Yzza

Under natten gör de flera CTG-kurvor på mig. Jag minns knappt att de var inne och gjorde det. Anders minns det däremot och gillar än idag inte ljudet av CTG mätningar.

Jodå, jag ser verkligen pigg, fräsch och frisk ut!

På torsdagsmorgonen kommer Dr Josefine in till oss igen. Anders sover, jag ligger som en speedad hackspett i sängen. I journalen står det att hon är hos oss kl 07:52. Hon frågar hur jag känner mig och jag svarar att jag mest känner mig olustig och orolig i kroppen men annars rätt så trött, samtidigt. Konstig känsla.
Mina värden har försämrats ytterligare under natten och hon berättar att det blir kejsarsnitt innom två timmar. Anders sätter sig yrvaket upp. Jag säger till honnom att gå och äta frukost. Han vill sova vidare och säger"vaddå, snittet blir ju inte förrens klockan två"
Han har inte uppfattat det hela och jag säger en aning grinigt och nervöst till honnom:
-Nej, innom två timmar!!! Då får han eld i rumpan!!

Nu går allt undan, Anders får på sig kläder och äter frukost snabbt, jag ringer hem till mamma och berättar att nu blir det av. Dagens barnmorska, Eva kommer in och sätter kateter på mig. UTAN BEDÖVNING!! (och katetersättningen utan bedövning är faktiskt det enda jag minns som negativt av hela den här händelsen, men de har helt enkelt inte tid att vänta på den)
Narkosläkaren kommer in för en snabb anamnes, som det ser ut kommer jag få en ryggbedövning och vara vaken under snittet vilket jag uppskattar.
Eva, barnmorskan dubbelkollar så att Anders har ätit frukost så han inte svimmar. Sen sätter hon magnesiumdropp på mig. Jag får information om att jag kommer känna en enorm värmesvallning av droppet, men att den kommer gå över snabbt och sen försvinna och inte komma tillbaka. Och den kommer och det är något av det mest obehagliga jag har varit med om! Det känns som att hela jag brinner, överallt! Till och med mina tänder och naglar brinner!! Jag får lite lugnande och smärtstillande och det värsta försvinner.

Jag byter om snabbt till operationskläder och får hjälp med de fina operationsstrumporna. Anders får byta om han med!


Sen rullas jag snabbt till operation.
Jag tappar räkningen på alla som är i operationssalen, jag börjar räkna men tappar räkningen om och om. Efteråt får vi reda på att operationsteamet bestod av 16 personer, och utanför stod ett arbetslag från neo med läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor beredda.

Jag fryser och är varm vartom, skakar kraftigt. Jag får komma över på operationsbristen där narkosläkaren får sig ett gott skratt, och snart står 16 personer bakom mig och skrattar åt min tatuering! Narkosläkaren som lägger bedövningen är otroligt sicklig och jag känner knappt sticket, sen domnar min kropp bort. Men jag kan inte sluta skaka.


Trots detta kaos så skrattar och skämtar vi, jag är glad, förväntansfull och hela situationen upplever vi båda som som bra, och vi har positiva minnen av det.

Vi pussas en sista gång, som icke-föräldrar. Sen sätter de igång. Jag försöker ligga still, men kan inte kontrollera mina skakningar. De försöker sätta nya infarter i mina händer och armar då de vener som jag redan har i jag har bara spricker.
Jag märker att de gör något med min mage, men känner inte något.

En millisekund blir det tyst i rummet, sen säger en röst: "nu vet jag vad det blev!" samtidigt som en annan röst säger till Anders att pappa ska följa med barnet. Jahap, jag ligger kvar där och skakar, lite groggy och oorienterad. Jag har ingen tidsuppfattning och efter en stund frågar rösten jag hört tidigare om jag inte vill veta vad det blev? Jodå, det vill jag ju veta!

En flicka!

Jag säger att hon ska heta Thelma, Thelma Louise.
Thelma föds den 25 september klockan 09:17 och väger 1171 gram och är 38 cm lång. Thelma betyder Vilja, och det är ju väldigt passande.

