett jävla fredagsmys
Natten som var fick jag vara uppe tre gånger, halv tre ville Thor ha välling. Halv fyra var det dags igen. Thor är precis som sin pappa- ett matvrak. Skillnaden är att Anders äter inte på nätterna.
Halv fem var jag uppe igen. För då var det spöken i Thelmas rum. Vid det laget var jag så trött att hon fick komma in och sova hos mig. Jag orkade inte jaga spöken. Dessutom hade jag jagat ut alla spöken innan hon gick och la sig, så jag undrade hur de kom in igen?
Det var en pärs att bara ta sig till dagis. Snorig och förkyld mamma. Men jag lämnade och tog bussen till jobbet. Jag hade lite pyssel jag var tvungen att bli klar med. Det blev en kort sväng innan jag tog bussen hem för att hinna sova ett par timmar och försöka att få febern att ge med sig. När jag klev av bussen gick den planen i krasch. De ringde från dagis. Det börjar ju bli säsong för vinterkräksjukan, och då även diareér. Thor hade haft full fräs i magen så jag fick snällt komma och hämta. Och hämta hem Thelma med.
Thelma började tjata om att se Nasse på en gång. Suck. Jag fick de båda att sova samtidigt iaf en timme, och jag själv fick drygt 45 min middagslur. Sen var det full rulle igen.
Thelma är verkligen inne i trosåldern de lux nu. Det är väldigt gnälligt- om det mesta. Tack och lov bara när vi är själva. Är vi iväg, eller träffar några andra sköter hon sig på ett helt annat sätt och är väldigt lätt att ha att göra med.
Så kom kvällen, middag över hela golvet. Jag sanerar. Anders bror Peter kommer förbi innan han ska till Thailand. Anders kommer hem, hinner hejja snabbt på oss innan han skjutsar sin bror till flyget.
Jag får Thor att somna. Jag och Thelma ska ha fredagsmys med film och popcorn och den härliga fredagsmyskänslan kommer. Thelma får lite massage på ryggen och det älskar hon! Efter ett tag tröttnar jag på att ge massage, jag är ju trött och sliten med. Då börjas det... gnäll gnäll. Jag får inte sluta ge massage. Jag orkar inte mer, jag säger det magiska ordet NEJ.
Efter det går allt åt helvete!
Thelma blir helt rabiat, blir så arg och bara skriker, tar inte ett nej. Jag förstår att hon är trött. Hon skriker så pass mycket att Thor vaknar. Inget gör att hon lugnar sig. Försöker få henne att lugna ned sig på sitt rum, men nej. Hon smäller igen dörren så att en ljuslykta åter i golvet. Toppen, hela golvet i hallen är fullt med glas. Thelma illvrålar. Thor har vaknat och skriker. Åt vilket håll ska jag gå?? Den arga tjejen eller den förtvivlade killen som egentligen ska sova?
Ringer Anders i frustation och berättar att nu flyttar JAG hemmifrån!!
Anders kommer hem. Han hittar en son skrikandes i sängen, en frustrerad fru som håller kramaktigt i dörren i Thelmas rum så att hon inte kommer ut (det är ju glas överallt och jag vill inte att hon ska skära sönder fötterna) Och så en helt vansinning Thelma.
Det låter som att Thelma är 16 år och förbannat på allt i livet. Hon är tre år. TRE ÅR MEN KAN TE SIG SOM EN HORMONSTINN TONÅRING!!
Hon accepterar aldrig ett nej nuförtiden från mig. Då börjar hon skrika. Hur blir vi av med det beteendet??
Jag är totalt uppgiven, vad gör jag? Ledsen, arg, dåligt samvete. Varför blir det så här?
Jävla fredagsmys. Nån magsjuka var det inte heller på Thor.
Halv fem var jag uppe igen. För då var det spöken i Thelmas rum. Vid det laget var jag så trött att hon fick komma in och sova hos mig. Jag orkade inte jaga spöken. Dessutom hade jag jagat ut alla spöken innan hon gick och la sig, så jag undrade hur de kom in igen?
Det var en pärs att bara ta sig till dagis. Snorig och förkyld mamma. Men jag lämnade och tog bussen till jobbet. Jag hade lite pyssel jag var tvungen att bli klar med. Det blev en kort sväng innan jag tog bussen hem för att hinna sova ett par timmar och försöka att få febern att ge med sig. När jag klev av bussen gick den planen i krasch. De ringde från dagis. Det börjar ju bli säsong för vinterkräksjukan, och då även diareér. Thor hade haft full fräs i magen så jag fick snällt komma och hämta. Och hämta hem Thelma med.
Thelma började tjata om att se Nasse på en gång. Suck. Jag fick de båda att sova samtidigt iaf en timme, och jag själv fick drygt 45 min middagslur. Sen var det full rulle igen.
Thelma är verkligen inne i trosåldern de lux nu. Det är väldigt gnälligt- om det mesta. Tack och lov bara när vi är själva. Är vi iväg, eller träffar några andra sköter hon sig på ett helt annat sätt och är väldigt lätt att ha att göra med.
Så kom kvällen, middag över hela golvet. Jag sanerar. Anders bror Peter kommer förbi innan han ska till Thailand. Anders kommer hem, hinner hejja snabbt på oss innan han skjutsar sin bror till flyget.
Jag får Thor att somna. Jag och Thelma ska ha fredagsmys med film och popcorn och den härliga fredagsmyskänslan kommer. Thelma får lite massage på ryggen och det älskar hon! Efter ett tag tröttnar jag på att ge massage, jag är ju trött och sliten med. Då börjas det... gnäll gnäll. Jag får inte sluta ge massage. Jag orkar inte mer, jag säger det magiska ordet NEJ.
Efter det går allt åt helvete!
Thelma blir helt rabiat, blir så arg och bara skriker, tar inte ett nej. Jag förstår att hon är trött. Hon skriker så pass mycket att Thor vaknar. Inget gör att hon lugnar sig. Försöker få henne att lugna ned sig på sitt rum, men nej. Hon smäller igen dörren så att en ljuslykta åter i golvet. Toppen, hela golvet i hallen är fullt med glas. Thelma illvrålar. Thor har vaknat och skriker. Åt vilket håll ska jag gå?? Den arga tjejen eller den förtvivlade killen som egentligen ska sova?
Ringer Anders i frustation och berättar att nu flyttar JAG hemmifrån!!
Anders kommer hem. Han hittar en son skrikandes i sängen, en frustrerad fru som håller kramaktigt i dörren i Thelmas rum så att hon inte kommer ut (det är ju glas överallt och jag vill inte att hon ska skära sönder fötterna) Och så en helt vansinning Thelma.
