Yzza

Jag såg precis ett inlägg som en kompis har skrivit på facebook:
"Funderar på livet och om allting har en mening... Varför får vissa gå igenom mer än andra?"

Det här är en urtypisk fråga som jag brukar sitta och fundera över, och efter många timmars grubblande och en hel del nedskrivet i anteckningsböcker (jag har en del!) så har jag kommit fram till en del som jag tror på. Kanske är det teser som kan trösta mig, men just de här stora frågorna är något som alla borde ge en liten stund att fundera på ett tag. Jag tror det kan göra gott för själen. Det här är mina tankar som jag tror det är, fel eller inte, men så här tror jag.

Har allting en mening?
Kort skulle jag säga:Ja.
Vilket många i första tanken undrar om jag verkligen har tänkt igenom. Men jo, det har jag.
Som sjuksköterska innom den palliativa vården har jag fått det enorma privilegiet att träffa många modiga människor, både patienter och anhöriga som genom sin situation antagligen tänker mer på den här frågan än andra. Jag minns specellt en man som jag kom in på en mycket fin disskution med där det visade sig att vi tänkte mycket lika. Det är ett sådant där speciellt möte som jag har lärt mig mycket om.  Framför mig sitter en mycket sjuk medmänniska som menar att allt har en mening, på gott och ont. Vi hade båda den uppfattningen att allt har faktiskt en mening, men det behöver inte vara slutändamålet som är meningen. (i det här fallet rörde det sig ju om att den hör personen var döende) För det kan ju vara svårt att förstå, och acceptera att meningen med det hela var döden. Vi fokuserar ibland för mycket på slutmålet.
Allt har alltså en mening, men meningen är ibland det som sker på vägen mot målet.
Jag tar ett exempel från mitt liv. Jag fick en vacker dotter, född 9 veckor för tidigt. Vad var meningen med det- när det hotade både min och hennes hälsa? Jo, jag lärde mig mycket på vägen, att det inte är en självklarhet att en graviditet slutar helt perfekt. Att bli förälder på ett annolunda sätt. Att vi fick 9 veckors bonustid med Thelma. Och en annan sak som är viktig för mig. När jag pluggade själv hade jag en riktig soulmate, Linda. Vi hängde ihop i vått och torrt, men sen skildes våra vägar pga massa strul och jag ville inte ha kontakt med henne då jag kände mig sårad av en massa olika själv. Kvällen innan Thelma förlöstes var jag och Anders uppe på neo för rundtur och information om vad som vi kunde förvänta oss. Vad händer, jo, där sitter Linda! Alla de år vi inte hade haft kontakt var som borta, vi kramades, vi grät! Linda blev ett oerhört stöd för mig, jag visste att jag hade en extra person som månade om min lilla dotter och vi har nu idag kontakt igen! Så att visst fanns det flera meningar med att Thelma kom tidigt till oss, jag återfann en vän!
Patienten jag hade mitt samtal med hade samma uppfattning. Även om han inte ville vara sjuk, så försökte han se det posetiva i det. Kanske är det det vi måste göra lite oftare?
Finns det en mening med stora naturkatastrofer eller krig? Nej, inte slutmålet, men det lilla som finns däremellan. En familj som splittras i krig, men som återfinner varandra levande- då blir det hela ur en helt annan synvinkel.
Det kan vara svårt att se meningen i allt, men om man fokuserar på en liten posetiv sak så blir det lättare att gå vidare!
Anders har en hjärntumör. Jag fick reda på det redan när vi träffades och fick rådet av en kollega på jobbet: Du kanske bara får fem år med honnom, men det blir kanske dina lyckligaste fem år i ditt liv! Go for it! Annars kanske du får dras med nåt halvdant i tjugo år. Valet var lätt för mig. Jag tar inte Anders för given, vi kanske inte blir pensionärer ihop (men å andra sidan, vi kan bli överkörda av ett rattfyllo i morgon- sånt vet vi ju inte)Det gör att jag uppskattar honnom mera. Även om han ligger och snarkar jättehögt som nu. Men någonstans njuter jag ju av det ändå,han är ju här hos mig.  Och det var även en sak jag uppfattade under den tiden vi hade på neo, en tid som kan vara väldigt påfrestande för ett förhållande. Vilket det även var, men jag blev så otroligt mycket mer kär i honnom under den tiden, och jag kännde att det här, det kommer VI fixa!

