Jag har gjort något dumt
Något jättedumt. Och jag skäms faktiskt.
Jag har läst Kissies blogg. Alltihopa på en gång faktiskt. Kunde inte sluta.
På ett sätt är jag ändå stolt (eller stålt, som Kissie skulle skriva) att jag tog mig igenom hela. Dels för att den verkligen handlar om... ingenting. Och dels för att det kliar i felstavnings-och grammatiska tarmen.
Jag kan stava fel jag med, men det här tar nog priset.
Det här var ett stycker jag fick läsa om för att riktigt hajja...
När jag ser dom, nöjda som det är. Pratar enbar med varandra om barnen, dagis och renovering. Typ? Det är typ det en ikea-svenn-familjs liv handla om. Dom verkar ha struntat i sig själva, vilket såklart kan vara skönt det med – man är ”nöjd” med hur allting är och är redo att ge liv och lägga hela sina egna liv på nya liv tillsamas med sin partner – som man även med han/ hon är nöjd med.
Ovanstående stycke handlar om hur Kissie har varit på IKEA för att handla klädhängare, för att alla hennes kläder ligger på golvet. Och för att de har de godaste köttbullarna där. Och där stöter hon på svensson som handlar, och som är nöjd med sitt liv. Jag är en svensson,jag är nöjd med mitt liv. Mitt liv blev inte som jag trodde, men det blev bättre! Och visst är jag nöjd! Men det betyder inte att jag nöjer mig!
Sen undrar jag om jag och Anders bara pratar om barnen, dagis och renovering. Jag funderar. Jo, vi pratar mycket om våra barn. De utvecklas, hittar på bus och spexar, och det är så häftigt! Klart vi pratar om det! Att få barn är en häftig upplevelse som inte går att beskrivas- den MÅSTE upplevas för att man ska kunna förstå den helt ut!
Pratar vi om dagis? Jo, så vi vet vad de har ätit, om Temlan har sovit. Inte så mycket mer...
Pratar vi om renovering? HAHA no way! Vi hatar det båda två- så där sprack väl Kissies klassificering av mig som Svensson.
( Sen tror jag inte att medel-Svensson mamman sitter och spelar WoW kvällstid heller, men det är nog inte hippt det heller så jag lägger ned den diskussionen)
Däremot hakar jag upp mig på de där köttbullarna. Det är väl inget fel på IKEAS köttbullar, men de är fortfarande halvfabrikat. Och det går inte att komma ifrån att hemmagjorda köttbullar är bättre. Fast det är klart, gör man hemmagjorda köttbullar måste man röra rått kött. Och göra en smet. (Nej Kissie lilla, det finns inget djur som pluppar ut färdiga köttbullar. Köttbullar består av rått kött från avlivade djur. Likdelar från djur alltså. Om du inte visste)
Kissie kommer aldrig vilja bli min vän. Inte ens på facebook. Jag är helt enkelt för fet. Kissie visade stolt upp en bild där hon väger 46,6 kg. Med silikoninplantat. Jag väger 62, utan silikonimplantat. Hennes tuttar väger nog bara de två kilo. Så hon har nog en matchvikt på ca 44 kg. Det borde bli ett BMI på... 3? Hon skriver att hon vill träna upp sig lite, få liter mera rumpa. Ja.. rumpan består av stora muskler. Och fett.
Sen säger Kissie att hon äter, jättemycket!! Och lägger upp bilder på sin mat... chicken nuggets och pommes! Och en efterbild när hon har ätit.. 6 pommes och 2 chicken nuggets och nu har paltkoma. Då aktiveras mina gråa hjärnceller och jag tror jag har löst problemet. Du äter lika mycket som din råtta!! (hon kallar sin hund för råtta, likheten är ju slående iaf!)
Sen har jag en teori med. Kissie är inte mänsklig, hon är från mars eller nåt. Ett ufo. Min teori stödjer jag på de bilder som finns på henne.
Nåväl, jag skulle kunna fortsätta för alltid och skriva om den här lilla fröken. För jag satt och asgarvade i natt när jag läste hennes blogg. Ett av det mera intelligenta utalanden hon gjorde var om sin boendesituation.
Jag kan tillägga att "städerskan" tydligen är hennes pappas nya sambo... men ändå. Flicka lilla, du är 20 år, du är myndig- du får flytta hemmifrån om du vill, men inte kommer någon att kasta en lägenhet över dig, du får faktiskt skaffa en själv!! Om du inte vet hur man gör, så brukar bostadsmäklare hjälpa till.
Alla mina saker försvinner och jag vet att det är städerskan, minns ni när hon snodde 15 000 kr från mig..?! Pappa gör absolut ingenting och jag kan bara sitta och vänta tills jag får en lägenhet.. För jag tar ju inte vilken som helst, vill ju ha en inne i stan.. *viktigt*
När jag tänker efter, vilket bra Svenssonliv jag lever, och jag är nöjd med det! Jag gillar mina ungar, vårat dagis och att vara så underbart en i massan. Jag gillar mina vänner som äter, mina naglar utan manikyr och att spela WoW!
"Kissie"
Mamma Madeleine
Ps: Vet ni att Kissie egentligen heter Alexandra BARBARA Nilsson???
*underbara uppblåsbara Barbara*
Jag har läst Kissies blogg. Alltihopa på en gång faktiskt. Kunde inte sluta.
På ett sätt är jag ändå stolt (eller stålt, som Kissie skulle skriva) att jag tog mig igenom hela. Dels för att den verkligen handlar om... ingenting. Och dels för att det kliar i felstavnings-och grammatiska tarmen.
Jag kan stava fel jag med, men det här tar nog priset.
Det här var ett stycker jag fick läsa om för att riktigt hajja...
När jag ser dom, nöjda som det är. Pratar enbar med varandra om barnen, dagis och renovering. Typ? Det är typ det en ikea-svenn-familjs liv handla om. Dom verkar ha struntat i sig själva, vilket såklart kan vara skönt det med – man är ”nöjd” med hur allting är och är redo att ge liv och lägga hela sina egna liv på nya liv tillsamas med sin partner – som man även med han/ hon är nöjd med.
Ovanstående stycke handlar om hur Kissie har varit på IKEA för att handla klädhängare, för att alla hennes kläder ligger på golvet. Och för att de har de godaste köttbullarna där. Och där stöter hon på svensson som handlar, och som är nöjd med sitt liv. Jag är en svensson,jag är nöjd med mitt liv. Mitt liv blev inte som jag trodde, men det blev bättre! Och visst är jag nöjd! Men det betyder inte att jag nöjer mig!