Det låter som att Thelma är 16 år och förbannat på allt i livet. Hon är tre år. TRE ÅR MEN KAN TE SIG SOM EN HORMONSTINN TONÅRING!!
Hon accepterar aldrig ett nej nuförtiden från mig. Då börjar hon skrika. Hur blir vi av med det beteendet??
Jag är totalt uppgiven, vad gör jag? Ledsen, arg, dåligt samvete. Varför blir det så här?
Jävla fredagsmys. Nån magsjuka var det inte heller på Thor.
Gräsänka...
Sen kl 05:45 i morse är jag gräsänka. Det var då Anders steg utanför dörren och gick ned till jobbet. Sen fortsatte han med jobbet upp till Timrå för möten och gotta sig på SPA. Det har inte gått många timmar, men jag saknar honom redan och är framförallt grymt uttråkad. Vad gör man egentligen själv på kvällarna? Och framförallt, vad gör man själv på kvällen när Thelma och Thor ligger och sover??
Rent praktiskt saknas det två händer och två par ögon hemma med. Och det är ju oftas Anders som hämtar från dagis på eftermiddagen. Nu har mormor och morfar ställt upp istället. Jätteskoj tycker Thelma! Idag kom de båda två, i morgon kommer min pappa själv och på fredag ville mamma komma. Just i morgon är det toppen. Jag ska in på föreläsning hela dagen inne i stan med jobbet och kommer inte vara hemma förrens efter 17.
Dessvärre hade jag lovat mina föräldrar att ha middagen klar idag, så de kunde värma den bara. Och jag hade lovat köttfärslimpa. Men en aning tankspridd som jag är glömde jag såklart att göra den igår. Det blev korv och makaroner istället, vilket iof Thelma och Thor var glada för.
Ett tag funderade jag på att gå och lägga mig kl 8, utan att egentligen vara trött. Men sen satte jag igång med diverse saker. Hänga en tvätt, starta en till tvätt. Röja i köket. Plocka ur disken. Göra köttfärslimpan tills i morgon så pappa får det jag har lovat. Hänga mera tvätt. Byta profilbild på fejjan. Tiden springer iväg.
Jag håller med, varför ta bort något så gott?? När de kan förvaras i magen?
Sen kom jag på idén att uppdatera bloggen med. Det var ju ett tag sen-igen.
Grejen är det att jag för ett tag sen hittade en app som gjorde att jag kunde blogga i mobilen. Smidigt värre. Men nu verkar app-jäkeln slutat fungera! Typiskt! Den vill inte posta inläggen vilket gör att jag bara ger upp. Och om jag ska skriva ett inlägg vill jag helst ha nån bild med. Fast det kanske inte behövs.
PISKA MIG, TJATA PÅ MIG- JAG LOVAR ATT BLI BÄTTRE.
Så nu kommer en hel drös med uppdateringar...
Jag har ju i flera veckor gått och varit mallig över mitt Sicklalopp. För nu hade jag det bevisat. Jag fixar faktist att springa en mil. Så det så!
Så var det dags igen...jag hade ju gjort det förut, så det var ju bara att köra på. Kusin Ingela och Peter drog ut mig på Djurgården en skön söndag. Och visst gjorde jag det igen. 9,77 km.
Jag insåg ett par saker med som jag måste fixa nu inför hösten/vintern. Först en tunn, vintdät jacka, underställ och strumpor till mina tåskor. Däremot har jag ju funderat på hur jag ska kunna transportlöpa till jobbet utan en bra liten smidig ryggsäck. Det problemet har jag löst nu. Jag hade nämligen en jättebra ryggsäck att ha när jag springer hemma!
Okej, ni ser vem som är rookie va? En katt bland hermelinerna? Sticker ut lite diskret? Å andra sidan, Thors lilla dagisryggsäck satt perfekt att springa med. Dessutom blir man ju klart gladast av den!
Mina dragplåster!! När jag springer själv ger jag upp för lätt. När jag har andra runt mig måste jag ju fortsätta. Jag undrar om Målgan gillar att springa?
Lyckades iaf ta mig runt spåret här uppe hos oss i helgen. Det är grymt backit och kanske inte så bra för en nybörjare. Men hör och häpna, jag sprang samma sträcka i sommras och då var jag på väg att dö på slutet. Nu orkade jag spurta- och kapade tiden med 10 minuter!!
Det tar sig, men det får ta tid!
En annan viktig händelse har passerat. Thelmas första riktiga bio-besök!
Okej, Thelma har varit på bio tidigare, men då var hon ju jätteliten, bara ett par månader när vi var på barnvagnsbio. Nu var det på riktigt. En riktig Mamma-Thelma dag, och dessutom skulle vi se på bio med Emma och hennes mamma!
Vi åkte buss till Sickla. Då måste vi ta kort på oss själva, hur vi än ser ut... Och det var viktigt att vi skulle åka buss med, absolut inte bil...
Framme fikade vi först, och tjejerna fick springa av sig lite. Sen var det dags! Det magiska ögonblicket!!!
KÖPA POPCORN!!
Snart börjar det! Förväntansfulla tjejer!
Självfallet ska man äta popcorn på bio. Tanken var att vi skulle dela. I själva verket höll Thelma stenhårt i popcornen och sa till mig gång på gång: inte ta mycke mamma!! Jag vet precis var hon har ärvt popcorn-genen ifrån. Mig.
Man får diplom när man har gått på bio nuförtiden. Kanske skulle jag oxå ha tagit ett, för att jag fick stå ut och se filmen... när Thelma behövde kissa mitt i filmen tyckte jag det faktiskt var rätt så skönt...
Jag skulle vilja ha diplom efter jag sett på bio med. Hade ju varit stencoolt att ha ett diplom på väggen där det står: Diplom för Madde som har sett Die Hard 4,0.
Det var riktigt mysigt att se på bio med Thelma, och det kommer bli flera gången. Tänk att hon redan har blivit så stor!!
Och så gick den här kvällen som gräsänka med... tydligen fortare än vad jag trodde. Jag undrar vad jag ska roa mig med i morgon? Borde kanske skriva på hemtentan men just nu verkar det mera lockande att rensa garderoben... och gubben har jag inte hört av. Kanske ligger han fortfarande i blöt...
Rent praktiskt saknas det två händer och två par ögon hemma med. Och det är ju oftas Anders som hämtar från dagis på eftermiddagen. Nu har mormor och morfar ställt upp istället. Jätteskoj tycker Thelma! Idag kom de båda två, i morgon kommer min pappa själv och på fredag ville mamma komma. Just i morgon är det toppen. Jag ska in på föreläsning hela dagen inne i stan med jobbet och kommer inte vara hemma förrens efter 17.