Efter ett tag kommer Anders tillbaka (han ser lite tårögd ut faktiskt) och med sig har han en kuvös. Jag ser en del av ett litet ansikte, och en liten liten fot. Jag kan stoppa in handen i kuvösen och få ta lite på den pyttelilla foten!


Det här är en av de finaste bilderna jag har och den betyder så mycket för mig! Inne i kuvösen ligger Thelma, och Anders tittar så fint på mig. Det här är första bilden på oss som familj!

Sen rullar de iväg kuvösen upp till neo och Anders fyller med, de syr ihop mig och sen får jag åka till uppvaket.

Anders får alltså följa med Thelma upp på neo. Där undersöker de henne vidare och hon får en så kallad navelkateter. En infart som sitter i naveln där de kan ta prover och ge vätska och medicin.

På bilden har även Thelma en CPAP- en sorts andningshjälp som blåser upp och håller lungorna uppe. En del premisar får ha CPAP länge, men Thelma har den i knappt två dygn så jag får aldrig se henne på riktigt med den.

Här har Thelma fått på sig en prematurblöja, som de har vikt ned. Ändå är den jättestor.
Anders är kvar med Thelma på neo ett bra tag, medans jag har egna "hyss" för mig på uppvaket.
Efter ett par timmar kommer Anders ned till mig. Utan skor. Han har helt enkelt gått genom halva sjukhuset utan skor, för dom har han glömt uppe på neo.

Under tiden ligger jag alltså på uppvaket och fryser och skakar. De trycker i mig ketogan så jag inte ska få ont, alvedon mot feber och stesolid så jag ska hålla mig lugn. Jag blir rätt så groggy av det här.
Mitt i det hela kommer jag på att man måste ju faktiskt ringa och berätta för familjen att vi har fått barn. Jag får låna en telefon, men då kommer det svåra. Jag minns faktiskt inte några telefon nummer! Jo, hem till mina föräldrar, men de är ju på jobbet. Det enda jag faktiskt kommer ihåg är till min bror, Martin, så jag beslutar mig för att ringa honnom. Han har jobbat natt och ligger och sover. Jag minns inte att jag ringde honnom ens, men hur jag uttryckte mig i telefonen har jag fått höra många gånger, och i efterhand är det lite komiskt ändå!7

-hej, det är jag. Det blev en flicka och jag ligger på uppvaket.
-öhh jaha.. och var är hon då? (yrvaken Martin)
-ähh nä  de har tagit bort henne.
Martin sätter sig nu spikrätt upp i sängen, klarvaken!!
-men var är Anders då??
-ohh jo han är där med, där uppe.
Då förstår min bror att jag inte är helt klar i knoppen. Och att Anders är med Thelma på avdelningen. Annars använder man ju uttrycket "ta bort" när man ex avlivar hundar...

Jag är kvar ganska många timmar på uppvaket. Jag mår inte alls bra. Jag fryser mest hela tiden, men hela kroppen är ju fortfarande bedövad så jag kan inte röra på mig. Men jag känner med min hand på mitt lår och det är bränhett. Jag har fortfarande kvar magnesiumdroppet och det kommer ställa till en del bekymmer för mig när jag kommer tillbaka till avdelningen på eftermiddagen.


Tillbaka på avdelninge på vårat rum. Nu mår jag verkligen skit. Jag håller på att brinna upp totalt av droppet och är så törstig. Anders har öppnat alla fönster så det är iskallt i rummet, och jag får kalla handukar på mig. Lite senare lägger han iskalla blöta handukar på mig, men jag svettas så det rinner om mig ändå. Till slut beslutar de att ta bort magnesiumdroppet då jag uppenbarligen inte tål det. För att förhindra att jag börjar krampa så "dunkar" de istället ned mig i underjorden med en cocktail på Ketogan och Stesolid. 
Tydligen underhåller jag Anders ganska så bra då, jag ser gubbar utanför fönstret och flugor i taket. Och sen sover jag.