Sen undrar jag om jag och Anders bara pratar om barnen, dagis och renovering. Jag funderar. Jo, vi pratar mycket om våra barn. De utvecklas, hittar på bus och spexar, och det är så häftigt! Klart vi pratar om det! Att få barn är en häftig upplevelse som inte går att beskrivas- den MÅSTE upplevas för att man ska kunna förstå den helt ut!
Pratar vi om dagis? Jo, så vi vet vad de har ätit, om Temlan har sovit. Inte så mycket mer...
Pratar vi om renovering? HAHA no way! Vi hatar det båda två- så där sprack väl Kissies klassificering av mig som Svensson.
( Sen tror jag inte att medel-Svensson mamman sitter och spelar WoW kvällstid heller, men det är nog inte hippt det heller så jag lägger ned den diskussionen)
Däremot hakar jag upp mig på de där köttbullarna. Det är väl inget fel på IKEAS köttbullar, men de är fortfarande halvfabrikat. Och det går inte att komma ifrån att hemmagjorda köttbullar är bättre. Fast det är klart, gör man hemmagjorda köttbullar måste man röra rått kött. Och göra en smet. (Nej Kissie lilla, det finns inget djur som pluppar ut färdiga köttbullar. Köttbullar består av rått kött från avlivade djur. Likdelar från djur alltså. Om du inte visste)
Kissie kommer aldrig vilja bli min vän. Inte ens på facebook. Jag är helt enkelt för fet. Kissie visade stolt upp en bild där hon väger 46,6 kg. Med silikoninplantat. Jag väger 62, utan silikonimplantat. Hennes tuttar väger nog bara de två kilo. Så hon har nog en matchvikt på ca 44 kg. Det borde bli ett BMI på... 3? Hon skriver att hon vill träna upp sig lite, få liter mera rumpa. Ja.. rumpan består av stora muskler. Och fett.
Sen säger Kissie att hon äter, jättemycket!! Och lägger upp bilder på sin mat... chicken nuggets och pommes! Och en efterbild när hon har ätit.. 6 pommes och 2 chicken nuggets och nu har paltkoma. Då aktiveras mina gråa hjärnceller och jag tror jag har löst problemet. Du äter lika mycket som din råtta!! (hon kallar sin hund för råtta, likheten är ju slående iaf!)
Sen har jag en teori med. Kissie är inte mänsklig, hon är från mars eller nåt. Ett ufo. Min teori stödjer jag på de bilder som finns på henne.
Nåväl, jag skulle kunna fortsätta för alltid och skriva om den här lilla fröken. För jag satt och asgarvade i natt när jag läste hennes blogg. Ett av det mera intelligenta utalanden hon gjorde var om sin boendesituation.
Jag kan tillägga att "städerskan" tydligen är hennes pappas nya sambo... men ändå. Flicka lilla, du är 20 år, du är myndig- du får flytta hemmifrån om du vill, men inte kommer någon att kasta en lägenhet över dig, du får faktiskt skaffa en själv!! Om du inte vet hur man gör, så brukar bostadsmäklare hjälpa till.
Alla mina saker försvinner och jag vet att det är städerskan, minns ni när hon snodde 15 000 kr från mig..?! Pappa gör absolut ingenting och jag kan bara sitta och vänta tills jag får en lägenhet.. För jag tar ju inte vilken som helst, vill ju ha en inne i stan.. *viktigt*
När jag tänker efter, vilket bra Svenssonliv jag lever, och jag är nöjd med det! Jag gillar mina ungar, vårat dagis och att vara så underbart en i massan. Jag gillar mina vänner som äter, mina naglar utan manikyr och att spela WoW!
"Kissie"
Mamma Madeleine
Ps: Vet ni att Kissie egentligen heter Alexandra BARBARA Nilsson???
*underbara uppblåsbara Barbara*
Thelma går till tandläkaren!
Det kom en kallelse med posten, det var dags för Thelmas första tandläkarbesök!
Eftersom vi besökte Vasa för ett tag sen (den omtalade "Båten" som Thelma fortfarande pratar om!) var det rätt så lägligt. Det fanns skelett där, och många saknade tänder. Spännande tyckte Thelma. Jag sa att de saknade tänder för att deras mammor inte hade fått borsta dem varje dag. Efter det har tandborstningen gått jättebra hemma!
Vi packade ihop oss och gav oss iväg i god tid. Även om jag är en en tidsoptimist så kan jag faktiskt det! Thor var trött men jag lyckades inte få honom att somna i vagen, men han höll modet uppe ändå!
Väl framme hos tandläkaren mötte vi Aske, även han skulle iväg på sitt första tandläkarbesök.
I väntrummet fanns det pussel, så även om vi fick vänta en liten stund så var Thelma nöjd!
Sen fick vi komma in, och Thelma blev lite blyg. Hon fick sitta i min famn i tandläkarstolen. Det fanns mycket intressant där! Roligar instrument, vatten och en bild på en båt (!) i taket! Hon frågade vad allt var för något och jag försökte förklara. Det gick lätt att få henne att gapa och hon har alla tänder hon ska ha nu, 20 st. Det var inte heller läskigt när tandläkaren kom med munskyddet. Hon har ju ett hemma i sin doktorsväska hon leker mycket med! Tandborstningen fick vi beröm för. Sen fick Thelma syn på något.. något ROSA! (eller "gåååsa" som hon säger) Rosa undersökningshandskar! Hennes lycka var gjord! Med rosa undersökningshandskar på sig ville hon sitta i stolen själv.
Nu blev allt mycket roligare, och Thelma ville undersöka tänderna mer, utan att sitta hos mig!
Min tuffa tjej!! Vi hade med oss "tandtrollet" med, och vi räknade hans tänder med!
Thelma skulle avsluta sin undersökning med att dricka ur den lilla muggen man alltid får avsluta sitt besök med. Rätt ska vara rätt.
En stolt tjej gick från sitt första tandläkarbesök med en dino-tatuering, rosa handskar och en ny gul tandborste. Min stora tjej!!