Dessvärre hade jag lovat mina föräldrar att ha middagen klar idag, så de kunde värma den bara. Och jag hade lovat köttfärslimpa. Men en aning tankspridd som jag är glömde jag såklart att göra den igår. Det blev korv och makaroner istället, vilket iof Thelma och Thor var glada för.
Ett tag funderade jag på att gå och lägga mig kl 8, utan att egentligen vara trött. Men sen satte jag igång med diverse saker. Hänga en tvätt, starta en till tvätt. Röja i köket. Plocka ur disken. Göra köttfärslimpan tills i morgon så pappa får det jag har lovat. Hänga mera tvätt. Byta profilbild på fejjan. Tiden springer iväg.
Jag håller med, varför ta bort något så gott?? När de kan förvaras i magen?
Sen kom jag på idén att uppdatera bloggen med. Det var ju ett tag sen-igen.
Grejen är det att jag för ett tag sen hittade en app som gjorde att jag kunde blogga i mobilen. Smidigt värre. Men nu verkar app-jäkeln slutat fungera! Typiskt! Den vill inte posta inläggen vilket gör att jag bara ger upp. Och om jag ska skriva ett inlägg vill jag helst ha nån bild med. Fast det kanske inte behövs.
PISKA MIG, TJATA PÅ MIG- JAG LOVAR ATT BLI BÄTTRE.
Så nu kommer en hel drös med uppdateringar...
Jag har ju i flera veckor gått och varit mallig över mitt Sicklalopp. För nu hade jag det bevisat. Jag fixar faktist att springa en mil. Så det så!
Så var det dags igen...jag hade ju gjort det förut, så det var ju bara att köra på. Kusin Ingela och Peter drog ut mig på Djurgården en skön söndag. Och visst gjorde jag det igen. 9,77 km.
Jag insåg ett par saker med som jag måste fixa nu inför hösten/vintern. Först en tunn, vintdät jacka, underställ och strumpor till mina tåskor. Däremot har jag ju funderat på hur jag ska kunna transportlöpa till jobbet utan en bra liten smidig ryggsäck. Det problemet har jag löst nu. Jag hade nämligen en jättebra ryggsäck att ha när jag springer hemma!
Okej, ni ser vem som är rookie va? En katt bland hermelinerna? Sticker ut lite diskret? Å andra sidan, Thors lilla dagisryggsäck satt perfekt att springa med. Dessutom blir man ju klart gladast av den!
Mina dragplåster!! När jag springer själv ger jag upp för lätt. När jag har andra runt mig måste jag ju fortsätta. Jag undrar om Målgan gillar att springa?
Lyckades iaf ta mig runt spåret här uppe hos oss i helgen. Det är grymt backit och kanske inte så bra för en nybörjare. Men hör och häpna, jag sprang samma sträcka i sommras och då var jag på väg att dö på slutet. Nu orkade jag spurta- och kapade tiden med 10 minuter!!
Det tar sig, men det får ta tid!
En annan viktig händelse har passerat. Thelmas första riktiga bio-besök!
Okej, Thelma har varit på bio tidigare, men då var hon ju jätteliten, bara ett par månader när vi var på barnvagnsbio. Nu var det på riktigt. En riktig Mamma-Thelma dag, och dessutom skulle vi se på bio med Emma och hennes mamma!
Vi åkte buss till Sickla. Då måste vi ta kort på oss själva, hur vi än ser ut... Och det var viktigt att vi skulle åka buss med, absolut inte bil...
Framme fikade vi först, och tjejerna fick springa av sig lite. Sen var det dags! Det magiska ögonblicket!!!
KÖPA POPCORN!!
Snart börjar det! Förväntansfulla tjejer!
Självfallet ska man äta popcorn på bio. Tanken var att vi skulle dela. I själva verket höll Thelma stenhårt i popcornen och sa till mig gång på gång: inte ta mycke mamma!! Jag vet precis var hon har ärvt popcorn-genen ifrån. Mig.
Man får diplom när man har gått på bio nuförtiden. Kanske skulle jag oxå ha tagit ett, för att jag fick stå ut och se filmen... när Thelma behövde kissa mitt i filmen tyckte jag det faktiskt var rätt så skönt...
Jag skulle vilja ha diplom efter jag sett på bio med. Hade ju varit stencoolt att ha ett diplom på väggen där det står: Diplom för Madde som har sett Die Hard 4,0.
Det var riktigt mysigt att se på bio med Thelma, och det kommer bli flera gången. Tänk att hon redan har blivit så stor!!
Och så gick den här kvällen som gräsänka med... tydligen fortare än vad jag trodde. Jag undrar vad jag ska roa mig med i morgon? Borde kanske skriva på hemtentan men just nu verkar det mera lockande att rensa garderoben... och gubben har jag inte hört av. Kanske ligger han fortfarande i blöt...
Tasteline och träning
För ett par veckor sen så bytte jag matkasse. Från Sur-Lina till Tasteline. Ett mycket smart val!
Tasteline kostar iof 50 kr mer per gång, men det är det värt av flera anledningar.
För det första kan de packa en kasse så att maten varken är mosad, blöt eller förstörd. Och det som ska vara med i kassen- ja det är med!
En annan sak som jag tycker är smart nu när jag och Anders tänker mer på vad vi stoppar i oss är att de skriver ut hur många kcal som varjer portion beräknas innehålla, samt hur många gram fett, protein och kolhydrater. Jag gillar det. Om jag ser att ex en rätt innehåller lite mera kolhydrater får väl latmasken röra lite mera på sig...
Vidare står det på ett ungefär hur lång tid rätten tar att tillaga. Smart- som på torsdagar hemma hos oss kommer vi hem sent båda två, då kan vi ta rätten som tar ca 15 min att tillaga.
Och för män (Anders alltså) står det exakt vad du behöver för att kunna tillaga rätten: Kastrull, skärbräda. kniv, måttsats, stekpanna, selv, pastaslev, durkslag. I och försig ställde det här till problem första kassen vi fick när Anders ringde mig på jobbet och frågade var en mandolin vad för något, och var vi hade den. Vi har ingen, så problemet löste sig lätt.
Det jag tyckte var tist med Sur-Linas var en del maträtter de hade, framförallt sopporna. En gång fick vi att vi skulle göra majssoppa. Mer eller mindre mixade majskorn med lite grädde och kryddor. Med det var det bröd. Det var inte gott, och vi blev inte heller mätta. Överhuvudtaget innehöll Sur-Lina mera grönsaker som utfyllnad, men mindre protein i form av fisk, kött eller kycklig. Anders har ett fysiskt jobb, han måste ha ordentlig mat för att bli mätt, och vara mätt länge! Jag tycker att Tasteline innehåller mera "riktig mättande mat". Och fortfarande mycket ekologisk mat! Toppen!