Varför får vissa gå igenom mer än andra?
Klurigt, men vi vet ju inte för det första varför blir mera utsatta än andra, eller?
Vi lär oss, vi växer och mognar av erfarenheter, både de bra och positiva. Det lär oss att se saker på nytt sätt, att uppleva våran omvärld på flera växlande sätt.
Ett ordspråk är ju "det som inte dödar-det härdar": nja, lite väl hårt. Men vi klarar ju faktiskt av mera än vad vi tror- om vi ser tillbaka. Det är jättehårt att se det när man mår som sämst, men om man klarar sig igenom den tuffaste tiden så kan man oftas efter ett tag se tillbaka, klappa sig på axeln och faktiskt inse att det ordnade ju sig ändå på ett eller annat sätt.
Någonstans tror jag att en del får utstå och gå igenom mer än andra, av den enkla andleningen att de faktiskt klarar av mer! Även om de inte tror det!

Hösten 2008 tillbringade familjen W på Huddinge sjukhus, med en nyfödd på neo. På Thelmas 1årsdag satt jag och Anders och pratade med en onkolog om hur Anders stråling skulle genomföras. DET GJORDE ONT! På hennes första födelsedag!  Hösten 2009 tillbringade Anders tid på Karolinska sjukhuset, blev strålad 5 dagar i veckan i många veckor. Han var trött, medtagen och sjukskriven. Självfallet påverkade det hela våran familj både känslomässigt och ekonomiskt. Men, det gick. Jag vet att jag låg vaken en del nätter och grubblade över hur det egentligen skulle gå för oss. Vi ville ju ha en familj, ett till barn, men skulle strålingen hjälpa honnom? Skulle det bli flera behandlingar, eller skulle jag bli änka? Det självklara, att vi skulle vara en frisk familj fanns inte just då-men vi blickade frammåt och på så sätt valde vi livet! Även under den tiden undrade jag var meningen med det hela var, men jag kan faktiskt se flera posetiva delar av det som hände ändå. Vi tog vara på våran tid, vi var våran lilla familj, vi har släktingar och vänner som har följt oss, stötta oss och vi träffade en otrolig personal på strålbehandlingen som var schyssta mot oss!



Så även om du befinner dig i ett mörk dunkel, sök inte efter det djupaste stället, sök efter en liten strimma ljus. Det kan lysa upp mer än vad du tror! Se tillbaka på jobbiga saker du har fått gå igenom tidigare, du har klarat av det, då borde du klara även nya svårigheter!



Med detta vill jag avslutningsvis säga till dig Ebba, Go Girl! Du kommer klara ditt nya liv bra, men det är aldrig fel att faktiskt sätta sig ned, tycka synd om sig själv, för att ta ett djupt andetag och blicka frammåt! Vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa hörn...

Att vara gravid är ett välsignat tillstånd.

Hell no!!

Jag vet att det finns tusentals ofrivilligt barnlösa där ute, som går igenom missfall, IVF och adoptionsutredningar som säkert skulle ge vad som helst för att vara i min sists- så egentligen är det ju fel att gnälla. Men det här är jobbigt nu!