Eftersom vi besökte Vasa för ett tag sen (den omtalade "Båten" som Thelma fortfarande pratar om!) var det rätt så lägligt. Det fanns skelett där, och många saknade tänder. Spännande tyckte Thelma. Jag sa att de saknade tänder för att deras mammor inte hade fått borsta dem varje dag. Efter det har tandborstningen gått jättebra hemma!
Vi packade ihop oss och gav oss iväg i god tid. Även om jag är en en tidsoptimist så kan jag faktiskt det! Thor var trött men jag lyckades inte få honom att somna i vagen, men han höll modet uppe ändå!
Väl framme hos tandläkaren mötte vi Aske, även han skulle iväg på sitt första tandläkarbesök.
I väntrummet fanns det pussel, så även om vi fick vänta en liten stund så var Thelma nöjd!
Sen fick vi komma in, och Thelma blev lite blyg. Hon fick sitta i min famn i tandläkarstolen. Det fanns mycket intressant där! Roligar instrument, vatten och en bild på en båt (!) i taket! Hon frågade vad allt var för något och jag försökte förklara. Det gick lätt att få henne att gapa och hon har alla tänder hon ska ha nu, 20 st. Det var inte heller läskigt när tandläkaren kom med munskyddet. Hon har ju ett hemma i sin doktorsväska hon leker mycket med! Tandborstningen fick vi beröm för. Sen fick Thelma syn på något.. något ROSA! (eller "gåååsa" som hon säger) Rosa undersökningshandskar! Hennes lycka var gjord! Med rosa undersökningshandskar på sig ville hon sitta i stolen själv.
Nu blev allt mycket roligare, och Thelma ville undersöka tänderna mer, utan att sitta hos mig!
Min tuffa tjej!! Vi hade med oss "tandtrollet" med, och vi räknade hans tänder med!
Thelma skulle avsluta sin undersökning med att dricka ur den lilla muggen man alltid får avsluta sitt besök med. Rätt ska vara rätt.
En stolt tjej gick från sitt första tandläkarbesök med en dino-tatuering, rosa handskar och en ny gul tandborste. Min stora tjej!!
lite bilder från vad vi har gjort!
Vi har haft städdag i föreningen. Jag sysslade med att gräva om en sandlåda i jagkt på kattskit så att alla barn kan leka där igen utan att komma hem med otrevligheter. Thelma hjälpe till. Efteråt var det grillning med föreningen och det kan ju inte Thelma missa!
Ibland åker vi på utflykt!
Anders kör!
Jag har oxå solgalsögon!
Anders kör i tunneln....
.. där jag kom på att det inte var så bra att ta kort med blixt.. omgivande bilar trodde det var fartkameran som tog kort och saktade ned! Haha!
Slutdestination! En förväntansfull Thelma väntar, väntar och väntar på...
..och här kommer hon!!
Gudmor Annica! Som tyvärr Thelma blev jätteblyg för.
Om man är ensam tjej bland alla killar som kör lastbil blir man kallad Princess!
Lite skeptisk, men vågar provsitta med pappa!
Thor däremot trivdes bra hos Annica!
Annica har en snygg väldoftande kille med sig när hon kör!
Sommarens leverans
Thelma var blyg när vi träffade Annica, men vinkade glatt när vi åkte och sa " Jag kommer snart" Och det stämmer ju.. i sommar ska vi till henne i Danmark och Thelma ska få rida! Det ser hon fram emot!
Vi åkte hem, där Emma, Elin och Per väntade. Bra värdar som vi är satte vi dem i arbete, dock med dryck!
Bra exempel på att kvinnor har simultankapacitet, för vem kan underhålla barn, rensa ogräs och dricka öl samtidigt?
Thor är en kulturell och vill hänga med. Senaste saken som är så roligt är att läsa tidingen och göra push-ups samtidigt!
10, 11, 12, sen tar jag kulturdelen!
Hemtenta... igen.
Då var det dags igen. Hemtenta. Den ska vara inne om en drygt en vecka, söndag 22/5.
Just den helgen jobbar jag så jag vet att jag måste vara klar senast på fredagen.
Den ska innehålla max 4000 ord, dvs max 5 sidor.
Kursen är kul, ämnet är intressant. Motivationen har de senaste tre dagarna lyst med sin totala frånvaro. Paniken ökar och... JAG VILL INTE!!
Jag har skrivit 780 ord. Är långt ifrån klar, har inte läst in allt jag behöver och har inte orkat leta efter en enda artikel.
Och ändå vill jag ha ett VG.
Jag behöver se en riktigt efterlängtad belöning framför mig, men just nu känns det som att inte ens det skulle hjälpa.
Planering är gjord, och dissad flera gånger om. Alla knep jag känner till för att komma igång och jobba effektivt som jag burkar använda mig av med bra resultat bara förkastar jag.
Dumma mig!
Just den helgen jobbar jag så jag vet att jag måste vara klar senast på fredagen.
Den ska innehålla max 4000 ord, dvs max 5 sidor.
Kursen är kul, ämnet är intressant. Motivationen har de senaste tre dagarna lyst med sin totala frånvaro. Paniken ökar och... JAG VILL INTE!!
Jag har skrivit 780 ord. Är långt ifrån klar, har inte läst in allt jag behöver och har inte orkat leta efter en enda artikel.
Och ändå vill jag ha ett VG.
Jag behöver se en riktigt efterlängtad belöning framför mig, men just nu känns det som att inte ens det skulle hjälpa.
Planering är gjord, och dissad flera gånger om. Alla knep jag känner till för att komma igång och jobba effektivt som jag burkar använda mig av med bra resultat bara förkastar jag.
Dumma mig!
Jag lever! Nu ska jag dö!
Idag, statusuppdatering på facebook kl 19:30
Snör på mig skorna och tar sats!
En timme senare frågar min kusin mig på facebook om jag lever. Svaret blev precis som det kändes. Jag lever. Nu ska jag dö.
Så inleddes alltså min karriär som joggare. Tjollahopp!
Vi har ett motionsspår här i närheten av oss på 4,1 km. Jag går det här spåret utan problem på ca 50 minuter. Nu skulle jag alltså jogga för att få en utgångstid att arbeta mig nedåt på, och i framtiden även öka sträckan.
Jag kör 5 km på crosstrainern på drygt 34 minuter, så jag ansåg det inte helt omöjlig att faktiskt ta mig runt, springandes. Även om crosstrainern ger samma rörelse hela tiden så har jag ju lite kondition.. även om att springa på naturligt underlag kräver att flera muskler arbetar på ett helt annat sätt.