På Tasteline är recepten enkelt skrivna, men maten bli supergod! Dessutom står förslag på hur du kan göra denmer GI, eller vegetarisk. Annars är det så gott som jämt en rätt med fisk, en med kycklig och sen kött. Och ofta en snabb pastarätt.
Så idag stod fläskkotletter med krämiga kantareller och höstsallad på menyn.
Anders hade jobbdag på Snoken och jag hämtar barn för att gå hem och laga mat med dom. Trodde jag. Jag träffar två trötta, smått frusna och totalt nergeggade barn på dagis. De har alltså haft en toppendag!
Och de vill bada direkt när de kommer hem. Bra för dem att bli varma, bra för mig att bli av med all smuts. Det är ganska så ja.. inte så roligt att badvakta barn. För mamma får absolut inte bada med dom! De sysselsätter sig själva. Så jag satt och smygfotade i badrummet i stället.
Så, vad är nu detta, någon som vet?? :D
Badvakten, som helst vill laga mat. Hungrig, och ska iväg och träna...
Idén var att ta kort under matlagningen (så att Elin fick ett utförligt blogginlägg) men nä.... jag glömde ju kameran och kom på det när jag stekte svampen. Men skam den som ger sig.
Färska trattisar gosar till sig i pannan. Det är faktiskt tredje veckan det är med svamp! Love it! De två föregående kassarna var det gula kantareller.
Efter normalt "familjen-W-ska-sätta-sig-till-bords-kaos" kan vi bara konstatera... Toppen även denna gång!
Jummi!! Potatis, kotletter med rosmarin, underbar höstsallad och krämiga trattisar!
Thelma som annars inte brukar käka så mycket middag fick i sig allt kött, och nästan all sallad. Potatisen ratade hon som vanlig.
Jag tror inte att någon är förvånad över att den manliga delen av familjen W göffade i sig med god aptit. Thor avslutade som vanligt med att slicka tallriken...
Själv måste jag erkänna och vara lite mallig idag med. Jag har tränat. Foten som gjorde ont efter Sicklaloppet känns bra igen, men jag ska vänta tills helgen med att springa. Igår körde jag på crosstrainern och tränade styrka. Idag gick jag iväg på ett skivstångspass.
Jag och en till kille var totalt nybörjare, men snackade med ledaren efteråt. Det var skoj! Jag kommer boka in tisdagskvällarna för att köra det passet. Jag insåg att jag har mer muskelstyrka i benen än vad jag trodde. Rygg, armar och axlar är okej med. Däremot magen, bålen... katastrof!! Göra sit-ups är inga problem- det går bra. Men plankan.... Jag vet inte om man kan kalla det att göra en planka ens. Mer en liten träflisa. Jag har fått tips på att just öva plankan för att i sin tur få bättre hållning och då kunna hålla sig upprät lättare när jag springer. Så nu har jag lite mer att träna på.
Det var en del saker till jag kom att tänka på under dagens pass.
1: Det var uppvärming. Min kordinationsförmåga är totalt noll. Det är som att släppa in ett SMEG-kylskåp på balettkademin och tro att det ska funka. Det gör det inte. Jag ser ut som den där lustiga filuren i komedifilmen som gör allt bakvänt, i otakt och bara helt fel.
2: Någon (inte jag faktiskt) la en ordentlig fis under situpsen. Det luktade fan. Ett tag trodde jag att Anders hade smygit sig in i salen.
3: Det spelar ingen roll vad jag tränar i för tröjor. Min mage putar ut ändå så att jag ser gravid ut.
4: Mina billiga långa tights från HM är värdelösa. Jag får gällevarehäng. Inte syggt, inte bekvämt, inte bra alls.
Nu återstår det mest spännande: Hur mycket träningsvärk har jag i morgon?
Tasteline kostar iof 50 kr mer per gång, men det är det värt av flera anledningar.
För det första kan de packa en kasse så att maten varken är mosad, blöt eller förstörd. Och det som ska vara med i kassen- ja det är med!
En annan sak som jag tycker är smart nu när jag och Anders tänker mer på vad vi stoppar i oss är att de skriver ut hur många kcal som varjer portion beräknas innehålla, samt hur många gram fett, protein och kolhydrater. Jag gillar det. Om jag ser att ex en rätt innehåller lite mera kolhydrater får väl latmasken röra lite mera på sig...
Vidare står det på ett ungefär hur lång tid rätten tar att tillaga. Smart- som på torsdagar hemma hos oss kommer vi hem sent båda två, då kan vi ta rätten som tar ca 15 min att tillaga.
Och för män (Anders alltså) står det exakt vad du behöver för att kunna tillaga rätten: Kastrull, skärbräda. kniv, måttsats, stekpanna, selv, pastaslev, durkslag. I och försig ställde det här till problem första kassen vi fick när Anders ringde mig på jobbet och frågade var en mandolin vad för något, och var vi hade den. Vi har ingen, så problemet löste sig lätt.
Det jag tyckte var tist med Sur-Linas var en del maträtter de hade, framförallt sopporna. En gång fick vi att vi skulle göra majssoppa. Mer eller mindre mixade majskorn med lite grädde och kryddor. Med det var det bröd. Det var inte gott, och vi blev inte heller mätta. Överhuvudtaget innehöll Sur-Lina mera grönsaker som utfyllnad, men mindre protein i form av fisk, kött eller kycklig. Anders har ett fysiskt jobb, han måste ha ordentlig mat för att bli mätt, och vara mätt länge! Jag tycker att Tasteline innehåller mera "riktig mättande mat". Och fortfarande mycket ekologisk mat! Toppen!
På Tasteline är recepten enkelt skrivna, men maten bli supergod! Dessutom står förslag på hur du kan göra denmer GI, eller vegetarisk. Annars är det så gott som jämt en rätt med fisk, en med kycklig och sen kött. Och ofta en snabb pastarätt.
Så idag stod fläskkotletter med krämiga kantareller och höstsallad på menyn.
Anders hade jobbdag på Snoken och jag hämtar barn för att gå hem och laga mat med dom. Trodde jag. Jag träffar två trötta, smått frusna och totalt nergeggade barn på dagis. De har alltså haft en toppendag!
Och de vill bada direkt när de kommer hem. Bra för dem att bli varma, bra för mig att bli av med all smuts. Det är ganska så ja.. inte så roligt att badvakta barn. För mamma får absolut inte bada med dom! De sysselsätter sig själva. Så jag satt och smygfotade i badrummet i stället.
Så, vad är nu detta, någon som vet?? :D
Badvakten, som helst vill laga mat. Hungrig, och ska iväg och träna...