Det kliar, det gör ont, jag springer på toa.  Jag pratade med en kompis, och i allt elände kom vi fram till att jag är ju en riktigt schysst kompis! Jag drar på mig all skit, så att de slipper det! Det lyste upp min dag och känndes lite bättre! Men nu börjar listan bli lång på mina "kämpor". Jag har iallafall inte någon havandeskapsförgiftning den här gången, men å andra sidan så har jag ju redan prova på den en gång, och då den allvarligaste formen, HELLP. (prova inte den, ett tips). Den här gången har ju foglossningen blivit värre än när jag väntade Thelma, och jag är ju bra mycket större om magen, så nu har jag lyckats kläma in en nerv med, ichias. Det gör att ibland låser sig höger ben och smärtar till otroligt. Jag känner mig som en stelopererad och helgipsad Barbapappa. Utöver det har jag ju klåda, klåda klåda... Anders flyttar vissa nätter ur sovrummet då han inte kan sova av allt mitt kliande, snarkade och något bök när jag försöker vända mig i sängen. För klådan har jag fått både Tavegyl och Lergigan som ska minska klådan. Vilket det inte gör ett smack. Jag blir bara tröttare.

Utöver det har jag lyckats sträcka mig i ena ljumsken. Fråga mig inte hur det gick till, men jag tror att jag sov och vred ut benet för fort. AJ! Så nu haltar jag med.

Det hela har jag sen en vecka toppat med en GBS-infektion som gör att jag nu även äter Kåvepenin och måste få antibiotika intravenös under förlossningen.

Jag känner mig ungefär lika attraktiv som Jabba De Hut, så att försöka sig på sk. färdknäppar för att få igång förlossningen känns väldigt nedprioriterat. Eller färdknäpp, Jessica har ett bättre uttryck för det: mercy fuck.
Well, Jabba De Hut vill inte ha ett mercy fuck heller.

Så igår var jag på specialistmödravården på SöS- igen. För att utreda klådan, lämna prover och träffa läkaren. Det gick inte alls som jag ville.
Jag skulle vara fastande inför proverna så en otroligt hungrig, kliande jag satte mig i bilen i rusningstrafik mot SöS. Med nedpackad frukost. Jag kommer dit, till kassan där de snabbt konstaterade att det inte finns något läkarbesök planerat för mig. SUCK! Det var ju det som var grejen med att jag skulle lämna proverna där. Annars hade jag ju kunnat gå till vanliga vårdcentralen. Men de tog mina prover, jag fick äta min frukost och de ordnade en läkartid till mig omgående så det löste sig. Det var ännu en ny läkare, Anna, och hon var väldigt gullig mot mig. Det blev ett snabbt sjunde (!) ultraljud, kläm på magen och mera undersökningar. Lillebror trivs bra i magen men vill inte alls ut ännu. Han mår bra, mamma mår dåligt. Så mycket mera kunde inte läkaren göra, och hon tyckte det var för tidigt för en igångsättning. Jag är i vecka 37+3 och även om jag är klassad som fullgången så mår ju lillebror bra av att stanna i magen lite lite till.

Så jag fick åka hem igen, ledsen, och vänta på provsvar som skulle komma senare under dagen.
I morse så ringde läkaren tillbaka och berättade att proverna ser bra ut och det är ju skönt det, men inte hjälper det mot min klåda! Vad ska jag nu göra? Hota Lillebror så att han kommer ut? Och vad ska jag hota med? Känns ju lite lönlöst att hota honnom med utegångsförbud när han inte ens vill ut själv!

Så nästa plan är ytterligare ett återbesök på specialistmödravården på måndag den 30:e för ställningstagande om igångsättning. Då har jag gått in i vecka 38, och det är ju annars då de utför planerade snitt. Jag får helt enkelt hålla tummen att det blir igångsättning då, även om det innebär att jag kommer missa min kursstart på tisdag och onsdag med största sannolikhet. Och att jag inte blir helt galen och kliar mig sönder och samman under helgen.