Usch så fel jag har!
Jag går till spåret och är varm i kroppen, so far so good. Jag börjar jogga väldigt lungt. Här kommer nu min första fundering: Att springa i väldigt lugn takt är bra mycket jobbigare än att öka takten lite. Varför? Är det för att jag tänker för mycket på att ta det försiktgt, eller blir stegen för små? Efter ca 10 minuter börgar jag känna av en viss smärta i framsidan på smalbenen med. Aj. Jag stannar och strechar. Och inser att det kommer inte att gå att springa i det lugna tempot.
Och varför får jag ont? Jag har sköna skor, men är de för gamla? Jag vet att jag köpte dem 2007 eller nåt, men har för mig att en del säger att skor är färskvara. Så mycket är de inte använda, men kan de ha "torkat"?
Jag lägger om mitt upplägg på att ta mig runt spåret: Jag powergår tills det kommer en uppförsbacke, då springer jag upp. Och när vissa låtar spelar på Iphonen. Så jag kan nog säga att det blev mera intervall träning ändå.
Jag kom runt mina 4.1 km på 43:23. Och jag har beslutat mig för att inte jobba för att få ned tiden, utan på att öka de sträckorna jag ska springa. Jag har hittat ett träningsprogram på Funbeat jag börjar köra på torsdag som är för totala nybörjare som satsar på att springa en mil efter 14 veckor.
Kanske gick det inte så bra idag om man mäter efter vad jag ville, men jag gjorde något ändå! Och en stor skillnad denna gång mot de andra när jag försökt börja träna är att jag är peppad och motiverad den här gången! Dessutom har jag nog fått med Anders på noterna att vi ska köra ett terränglopp nästa höst...
Urvriden disktrasa. En känsla jag känner igen.
Snör på mig skorna och tar sats!
En timme senare frågar min kusin mig på facebook om jag lever. Svaret blev precis som det kändes. Jag lever. Nu ska jag dö.
Så inleddes alltså min karriär som joggare. Tjollahopp!
Vi har ett motionsspår här i närheten av oss på 4,1 km. Jag går det här spåret utan problem på ca 50 minuter. Nu skulle jag alltså jogga för att få en utgångstid att arbeta mig nedåt på, och i framtiden även öka sträckan.
Jag kör 5 km på crosstrainern på drygt 34 minuter, så jag ansåg det inte helt omöjlig att faktiskt ta mig runt, springandes. Även om crosstrainern ger samma rörelse hela tiden så har jag ju lite kondition.. även om att springa på naturligt underlag kräver att flera muskler arbetar på ett helt annat sätt.
Usch så fel jag har!
Jag går till spåret och är varm i kroppen, so far so good. Jag börjar jogga väldigt lungt. Här kommer nu min första fundering: Att springa i väldigt lugn takt är bra mycket jobbigare än att öka takten lite. Varför? Är det för att jag tänker för mycket på att ta det försiktgt, eller blir stegen för små? Efter ca 10 minuter börgar jag känna av en viss smärta i framsidan på smalbenen med. Aj. Jag stannar och strechar. Och inser att det kommer inte att gå att springa i det lugna tempot.
Och varför får jag ont? Jag har sköna skor, men är de för gamla? Jag vet att jag köpte dem 2007 eller nåt, men har för mig att en del säger att skor är färskvara. Så mycket är de inte använda, men kan de ha "torkat"?
Jag lägger om mitt upplägg på att ta mig runt spåret: Jag powergår tills det kommer en uppförsbacke, då springer jag upp. Och när vissa låtar spelar på Iphonen. Så jag kan nog säga att det blev mera intervall träning ändå.
Jag kom runt mina 4.1 km på 43:23. Och jag har beslutat mig för att inte jobba för att få ned tiden, utan på att öka de sträckorna jag ska springa. Jag har hittat ett träningsprogram på Funbeat jag börjar köra på torsdag som är för totala nybörjare som satsar på att springa en mil efter 14 veckor.
Kanske gick det inte så bra idag om man mäter efter vad jag ville, men jag gjorde något ändå! Och en stor skillnad denna gång mot de andra när jag försökt börja träna är att jag är peppad och motiverad den här gången! Dessutom har jag nog fått med Anders på noterna att vi ska köra ett terränglopp nästa höst...
Urvriden disktrasa. En känsla jag känner igen.
I´m totaly insane!
Att jag är galen, helt eller halft vet nog de flesta vid det här laget. Ungefär alla utom jag själv. För ibland blir jag förvånad över mig själv och mina små påhitt!
Det hela började med en dröm. En ganska så läskig sådan faktiskt. I natt drömde jag att jag sprang maraton.
Eller snarare sagt, jag drömde att jag tränade till ett maraton och ja.. det skrämde mig lite. I drömmen lämnade jag Thelma och Thor på dagis, sen satte jag på mig skorna och sprang till Älta och sen hem igen! Tokfia!
Ett maraton, för att vara exakt enligt Wikipedia beskrivs: Maraton är en olympisk löpgren där de tävlande avverkar en sträcka på 42 195 meter på landsväg eller gator.
Jo tjena, idag skulle jag inte ens ta mig runt gående de 4,2 milen känns det som. Jo, gå skulle jag nog kunna göra men det skulle ta tid. En vecka eller tre med fikapauser inräknat.
Ändå känns det som att springa ett maraton är en sak som står på min "att göra lista" innan jag dör.
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska bli maratonlöpare. Med svett, vilja, tårar och blod ska jag ta mig i mål.
Min första tanke är att jag ska genomföra detta innan jag fyller 40, alltså har jag ungefär 7 år på mig. Men varför vänta så länge? Jag undrar om det är helt orimligt att komma i form så att jag kan försöka 2012? Efter mycket surfande och letande, läsande och granskande har jag nu registrerat mig på en träningsida, och blivit heltänd på idén! Tydligen finns det dom som kan komma igång på ynka 6 månader! Förutsatt att man får vara skadefri. Om jag sätter igång nu har jag ungefär ett år på mig, så jag ska faktiskt försöka! I värsta fall får jag gå- men jag vet ju faktiskt inte om jag klarar det om jag inte ens försöker!
Och jag har märkt att så fruktansvärd otränad som jag var för ett par månader sen är jag inte längre. Nu är det bara full fart frammåt!