Idén var att ta kort under matlagningen (så att Elin fick ett utförligt blogginlägg) men nä.... jag glömde ju kameran och kom på det när jag stekte svampen. Men skam den som ger sig.
Färska trattisar gosar till sig i pannan. Det är faktiskt tredje veckan det är med svamp! Love it! De två föregående kassarna var det gula kantareller.
Efter normalt "familjen-W-ska-sätta-sig-till-bords-kaos" kan vi bara konstatera... Toppen även denna gång!
Jummi!! Potatis, kotletter med rosmarin, underbar höstsallad och krämiga trattisar!
Thelma som annars inte brukar käka så mycket middag fick i sig allt kött, och nästan all sallad. Potatisen ratade hon som vanlig.
Jag tror inte att någon är förvånad över att den manliga delen av familjen W göffade i sig med god aptit. Thor avslutade som vanligt med att slicka tallriken...
Själv måste jag erkänna och vara lite mallig idag med. Jag har tränat. Foten som gjorde ont efter Sicklaloppet känns bra igen, men jag ska vänta tills helgen med att springa. Igår körde jag på crosstrainern och tränade styrka. Idag gick jag iväg på ett skivstångspass.
Jag och en till kille var totalt nybörjare, men snackade med ledaren efteråt. Det var skoj! Jag kommer boka in tisdagskvällarna för att köra det passet. Jag insåg att jag har mer muskelstyrka i benen än vad jag trodde. Rygg, armar och axlar är okej med. Däremot magen, bålen... katastrof!! Göra sit-ups är inga problem- det går bra. Men plankan.... Jag vet inte om man kan kalla det att göra en planka ens. Mer en liten träflisa. Jag har fått tips på att just öva plankan för att i sin tur få bättre hållning och då kunna hålla sig upprät lättare när jag springer. Så nu har jag lite mer att träna på.
Det var en del saker till jag kom att tänka på under dagens pass.
1: Det var uppvärming. Min kordinationsförmåga är totalt noll. Det är som att släppa in ett SMEG-kylskåp på balettkademin och tro att det ska funka. Det gör det inte. Jag ser ut som den där lustiga filuren i komedifilmen som gör allt bakvänt, i otakt och bara helt fel.
2: Någon (inte jag faktiskt) la en ordentlig fis under situpsen. Det luktade fan. Ett tag trodde jag att Anders hade smygit sig in i salen.
3: Det spelar ingen roll vad jag tränar i för tröjor. Min mage putar ut ändå så att jag ser gravid ut.
4: Mina billiga långa tights från HM är värdelösa. Jag får gällevarehäng. Inte syggt, inte bekvämt, inte bra alls.
Nu återstår det mest spännande: Hur mycket träningsvärk har jag i morgon?
Ond fot, kanelbullar och tårtor.
Sicklaloppet var något av det roligaste jag varit med om. 8 oktober 2012 kommer jag springa det igen. Träningsmotivationen är på topp. Jag kännde mig pigg i kroppen redan i söndags och glatt bokade jag in ett träningspass att köra på måndagen.
Sen gick det ett par timmar och min vänstra fot började göra lite ont.
På måndagen gjorde det ännu mera ont, och jag fick svårt att gå på den. Jag hade min skolläkare hos mig under dagen som klämde och kännde lite. Antagligen en överansträngning. Vila, Voltaren och abokat träningspass. Det känndes ändå lite bättre igårkväll när jag gick omkring hemma, barfora så länge jag landade mitt på foten. Jag gick väl omkring som Kajsa Anka hemma.
I morse.. aj aj! Foten lite svullen. Ingen idé att linda, men jag drog på en stödstrumpa och det känndes bättre. Gick till bilen för att åka till jobbet. Jag höll på att börja grina, så ont gjorde det! Som en kniv som satt under foten och smärtan strålade upp i hela underbenet. Vad är det här? Är det bara en överansträngning?? Eller någon spricka? Stressfraktur?
När jag hade kört ut bilen från parkeringen ringde jag Anders som kom och lämnade mina kryckor. Tur att jag hade kvar dem efter foglossningsbesvären. Sen åkte jag direkt till vårdcentralen. Inte så lång väntetid som tur var. Fick träffa doktor Stig idag. Han tyckte det var skönt att få lite avbrott från onda halsar och hosta, men tyckte det var lite konstigt med foten. Så det blev en tur till röntgen i Nacka. Tack snälla doktor Stig för att du akutmärkte min remiss! Det gick undan idag! Hinner inte mer än sätta mig på stolen igen förrens det var min tur. Och sen fick jag vänta 20 minuter på svaret. Otroligt fort! Så skönt!
Så vad visade då röntgen?? Ingen stressfraktur, inga sprickor, bara en ordentlig överansträngning. Tur i oturen alltså. Läkare tyckte att jag skulle hem och tillbringa resten av veckan på soffan. Att ligga på soffan och vila i en vecka fungerar inte i min värld. Så jag åkte tillbaka till jobbet, hoppade upp på mina kryckor till mitt mottagningsrum. Nu ska jag verkligen vila, men förhoppningsvis känns foten lite bättre i slutet i veckan så att jag i alla fall kan iväg och styrketräna överkroppen. Foten tänker jag inte utsätta för löpning först den känns helt bra, och då börjar jag med ett betydligt kortare pass än 10 km. Men- ändå! Tänk att faktiskt jag, Barbapappa, Soffpotatisen fixar att springa 10 km! Lyckoruset finns kvar! Antagligen var jag så hög på lyckoendorfiner att jag inte kännde att jag överbelastade foten i lördags...
Annars är det kanelbullens dag idag. Mycket viktig dag att fira!! Anders som skolar in Thor på dagis ringde för ett tag sen och berättade att det vankades kanelbullar där. Jag är avundsjuk... Det går jättebra med Thors inskolning och Thelma är nöjd över att ha både pappa och Thor hos sig på sitt "jobb" hela dagen. Och så får de ju kanelbullar... Jag ska halta förbi och köpa kanelbulle på vägen hem! Jag och min onda fot förtjänar det!!
Och när vi ändå är inne på godsaker... Receptionisten på den ena skolan jag jobbar på är en hejjare på att baka och idag fick jag hennes bloggadress... satt och drägglade ett bra tag. Hon tar emot beställningar om någon mer blir lika sugen som jag! Jag hoppas att Jenny verkligen förverkligar sin dröm och får baka tårtor på heltid!
http://www.remesbageri.blogspot.com/
Sen gick det ett par timmar och min vänstra fot började göra lite ont.
På måndagen gjorde det ännu mera ont, och jag fick svårt att gå på den. Jag hade min skolläkare hos mig under dagen som klämde och kännde lite. Antagligen en överansträngning. Vila, Voltaren och abokat träningspass. Det känndes ändå lite bättre igårkväll när jag gick omkring hemma, barfora så länge jag landade mitt på foten. Jag gick väl omkring som Kajsa Anka hemma.