Planeringen för veckan blir i alla fall att träffa Elin i morgon för underhållning, på fredag är dagis stängt och Thelma blir hemma. Förhoppningsvis är hennes kusin Melwin pigg på att leka då. Och på eftermiddagen kommer svärmor äntligen hem till oss. Ska bli roligt att hon kommer, och att få sällskap nu när Anders har börjat jobba igen. Sen är det tyvärr så att just nu är jag inte den roligaste mamman åt Thelma, jag orkar helt enkelt inte med hennes tempo och leka, så det känns jättebra att svärmor kommer och Thelma får den uppmärksamheten hon har rätt till. Anders fyller år på söndag med, förutom smörgåstårta så önskar han sig att Lillebror kommer ut. Och en GPS.

Under förmiddagen har jag försökt ordna lite saker inför kursstarten med, mailat och ringt så att jag kan hänga med ändå. Och så försöker jag komma på saker som är bra med att vara gravid, men det enda jag har kommit på i nuläget (förutom att slutresultatet bebis är nära) så är det att jag slipper ha mens.

Dagens långa gnällinlägg ska jag avsluta med något riktigt fint! På vårat sista tillväxtultraljud fick vi en ansiktsbild på Lillebror, ögonen stängda, näsan och läppen syns. Och det ser ut som har har lite pluffskinder! Jag tycker att hans näsa påminner om Anders näsa så jag är så nyfiken på att snart, snart får träffa honnom!



Over and out för Jabba De Hut!!

Och till er som gärna skulle befinna sig i mitt tillstånd, Erat barn finns där ute, det har inte hittat hem till er ännu!

Anders har åkt till värmland på dop hos sin halvbror, kvar hemma är jag och Thelma, så nu har vi hela helgen bara för oss! Anders åkte strax efter lunch och jag och Thelma inledde tjejhelgen med att sova tupplur. Bra början! Efter det gick vi upp, jag gjorde tjocka härliga american panncakes som Thelma (kors i taket) åt 1½ av! Hon har ju varit lite kinkig med maten nu under sommaren och värmen.

Efter det gick vi en tur till centrum, eller snarare sagt, jag vankade, Thelma sprang som en yr höna fram och tillbaka, plockade kottar och vinkade glatt till killarna som spelade fotboll. Efter inhandlig av lite fredagsmys, Cola och chips till mig, popcorn och äppeljuice till Thelma vände vi hemmåt.

Det måste vara spännande att vara 20 månader och få upptäcka stora världen där allt bara är positivt och roligt. Thelma hittade en trevlig farbor med rullator som hon pratade med, för att senare gå fram till farbröderna på bänken som drack öl och visade sina fina kottar! Farbröderna var mycket inponerade av hennes kottar och vinkade glatt när hon sprang vidare. Hon hittade även något spännande på marken, stoppade det i munnen, sprang fram till mig och spottade ut det i min hand. Ett bättre begagnat tuggummi. Uäk!!!

Hemma igen blev det middag, jag åt kyckling med pommes och till det bearneasås. I den ordningen.
Thelma åt bearneasås och pommes, med ett litet inslag av kyckling. I den ordningen...

Eftersom det är fredag och bara vi tjejer hemma så hade vi lite fredagsmys. Thelma kom med sin lilla skål och fick ett par popcorn och havrefras och hoppade sedan nöjt upp i soffan och såg på Bollibompa.  Var hon har fått den här schyssta posen ifrån vet jag dock inte.. jag är heeeelt oskyldig!



Efter ett härligt skumbad avrundade vi dagen, och först när det var dags för godnattpusskalaset kom Thelma på att pappa inte var hemma. Lite förvirrat så ropade hon på pappa och vinkade och sa hej då. Sen somnade hon in gott.

Så vad underhåller jag mig med nu då? Jag känner mig som en übernörd när jag sitter framför min speldator, med min mini-pc i knät så jag kan blogga, kolla fejjan och prata på vent samtidigt. Simultankapacitet!

I morgon ska vi troligtvis träffa Camilla och Alvina en sväng, och sen hem till Saltis och hälsa på mormor, morfar och ruchkanan!