I morgon blir det spåret här i skogen, och se om jag orkar springa hela. Det är drygt fyra km. Sen har jag och resten av lattemaffian anmält oss till Vårruset den 25:e, och där ska jag ta mig runt, löpandes.
Sen får jag utarbeta en vidare strategi och hitta ett bra träningsupplägg. Just nu sneglar jag på en pulsklocka och att anmäla mig till Sicklaloppet som går av stapen den 1 oktober och är 10 km långt.
Så därav en ny kategori på bloggen: Träning.
Innan dåren sätter igång på allvar så är det dock en sak som stoppar mig. Hemtentan...
Det hela började med en dröm. En ganska så läskig sådan faktiskt. I natt drömde jag att jag sprang maraton.
Eller snarare sagt, jag drömde att jag tränade till ett maraton och ja.. det skrämde mig lite. I drömmen lämnade jag Thelma och Thor på dagis, sen satte jag på mig skorna och sprang till Älta och sen hem igen! Tokfia!
Ett maraton, för att vara exakt enligt Wikipedia beskrivs: Maraton är en olympisk löpgren där de tävlande avverkar en sträcka på 42 195 meter på landsväg eller gator.
Jo tjena, idag skulle jag inte ens ta mig runt gående de 4,2 milen känns det som. Jo, gå skulle jag nog kunna göra men det skulle ta tid. En vecka eller tre med fikapauser inräknat.
Ändå känns det som att springa ett maraton är en sak som står på min "att göra lista" innan jag dör.
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska bli maratonlöpare. Med svett, vilja, tårar och blod ska jag ta mig i mål.
Min första tanke är att jag ska genomföra detta innan jag fyller 40, alltså har jag ungefär 7 år på mig. Men varför vänta så länge? Jag undrar om det är helt orimligt att komma i form så att jag kan försöka 2012? Efter mycket surfande och letande, läsande och granskande har jag nu registrerat mig på en träningsida, och blivit heltänd på idén! Tydligen finns det dom som kan komma igång på ynka 6 månader! Förutsatt att man får vara skadefri. Om jag sätter igång nu har jag ungefär ett år på mig, så jag ska faktiskt försöka! I värsta fall får jag gå- men jag vet ju faktiskt inte om jag klarar det om jag inte ens försöker!
Och jag har märkt att så fruktansvärd otränad som jag var för ett par månader sen är jag inte längre. Nu är det bara full fart frammåt!
I morgon blir det spåret här i skogen, och se om jag orkar springa hela. Det är drygt fyra km. Sen har jag och resten av lattemaffian anmält oss till Vårruset den 25:e, och där ska jag ta mig runt, löpandes.
Sen får jag utarbeta en vidare strategi och hitta ett bra träningsupplägg. Just nu sneglar jag på en pulsklocka och att anmäla mig till Sicklaloppet som går av stapen den 1 oktober och är 10 km långt.
Så därav en ny kategori på bloggen: Träning.
Innan dåren sätter igång på allvar så är det dock en sak som stoppar mig. Hemtentan...
Ny bästa kompis!
Igår var jag duktig! Och då måste jag ju få klappa mig själv på axeln! Tyvärr har vi ju en jantelag som gör att man faktiskt inte alltid får säga att man är duktig eller bra på något. Fel tycker jag!
Jag var och tränade igår med Camilla. Vi tränar lite lustigt ihop tycker våra respektive. Vi ställer oss på varsin corsstrainer, pluggar in musik i öronen och kör på! Inte så vidare socialt, men vi hinner prata lite emellanåt, och framförallt så är det ett bra dragplåster att vi ses där.
Camilla träffade en tjej som hon har gått en instruktion av och oj oj oj vad jag blev inponerad! Hon var i kanske 45-års åldern och så snygg och vältränad! Så vill jag med se ut! Saken är den att hennes kroppstyp inte är helt olik den jag hade "pre-kids". Så hoppet finns ju där... jag ska iaf boka en instruktion av just henne så jag får lite mera tips på styrketräning. Även om jag har styrketränat en del tidigare så känner jag mig rostig, och framförallt lite feg att prova nåt nytt.
Det som är bra med F&S är att det finns alla typer av kroppstyper där, men jag och min bulldeg till mage känner oss ändå lite obekväm när jag ställer mig brevid Biffiga-Ben vid hantlarna...
Träningen igår har gett resultat, jag körde mycket armar igår. Idag smärtar det nästan att skriva på tangentbordet! Det blev drygt 4 km på crosstrainer med och där har jag kunnat ökat tempot rejält på sistonde, så visst får jag känna mig duktig!
Utöver det har jag nu börjat tänka mer på vad jag äter.. framförallt äter jag! Det kanske låterbakvänt, men jag har slarvat väldigt mycket med att äta frukost och lunch vilket resulterar i att jag går och småäter hela eftermiddagen. Nu har jag skärpt till mig och visst känns det bättre.
En stor bov i dramat är ändå Coca-cola, jag skulle nog säga att det är en av mina större laster. Och på sommaren dricker jag gärna Cola med cocosrom i. En riktig fjortisdrink- men jag gillar det. Och ekvationen läsk+alkohol ger väldigt många kalorier... fast nu jag jag hittat min nya sommarbästis istället för min fjortisdrink! Loka Cocos! Så det, ihop med isbitar ska jag kalasa loss på istället! Visst kommer jag unna mig något annat med... men det är ju ett bra godisalternativ!
Jag var och tränade igår med Camilla. Vi tränar lite lustigt ihop tycker våra respektive. Vi ställer oss på varsin corsstrainer, pluggar in musik i öronen och kör på! Inte så vidare socialt, men vi hinner prata lite emellanåt, och framförallt så är det ett bra dragplåster att vi ses där.
Camilla träffade en tjej som hon har gått en instruktion av och oj oj oj vad jag blev inponerad! Hon var i kanske 45-års åldern och så snygg och vältränad! Så vill jag med se ut! Saken är den att hennes kroppstyp inte är helt olik den jag hade "pre-kids". Så hoppet finns ju där... jag ska iaf boka en instruktion av just henne så jag får lite mera tips på styrketräning. Även om jag har styrketränat en del tidigare så känner jag mig rostig, och framförallt lite feg att prova nåt nytt.
Det som är bra med F&S är att det finns alla typer av kroppstyper där, men jag och min bulldeg till mage känner oss ändå lite obekväm när jag ställer mig brevid Biffiga-Ben vid hantlarna...