I morse.. aj aj! Foten lite svullen. Ingen idé att linda, men jag drog på en stödstrumpa och det känndes bättre. Gick till bilen för att åka till jobbet. Jag höll på att börja grina, så ont gjorde det! Som en kniv som satt under foten och smärtan strålade upp i hela underbenet. Vad är det här? Är det bara en överansträngning?? Eller någon spricka? Stressfraktur?
När jag hade kört ut bilen från parkeringen ringde jag Anders som kom och lämnade mina kryckor. Tur att jag hade kvar dem efter foglossningsbesvären. Sen åkte jag direkt till vårdcentralen. Inte så lång väntetid som tur var. Fick träffa doktor Stig idag. Han tyckte det var skönt att få lite avbrott från onda halsar och hosta, men tyckte det var lite konstigt med foten. Så det blev en tur till röntgen i Nacka. Tack snälla doktor Stig för att du akutmärkte min remiss! Det gick undan idag! Hinner inte mer än sätta mig på stolen igen förrens det var min tur. Och sen fick jag vänta 20 minuter på svaret. Otroligt fort! Så skönt!
Så vad visade då röntgen?? Ingen stressfraktur, inga sprickor, bara en ordentlig överansträngning. Tur i oturen alltså. Läkare tyckte att jag skulle hem och tillbringa resten av veckan på soffan. Att ligga på soffan och vila i en vecka fungerar inte i min värld. Så jag åkte tillbaka till jobbet, hoppade upp på mina kryckor till mitt mottagningsrum. Nu ska jag verkligen vila, men förhoppningsvis känns foten lite bättre i slutet i veckan så att jag i alla fall kan iväg och styrketräna överkroppen. Foten tänker jag inte utsätta för löpning först den känns helt bra, och då börjar jag med ett betydligt kortare pass än 10 km. Men- ändå! Tänk att faktiskt jag, Barbapappa, Soffpotatisen fixar att springa 10 km! Lyckoruset finns kvar! Antagligen var jag så hög på lyckoendorfiner att jag inte kännde att jag överbelastade foten i lördags...
Annars är det kanelbullens dag idag. Mycket viktig dag att fira!! Anders som skolar in Thor på dagis ringde för ett tag sen och berättade att det vankades kanelbullar där. Jag är avundsjuk... Det går jättebra med Thors inskolning och Thelma är nöjd över att ha både pappa och Thor hos sig på sitt "jobb" hela dagen. Och så får de ju kanelbullar... Jag ska halta förbi och köpa kanelbulle på vägen hem! Jag och min onda fot förtjänar det!!
Och när vi ändå är inne på godsaker... Receptionisten på den ena skolan jag jobbar på är en hejjare på att baka och idag fick jag hennes bloggadress... satt och drägglade ett bra tag. Hon tar emot beställningar om någon mer blir lika sugen som jag! Jag hoppas att Jenny verkligen förverkligar sin dröm och får baka tårtor på heltid!
http://www.remesbageri.blogspot.com/
Sicklaloppet 2011
Sicklaloppet 2011. Premiär för det här loppet, och min premiär i löparlopp där jag verkligen ska anstränga mig och springa hela vägen. En del är kanske redan trötta på mitt spamm på facebook. Men jag är så nöjd med mig själv och det här ego inlägget spar jag för att ta fram när träningsmotivationen smyger sig på i höst och vinter!
Så, då kom då dagen, när jag ska köra mitt första 10 km lopp. Ett lopp jag verkligen hade tanke att träna inför, och ett mål att dels komma i mål och göra det under 1 timme och 15 minuter. Sen kom livet med barn, jobb och plugg och knackade på. Träningen försvann i det glömda... Den sista månaden har jag sprungit en gång. En gång, 3 km i mina five fingers... Den längsta distansen jag har sprungit överhuvudtaget non-stop är 5 km så kanske är det ren idioti att ställa upp i ett 10 km lopp? Men jag är envis, och jag vill mycket!
Dagen började tidigt, strax efter 7 var vi uppe hela familjen. En kopp kaffe, vakna, komma igång, ge barn frukost. En timme senare blev det gröt. Förmiddagen flöt på. Klä på barn, smörja in fötter, ta fram det sista, packa väskan, klä på sig. Thor tar en förmiddagslur och jag slummrar till på soffan. Vid 11 är vi igång igen, det blir lite taco-pasta. Packa det sista- har jag glömt något? Förbereda sig mentalt.
Just den mentala bilden har jag funderat mycket på, och jobbat med. Jag följer en del träningsbloggar och alla säger samma sak. Du kan vara hur vältränad som helst, efter ett tag kommer ändå trötthetsdemonen försöka få grepp om dig. Då måste din hjärna vara stark och bestämma över benen och fötterna. Frammåt, frammåt- vi slutar i mål!!
Thelma övar på sina ramsor: Hejja mamma, hejja Peter, hejja Torstis. Jobba jobba jobba.
Thelma vill ha lapp på magen med!
Så, äntligen har vi med allt, Anders har packat ihop allt till barnen. Jag är nervös- men så förväntansfull. Det här ska bli så KUL!
Strax innan 12 sitter vi i bilen på väg till Järla Sjö för att möta upp Ingela och Peter, Eva och Thorsten.
Jag funderade mycket under skoval under veckan. Mina gamla löpardojjor har iof stötdämpning, men de är gamla, torra och de trycker på under foten. Jag får ont i underbenen fort. Och så är de tunga. FiveFinger sitter perfekt på foten, men kan jag verkligen springa så långt på framfoten utan att börja slarva? De tre kilometerna jag testade gick det bra- men 10? Men få ont efter 3 garanterat med vanliga löpardojjor avgjorde saken. Jag älskar ju mina FiveFingers!
Så var vi framme- Peter ställer sig i en startfålla långt fram, han ska springa under 50 minuter. Thorsten satsar på mellan 50-60 minuter. Jag ställer mig längst bak- över 60 minuter. Jag har fått många bra tips under vägen- slösa inte energi, gå i jobbiga branta backar!
Stämningen är underbar innan starten! Jag tittar runt om mig. Det är en blandad skara med allt från en väldigt ung pojke, kanske i 10 års ålder med sin mamma. Och brevid mig en äldre man, som jag noterar har ganska så uttalade åderbrock på ena vaden. (Yrkesskadad??) Och så ett gäng tjejer med bredare rumpor än mig. Jag tar sikte på en tjej- henne ska jag vara före i mål!