Träningen igår har gett resultat, jag körde mycket armar igår. Idag smärtar det nästan att skriva på tangentbordet! Det blev drygt 4 km på crosstrainer med och där har jag kunnat ökat tempot rejält på sistonde, så visst får jag känna mig duktig!
Utöver det har jag nu börjat tänka mer på vad jag äter.. framförallt äter jag! Det kanske låterbakvänt, men jag har slarvat väldigt mycket med att äta frukost och lunch vilket resulterar i att jag går och småäter hela eftermiddagen. Nu har jag skärpt till mig och visst känns det bättre.
En stor bov i dramat är ändå Coca-cola, jag skulle nog säga att det är en av mina större laster. Och på sommaren dricker jag gärna Cola med cocosrom i. En riktig fjortisdrink- men jag gillar det. Och ekvationen läsk+alkohol ger väldigt många kalorier... fast nu jag jag hittat min nya sommarbästis istället för min fjortisdrink! Loka Cocos! Så det, ihop med isbitar ska jag kalasa loss på istället! Visst kommer jag unna mig något annat med... men det är ju ett bra godisalternativ!
Beslut i Maj
Så kom Maj! Efterlängtade vår, äntligen börjar jag och naturen tina upp.
Men så mycket mer kommer upp på ytan.
Jag har mycket att göra den här månaden-dels slutspurten i skolan med ännu en hem tenta, men det jag framförallt tänker på är beslut.
Jag har beslutat mig för en del saker, och den del andra beslut funderar jag på, och måste snart ta.
För det första har jag beslutat mig för att må bra. Kanske låter självklart, men nejdå, på sista tiden har jag faktiskt inte alls mått bra, och gör det inte heller ibland. Men jag tror, att det enda som kan göra att jag mår bra igen är jag själv och det kan jag göra genom de beslut och val jag själv gör. Nu ska jag må bra och vara snäll(are) mot mig själv.
För även om vissa trampar på mig, och påverkar mig negativt så ska inte de få göra mig till en kall, kännslolös människa. De ska inte få påverka mig negativ så att jag i framtiden inte kan ta emot nya möten och se var de leder. Alltså beslutar jag mig för att rensa bort enegitjuvar och inte bry mig mer.
Ett annat beslut gäller WoW. Det spelet är väl vad man kan klassificera som man skrev fint i KP när jag var 12 år, en hobby. Det kunde lika gärna varit knypplig eller frisbee golf. Det är egentligen inte spelet, utan mer det sociala runt om som jag gjort att jag har tröttnat. Och det är ju tråkigt att något jag har haft som avkoppling och fått mig att må bra de senaste åren numera känns betungade, just för att en del inte kan inse att jag har faktiskt andra saker i mitt liv. Som är så mycket viktigare. Jag är trött på att vissa personer (alltså, de energitjuvarna jag skrev om ovan) är så inskränkta att de inte kan sätta sig in i en annan persons tillvaro och förstå att just nu får något stå tillbaka.
Så, beslutet jag tar senast på fredag; Ska jag sluta spela helt, eller börjar om på nytt, på en annan server och gå tillbaka till det mest basic: att njuta av spelet. Hursomhelst kommer jag med största sannolikhet lämna Twisting Nether, horde, och de jag spelat med tidigare för gott. Och tanken känns bra!
Snart är skolan slut med, och jag får "sommarlov". Jag vill ha ett projekt att göra under sommaren med. Jag har vissa planer, saker jag har funderat på ett tag men inte riktigt orkat eller vågat ta tag i. Jag har nämligen under flera år samlat matreal och ideer för att skriva en bok. En del matreal finns på papper, men mycket finns än så länge bara i huvudet. Att skriva en bok är ju inget man gör över en helg, och det är ju en konst att få ned det på pränt, och på ett sätt att någon annan vill läsa det. Ett tag funderade jag på att lägga upp matrealet som en blogg och arbeta utifrån det. Men då ligger det tillgänglit för många, och jag vill faktiskt inte att någon "snor" mina ideer. Jag tror ändå att jag har hittat en bra metod att skriva efter nu, nu behövs bara en ordentlig avspark. Och det beslutet jag måste funderat på om jag ska ta är om jag ska starta med det här i juni, eller låta det ligga och gro ytterligare tid?
Jag har tagit ett beslut att verkligen köra på med träningen med. Jag vet att jag aldrig mera kommer se ut som en smal och smäck 18 åring, men jag fick mig faktiskt en riktig positiv upplevelse förra veckan då jag orkade springa på slingan, istället för att bara köra powerwalk! Mina timmar på crosstrainern har alltså gett resultat och mersmak! För att ändå hänga med slutspurten inför Beach 2011 blir det nu inget godis eller läsk, och träning ett par gånger i veckan. Jag kommer inte vara klar på långa vägar, men förhoppningsvis hinner jag lägga in en bra grund och rutin för att träna tills mörka hösten kommer.
Sen har jag tagit två beslut till.. men de håller jag än så länge för mig själv!
Men så mycket mer kommer upp på ytan.
Jag har mycket att göra den här månaden-dels slutspurten i skolan med ännu en hem tenta, men det jag framförallt tänker på är beslut.
Jag har beslutat mig för en del saker, och den del andra beslut funderar jag på, och måste snart ta.
För det första har jag beslutat mig för att må bra. Kanske låter självklart, men nejdå, på sista tiden har jag faktiskt inte alls mått bra, och gör det inte heller ibland. Men jag tror, att det enda som kan göra att jag mår bra igen är jag själv och det kan jag göra genom de beslut och val jag själv gör. Nu ska jag må bra och vara snäll(are) mot mig själv.
För även om vissa trampar på mig, och påverkar mig negativt så ska inte de få göra mig till en kall, kännslolös människa. De ska inte få påverka mig negativ så att jag i framtiden inte kan ta emot nya möten och se var de leder. Alltså beslutar jag mig för att rensa bort enegitjuvar och inte bry mig mer.
Ett annat beslut gäller WoW. Det spelet är väl vad man kan klassificera som man skrev fint i KP när jag var 12 år, en hobby. Det kunde lika gärna varit knypplig eller frisbee golf. Det är egentligen inte spelet, utan mer det sociala runt om som jag gjort att jag har tröttnat. Och det är ju tråkigt att något jag har haft som avkoppling och fått mig att må bra de senaste åren numera känns betungade, just för att en del inte kan inse att jag har faktiskt andra saker i mitt liv. Som är så mycket viktigare. Jag är trött på att vissa personer (alltså, de energitjuvarna jag skrev om ovan) är så inskränkta att de inte kan sätta sig in i en annan persons tillvaro och förstå att just nu får något stå tillbaka.
Så, beslutet jag tar senast på fredag; Ska jag sluta spela helt, eller börjar om på nytt, på en annan server och gå tillbaka till det mest basic: att njuta av spelet. Hursomhelst kommer jag med största sannolikhet lämna Twisting Nether, horde, och de jag spelat med tidigare för gott. Och tanken känns bra!
Snart är skolan slut med, och jag får "sommarlov". Jag vill ha ett projekt att göra under sommaren med. Jag har vissa planer, saker jag har funderat på ett tag men inte riktigt orkat eller vågat ta tag i. Jag har nämligen under flera år samlat matreal och ideer för att skriva en bok. En del matreal finns på papper, men mycket finns än så länge bara i huvudet. Att skriva en bok är ju inget man gör över en helg, och det är ju en konst att få ned det på pränt, och på ett sätt att någon annan vill läsa det. Ett tag funderade jag på att lägga upp matrealet som en blogg och arbeta utifrån det. Men då ligger det tillgänglit för många, och jag vill faktiskt inte att någon "snor" mina ideer. Jag tror ändå att jag har hittat en bra metod att skriva efter nu, nu behövs bara en ordentlig avspark. Och det beslutet jag måste funderat på om jag ska ta är om jag ska starta med det här i juni, eller låta det ligga och gro ytterligare tid?
Jag har tagit ett beslut att verkligen köra på med träningen med. Jag vet att jag aldrig mera kommer se ut som en smal och smäck 18 åring, men jag fick mig faktiskt en riktig positiv upplevelse förra veckan då jag orkade springa på slingan, istället för att bara köra powerwalk! Mina timmar på crosstrainern har alltså gett resultat och mersmak! För att ändå hänga med slutspurten inför Beach 2011 blir det nu inget godis eller läsk, och träning ett par gånger i veckan. Jag kommer inte vara klar på långa vägar, men förhoppningsvis hinner jag lägga in en bra grund och rutin för att träna tills mörka hösten kommer.
Sen har jag tagit två beslut till.. men de håller jag än så länge för mig själv!
Att visa uppskattning...
Att visa att vi uppskattar någon, eller något är en sak jag tycker att många, bland annat mig själv gör alldeles för sällan. Tanken finns där, men sen händer inte så mycket mer. De finns de som menar att det är tanken som räknas, sen om man utför handlingen eller inte är sen inte lika viktigt. Visst, tanken är viktigt med, men jag håller med Stefan Einhorn, som bland annat har skrivit Konsten att vara snäll. I den boken tar han upp just det här med att tanken skulle vara det viktigaste, något han säger inte är rätt. För hur ska någon annan kunna veta vad vi tänker? Och egentligen är det inte så långt steg emellan tanke och handling.
Just den här tanken slog mig när jag idag gick ut från biblioteket här i Orminge. Jag satt med Thor utanför biblioteket idag igen, och väntade på att de skulle öppna. Igår såg jag nämligen att de hade en bok inne som skulle passa perfekt att ha med när jag läser och skriver min nästa hemtenta. Och den fanns inne! Och jag vet, hade den inte funnits inne hade den snälla personalen beställt den till mig så jag hade haft den senast på onsdag. Och hade de inte haft boken alls, så hade de mer än gärna skrivit upp den på listan för önskvärda inköp. Eller hjälpt mig att hitta en likvärdig bok.
De är helt enkelt fantastiska på mitt bibliotek! Hjälpsamma, trevliga och glada när besökarna kommer. Och barn är välkomna med, oavsett om de sitter och läser, eller som Thelma, leker i deras barnhörna.
Jag har sen jag började plugga igen lånat en massa böcker på bibiloteket. De har faktiskt mera studentlitteratur än vad man kan tro. Så jag har säkert sparat en 2-3000 kr och det känns bra.
Så jag går där med min tanke, att mitt bibliotek med personal är fantastiskt och jag uppskattar dem verkligen! Men hur ska de veta det? Jag har sagt det någon gång till dem, när jag har fått hjälp. Att de är verkligen uppskattade och att jag trivs att gå till biblioteket. Och jag har skrivit på listor så att vi får ha kvar våra bibliotek i Nacka.
Men sen då?
Här krävs det skärpning!
Ned en våning, in på Konsum där jag köper en nybakad vetelängd med blåbär! Det vattnas i min egen mun, men nej, nu ska minnsan mina bibliotekarier får gott fika bröd!
Jag lämnar fikabrödet till en kvinna i hjälpdesken och säger att det är för att de är så bra, hjälpsamma och jag verkligen uppskattar dom! Hon blir tårögd, och ropar på sin kollega. Jag ser att de blir uppriktigt glada- för en sån liten sak!
Varför gör jag inte sån här oftare?
Med lätta steg och ett glatt pumpande hjärta går jag hem och läser min nylånade bok om migrän...
Just den här tanken slog mig när jag idag gick ut från biblioteket här i Orminge. Jag satt med Thor utanför biblioteket idag igen, och väntade på att de skulle öppna. Igår såg jag nämligen att de hade en bok inne som skulle passa perfekt att ha med när jag läser och skriver min nästa hemtenta. Och den fanns inne! Och jag vet, hade den inte funnits inne hade den snälla personalen beställt den till mig så jag hade haft den senast på onsdag. Och hade de inte haft boken alls, så hade de mer än gärna skrivit upp den på listan för önskvärda inköp. Eller hjälpt mig att hitta en likvärdig bok.
De är helt enkelt fantastiska på mitt bibliotek! Hjälpsamma, trevliga och glada när besökarna kommer. Och barn är välkomna med, oavsett om de sitter och läser, eller som Thelma, leker i deras barnhörna.
Jag har sen jag började plugga igen lånat en massa böcker på bibiloteket. De har faktiskt mera studentlitteratur än vad man kan tro. Så jag har säkert sparat en 2-3000 kr och det känns bra.
Så jag går där med min tanke, att mitt bibliotek med personal är fantastiskt och jag uppskattar dem verkligen! Men hur ska de veta det? Jag har sagt det någon gång till dem, när jag har fått hjälp. Att de är verkligen uppskattade och att jag trivs att gå till biblioteket. Och jag har skrivit på listor så att vi får ha kvar våra bibliotek i Nacka.