Så går starten och ... *poff* alla försvinner!! Vad hände med den omtalade trängseln i början?? Helt plöstsligt leder jag hela loppet- bakifrån. Nåväl, någon måste ju komma sist tänker jag... Jag tar det här i min takt.
Jag har tre mål med loppet:
1: komma i mål
2: komma i mål skadefri
3: ha kul och njuta på vägen.
Ganska snart möter jag upp min hejjarklack! De hejjar glatt på mig och nu har även Helena och Patrik kommit. Jag ligger sist, men ensen? Det är fint väder, och att vara ute och springa är bra bättre än att vara hemma och städa...
Fördelen med att ligga sist har faktist en del bra saker, man blir påhejjad extra mycket och det taggar mig! Och jag insåg rätt så fort att även om det tar ett par kilometer så kommer jag springa om ett par frammöver. För jag är seg, men framförallt är jag envis.
Jag känner att det rullar på. Skorna fungerar perfekt, benen känns pigga. Visst halkar konditionen efter, men jag mår bra.
Straxe efter Älta förbindelsen kommer det jag väntat på. Vi har passerat 5 km, och jag känner mig pigg, har fått in ett skönt tempo. Men tjejerna som drog ifrån mig i början börjar tappa ork. Sakta knappar jag in, meter för meter och sen går jag om en. Sen en till, jag passerar några som ligger på gräset, utslagna med sjukvårdarna omkring sig. De har tagit ut sig för hårt. Jag har ett fint tempo, jag fixar det här! Jag kommer ta mig i mål, jag har inte tagit ut mig för mycket i början och är däckad.
Biten efter Ältaförbindelsen går genom skogen. Otroligt vacker väg- och skönt i skuggan. Jag kommer upp vid Hammarbybacken och upp på asfalten igen. Här är en skarp kurva- och brant backe. Jag går upp, men i samma tempo som jag har sprungit i. Spar engergi och passerar ytterligare två tjejer.
Tjejen jag tog sikte på vid starten har jag passerat för länge sen, jag tappade henne vid Älta förbindelsen. Nu är hon långt efter. Självförtroendet stiger!
På väg in i Hammarby Sjöstad går underlaget över till plank. Vi springer på kajen. Hade inte varit fel med ett dopp... jag är bra varm nu! Annolunda underlag jag aldrig testat förut. Vacker sträcka att springa. Jag har passerat 7 km och känner mig pigg i både ben och huvud. Det här går ju galant! Framför mig ser jag en välkänd figur. Mannen brevid mig i starten- med åderbrocken på vaden. Sakta men säkert knapar jag in meter efter meter.
Jag börjar hålla utkik efter Lattemaffian! Sen ser jag Per och Emma. Emma vinkar glatt åt mig! Per pratar med Elin i telefon så jag fick även telefonsupport!
Banan lämnar kajen och jag får springa på asfalt igen. Knappar in på två till tjejer riktigt snabbt! De är helt slut! Tjohoo för mig! Min taktik är ju toppen! Springer förbi ytterligare en löpare i diket med sjukvårdare brevid sig. Hon ser riktigt dålig ut, men jag är ledig, jag ska springa idag, inte hoppa in som Florence!
Tunneln mellan Sjöstaden och Sickla hinner jag knappt notera och jag ser 9 km skylten framför mig. Vid 8,5 km, en sträcka jag aldrig klarat förut känner jag att benen börjar bli lite stumma. Men snart är jag framme!
Den sista biten peppar jag mig själv och får hejjarop från löpare som redan gått i mål och är på väg hem.
"Hejja tjejen, du är snart framme!"
"Hejja, respekt att springa i fivefingers! Go go!"
Vid målgången står min hejjarklack igen! Så skönt att se dem! Och nu kan jag verkligen säga att jag inte är sist längre- och jag fixade hela Sicklaloppet!
Leende med utrsäckta armar möter jag fotografen i målet!
Det här var ju kul!
Reklam för Fivefingers!
Att springa i Fivefingers var ett klokt val. Dels är de sköna-jag har de ju jämt när jag jobbar. De är lätta och jag kännde när jag kom i mål att jag hade inte alls ont någonstans. Varken fot, knä eller ben. Sen att vaderna var stummar är ju för att jag faktiskt använt dem!
Sluttiden som digitalchippet mätte från jag passerade starten och målet blev 1timme, 19 minuter och 57 sekunder. Hoppsan!! Jag hade siktat på 1:15 som tränad, och nu gick det så här bra! Platser bland damer (som fullföljde-jag såg ju ett par i diket) blev 718 av 725. Inte värdsbäst- men jag var inte sist!
Nu finns det bara en sak att göra! Fortsätta frammåt! Tills nästa år, för jag har redan bestämt att jag kör Sicklaloppet nästa år ska jag vara vältränad och satsa på under en timme!
Lite längre löpsteg kan jag nog behöva jobba på med, och att hänga med i starten.
MEN JAG GJORDE DET!!
Nu frammåt kvällen är jag rätt så pigg i skallen ändå, men träningsvärken i vaderna och rumpan börjar komma. Och ont i svanken har jag fått- sviter efter foglossningen. Å andra sidan, det var fasktiskt bara drygt ett år sen jag gick med kryckor...
Så, då kom då dagen, när jag ska köra mitt första 10 km lopp. Ett lopp jag verkligen hade tanke att träna inför, och ett mål att dels komma i mål och göra det under 1 timme och 15 minuter. Sen kom livet med barn, jobb och plugg och knackade på. Träningen försvann i det glömda... Den sista månaden har jag sprungit en gång. En gång, 3 km i mina five fingers... Den längsta distansen jag har sprungit överhuvudtaget non-stop är 5 km så kanske är det ren idioti att ställa upp i ett 10 km lopp? Men jag är envis, och jag vill mycket!
Dagen började tidigt, strax efter 7 var vi uppe hela familjen. En kopp kaffe, vakna, komma igång, ge barn frukost. En timme senare blev det gröt. Förmiddagen flöt på. Klä på barn, smörja in fötter, ta fram det sista, packa väskan, klä på sig. Thor tar en förmiddagslur och jag slummrar till på soffan. Vid 11 är vi igång igen, det blir lite taco-pasta. Packa det sista- har jag glömt något? Förbereda sig mentalt.
Just den mentala bilden har jag funderat mycket på, och jobbat med. Jag följer en del träningsbloggar och alla säger samma sak. Du kan vara hur vältränad som helst, efter ett tag kommer ändå trötthetsdemonen försöka få grepp om dig. Då måste din hjärna vara stark och bestämma över benen och fötterna. Frammåt, frammåt- vi slutar i mål!!
Thelma övar på sina ramsor: Hejja mamma, hejja Peter, hejja Torstis. Jobba jobba jobba.
Thelma vill ha lapp på magen med!