Men sen då?
Här krävs det skärpning!
Ned en våning, in på Konsum där jag köper en nybakad vetelängd med blåbär! Det vattnas i min egen mun, men nej, nu ska minnsan mina bibliotekarier får gott fika bröd!
Jag lämnar fikabrödet till en kvinna i hjälpdesken och säger att det är för att de är så bra, hjälpsamma och jag verkligen uppskattar dom! Hon blir tårögd, och ropar på sin kollega. Jag ser att de blir uppriktigt glada- för en sån liten sak!
Varför gör jag inte sån här oftare?
Med lätta steg och ett glatt pumpande hjärta går jag hem och läser min nylånade bok om migrän...
Söndagsutflykt med Pum och Nopp
Eftersom vi är småbarnsföräldrar blev det ju knappast något vrålfestande igår. Vi gick inte ens till någon brasa.. för att vid den tiden så hade båda små däckat hemma. Å andra sidan var vi inte heller trötta eller bakis idag- så det passade ju bra med en söndagsutflykt!
Efter att ha packat ned lite matsäck, ute-filten, båda barnen och diverse blöjor och annat praktiskt bar det iväg till bussen.
Redan här borde vi ha blivit misstänksamma. Det var inte alls speciellt varmt ute ju!
Bussresan gick jättebra, Thelma tycker det är kul att åka buss, och Thor var nöjd han med! Efter det kom nästa spännande del av utflykten. Djurgårdsfärjan!
Thelma tittar faschinerat ut på vattne, på alla båtar, på fåglar och oj vad roligt det är... i ungefär 10 minuter...
..tills hon kom på att vattnet var kallt. Då fryser man... då fryser båten.
Thor å andra sidan, han var bara glad hela tiden! Men det kanske man är första gången man får åka båt?
Tanken var att vi skulle gå en runda på djurgården och stanna någonstanns och äta det vi hade med oss, kanske hitta lite ankor att mata. Men faktiskt- det var kallt, och framförallt jag och Anders hade för lite kläder på oss. Så vi ändrade våra planer. Anders hade aldrig varit på Vasa museeumet, så vi gick dit istället! Och det var en riktigt hit!
Efter lite påfyllnad av energi så satt vi igång att gå runt. Thelma var så roligt, för henne var det jätteroligt att titta på alla båtar.. allså även alla modeller! Jag har varit och tittat på Vasa ett par gånger tidigare, men det var ett par år sen. Min farfar när han levde, gillade att ta med både mig och min bror på en massa olika museér. Första gången jag såg skeppet Vasa var på det tidigare stället, och vad jag minns var det inte alls lika roligt. Nu är det verkligen anpassat för alla åldrar!
Thelma testar dykklockan.
Tyvärr hade jag inte med min riktiga kamera (måste ladda batteriet!) så jag kunde bara ta med iPhonen. Blir dåliga bilder, framförallt när det är mörkt... men här kommer i alla fall ett försök till att visa hur häftig Vasas akterparti ser ut, när man står långt nedanför!
På väggen bakom oss hade de byggt upp delar av hur utsmyckningen såg ut från början. Thelma blev väldigt glad när hon såg att två av gubbarna hade pung... vilket hon glatt berättade för Anders, högt och ordentligt så att de runt om hörde. Och om de var turister och inte förstod Svenska, så kan hon även, mycket noggrant peka ut både "pum" och "nopp"
"Pum och nopp"
Efter ett par timmar bar det av hemmåt. Trots att det inte blev som vi hade tänkt oss så blev det jättebra! Och vi lyckades faktiskt trötta ut båda små totalt! Thelma ville faktiskt gå upp ur badet själv ikväll så hon kunde få sova...
Efter att ha packat ned lite matsäck, ute-filten, båda barnen och diverse blöjor och annat praktiskt bar det iväg till bussen.
Redan här borde vi ha blivit misstänksamma. Det var inte alls speciellt varmt ute ju!
Bussresan gick jättebra, Thelma tycker det är kul att åka buss, och Thor var nöjd han med! Efter det kom nästa spännande del av utflykten. Djurgårdsfärjan!
Thelma tittar faschinerat ut på vattne, på alla båtar, på fåglar och oj vad roligt det är... i ungefär 10 minuter...
..tills hon kom på att vattnet var kallt. Då fryser man... då fryser båten.
Thor å andra sidan, han var bara glad hela tiden! Men det kanske man är första gången man får åka båt?
Tanken var att vi skulle gå en runda på djurgården och stanna någonstanns och äta det vi hade med oss, kanske hitta lite ankor att mata. Men faktiskt- det var kallt, och framförallt jag och Anders hade för lite kläder på oss. Så vi ändrade våra planer. Anders hade aldrig varit på Vasa museeumet, så vi gick dit istället! Och det var en riktigt hit!
Efter lite påfyllnad av energi så satt vi igång att gå runt. Thelma var så roligt, för henne var det jätteroligt att titta på alla båtar.. allså även alla modeller! Jag har varit och tittat på Vasa ett par gånger tidigare, men det var ett par år sen. Min farfar när han levde, gillade att ta med både mig och min bror på en massa olika museér. Första gången jag såg skeppet Vasa var på det tidigare stället, och vad jag minns var det inte alls lika roligt. Nu är det verkligen anpassat för alla åldrar!
Thelma testar dykklockan.
Tyvärr hade jag inte med min riktiga kamera (måste ladda batteriet!) så jag kunde bara ta med iPhonen. Blir dåliga bilder, framförallt när det är mörkt... men här kommer i alla fall ett försök till att visa hur häftig Vasas akterparti ser ut, när man står långt nedanför!
På väggen bakom oss hade de byggt upp delar av hur utsmyckningen såg ut från början. Thelma blev väldigt glad när hon såg att två av gubbarna hade pung... vilket hon glatt berättade för Anders, högt och ordentligt så att de runt om hörde. Och om de var turister och inte förstod Svenska, så kan hon även, mycket noggrant peka ut både "pum" och "nopp"
"Pum och nopp"
Efter ett par timmar bar det av hemmåt. Trots att det inte blev som vi hade tänkt oss så blev det jättebra! Och vi lyckades faktiskt trötta ut båda små totalt! Thelma ville faktiskt gå upp ur badet själv ikväll så hon kunde få sova...