Så, äntligen har vi med allt, Anders har packat ihop allt till barnen. Jag är nervös- men så förväntansfull. Det här ska bli så KUL!
Strax innan 12 sitter vi i bilen på väg till Järla Sjö för att möta upp Ingela och Peter, Eva och Thorsten.
Jag funderade mycket under skoval under veckan. Mina gamla löpardojjor har iof stötdämpning, men de är gamla, torra och de trycker på under foten. Jag får ont i underbenen fort. Och så är de tunga. FiveFinger sitter perfekt på foten, men kan jag verkligen springa så långt på framfoten utan att börja slarva? De tre kilometerna jag testade gick det bra- men 10? Men få ont efter 3 garanterat med vanliga löpardojjor avgjorde saken. Jag älskar ju mina FiveFingers!
Så var vi framme- Peter ställer sig i en startfålla långt fram, han ska springa under 50 minuter. Thorsten satsar på mellan 50-60 minuter. Jag ställer mig längst bak- över 60 minuter. Jag har fått många bra tips under vägen- slösa inte energi, gå i jobbiga branta backar!
Stämningen är underbar innan starten! Jag tittar runt om mig. Det är en blandad skara med allt från en väldigt ung pojke, kanske i 10 års ålder med sin mamma. Och brevid mig en äldre man, som jag noterar har ganska så uttalade åderbrock på ena vaden. (Yrkesskadad??) Och så ett gäng tjejer med bredare rumpor än mig. Jag tar sikte på en tjej- henne ska jag vara före i mål!
Så går starten och ... *poff* alla försvinner!! Vad hände med den omtalade trängseln i början?? Helt plöstsligt leder jag hela loppet- bakifrån. Nåväl, någon måste ju komma sist tänker jag... Jag tar det här i min takt.
Jag har tre mål med loppet:
1: komma i mål
2: komma i mål skadefri
3: ha kul och njuta på vägen.
Ganska snart möter jag upp min hejjarklack! De hejjar glatt på mig och nu har även Helena och Patrik kommit. Jag ligger sist, men ensen? Det är fint väder, och att vara ute och springa är bra bättre än att vara hemma och städa...
Fördelen med att ligga sist har faktist en del bra saker, man blir påhejjad extra mycket och det taggar mig! Och jag insåg rätt så fort att även om det tar ett par kilometer så kommer jag springa om ett par frammöver. För jag är seg, men framförallt är jag envis.
Jag känner att det rullar på. Skorna fungerar perfekt, benen känns pigga. Visst halkar konditionen efter, men jag mår bra.
Straxe efter Älta förbindelsen kommer det jag väntat på. Vi har passerat 5 km, och jag känner mig pigg, har fått in ett skönt tempo. Men tjejerna som drog ifrån mig i början börjar tappa ork. Sakta knappar jag in, meter för meter och sen går jag om en. Sen en till, jag passerar några som ligger på gräset, utslagna med sjukvårdarna omkring sig. De har tagit ut sig för hårt. Jag har ett fint tempo, jag fixar det här! Jag kommer ta mig i mål, jag har inte tagit ut mig för mycket i början och är däckad.
Biten efter Ältaförbindelsen går genom skogen. Otroligt vacker väg- och skönt i skuggan. Jag kommer upp vid Hammarbybacken och upp på asfalten igen. Här är en skarp kurva- och brant backe. Jag går upp, men i samma tempo som jag har sprungit i. Spar engergi och passerar ytterligare två tjejer.
Tjejen jag tog sikte på vid starten har jag passerat för länge sen, jag tappade henne vid Älta förbindelsen. Nu är hon långt efter. Självförtroendet stiger!
På väg in i Hammarby Sjöstad går underlaget över till plank. Vi springer på kajen. Hade inte varit fel med ett dopp... jag är bra varm nu! Annolunda underlag jag aldrig testat förut. Vacker sträcka att springa. Jag har passerat 7 km och känner mig pigg i både ben och huvud. Det här går ju galant! Framför mig ser jag en välkänd figur. Mannen brevid mig i starten- med åderbrocken på vaden. Sakta men säkert knapar jag in meter efter meter.
Jag börjar hålla utkik efter Lattemaffian! Sen ser jag Per och Emma. Emma vinkar glatt åt mig! Per pratar med Elin i telefon så jag fick även telefonsupport!
Banan lämnar kajen och jag får springa på asfalt igen. Knappar in på två till tjejer riktigt snabbt! De är helt slut! Tjohoo för mig! Min taktik är ju toppen! Springer förbi ytterligare en löpare i diket med sjukvårdare brevid sig. Hon ser riktigt dålig ut, men jag är ledig, jag ska springa idag, inte hoppa in som Florence!
Tunneln mellan Sjöstaden och Sickla hinner jag knappt notera och jag ser 9 km skylten framför mig. Vid 8,5 km, en sträcka jag aldrig klarat förut känner jag att benen börjar bli lite stumma. Men snart är jag framme!
Den sista biten peppar jag mig själv och får hejjarop från löpare som redan gått i mål och är på väg hem.
"Hejja tjejen, du är snart framme!"
"Hejja, respekt att springa i fivefingers! Go go!"
Vid målgången står min hejjarklack igen! Så skönt att se dem! Och nu kan jag verkligen säga att jag inte är sist längre- och jag fixade hela Sicklaloppet!
Leende med utrsäckta armar möter jag fotografen i målet!
Det här var ju kul!
Reklam för Fivefingers!
Att springa i Fivefingers var ett klokt val. Dels är de sköna-jag har de ju jämt när jag jobbar. De är lätta och jag kännde när jag kom i mål att jag hade inte alls ont någonstans. Varken fot, knä eller ben. Sen att vaderna var stummar är ju för att jag faktiskt använt dem!
Sluttiden som digitalchippet mätte från jag passerade starten och målet blev 1timme, 19 minuter och 57 sekunder. Hoppsan!! Jag hade siktat på 1:15 som tränad, och nu gick det så här bra! Platser bland damer (som fullföljde-jag såg ju ett par i diket) blev 718 av 725. Inte värdsbäst- men jag var inte sist!
Nu finns det bara en sak att göra! Fortsätta frammåt! Tills nästa år, för jag har redan bestämt att jag kör Sicklaloppet nästa år ska jag vara vältränad och satsa på under en timme!
Lite längre löpsteg kan jag nog behöva jobba på med, och att hänga med i starten.
MEN JAG GJORDE DET!!
Nu frammåt kvällen är jag rätt så pigg i skallen ändå, men träningsvärken i vaderna och rumpan börjar komma. Och ont i svanken har jag fått- sviter efter foglossningen. Å andra sidan, det var fasktiskt bara drygt ett år sen jag gick med kryckor...