Onsdag 26:e september.
Jag vaknar vid tidigt och är hungrig. Jag pratar med Anders i telefon, han är på väg tillbaka till Huddinge för att träffa sin läkare på en rutinkontroll (av hans tumör). Han lovar att komma till mig direkt efteråt.
Jag klär på mig, och går ut för att göra mig lite frukost men möter min barnmorska, Åsa som säger att jag ska träffa läkaren direkt. Doktor Josefine. Josefine är bra, och rak i sin kommunikation vilket jag gillar.
Jag går in på hennes rum, rätt så hungrig men får nog den värsta kallduschen  man kan få: Du är jättesjuk och vi kommer förlösa dig innom 24 timmar, senare idag eller senast i morgon.Du ska inte heller vara uppe, du måste ligga till sängs, ha sjukhuskläder och vi kommer sätta infarter på dig.

Mitt hjärta stannar totalt någon sekund. Vad är det hon säger? Sen börjar jag gråta, chockad, ensam. Jag förstod inte att det var så illa. Vad kommer hända med barnet i magen? Neo? Överlever det?

Ensam, liten, rädd.

Går in på rummet, Åsa har ställt in min frukost. Jag börjar äta lite, sakta men det går inte. Jag gråter, Anders är ovetandes hos sin läkare. Vad gör man då?
Jag ringer min mamma (som är på jobbet) och gråter, panikslaget får mest fram att hon måste komma hit. Nu. På en gång.

De flyttar mig till ett enkelrum så att Anders ska kunna vara hos mig. Säger till mig att vila, och släcker lampan. Jag tänder, de släcker. Det ska vara tyst och mörkt omkring mig. Jag känner mig pytteliten. Jag får vita sjukhuskläder och de sätter ett antal PVK i mina händer, mera toxprover. Proverna tar de var 3:e timme och de blir allt sämre, blodtrycket blir allt högre. Jag får blodtrycksänkande medicin.

Anders i rummet på specialistmödravården. Färgen på väggen är diarrebrun och rummet är allmänt deprimerande.

Anders kommer till avdelningen och hittar mig på ett enkelrum, rätt så rödgråten. Han blir rätt så paff han med när han får höra hur det står till.

Läkaren Josefine kommer tillbaka, med en annan läkare, Sverker och de gör ett ultraljud och kollar flödet i navelsträngen. Det är nedsatt och de gör en uppskattning av barnets vikt och de ser en tillväxthämning på ca 23%. (när Thelma sen föds är hon ännu mindre, och ca 30% tillväxthämmad) Jag får en första injektion med Betapred (kortison) för att påskynda bebisens lungmognad.

Mina föräldrar kommer till sjukhuset. Mamma har ringt min pappa efter jag hade pratat med henne. Han blev så chockad att han hade åkt ifrån jobbet direkt. Nu sitter de på våra rum, tidig eftermiddag. Vi får mera information. De hoppas kunna vänta i 24 timmar med att ge nästa Betapred injektion och ha kvar barnet så pass länge. De kommer göra ett kejsarsnitt på mig, då jag har för högt blodtryck och barnet ligger i säte.
De kör en ny CTG kruva var 6:e timme, och tar ett nytt blodtyck och prover var 4:e timme. Snart är jag helt blå över armarna.

Anders ringer till sitt jobb och berättar att han inte kommer dit något mera i veckan. Han har precis börjat jobbat där så det var ju inte så bra tajmat direkt. Sen får han, på nåder från läkaren, snabbt åka hem och hämta lite saker. Vi kommer ju vara kvar på sjukhuset ett bra tag får vi veta.

Mitt i det här kaoset ringer de på min mobil från DHL och berättar att de ska leverera våran barnvagn. Ironi? Jag gör upp med min bror Martin att han ska möta upp dem under torsdagen.

Under dagen kommer även barnläkaren från Neo ned till oss och ska ge oss mera information. (det är ganska så skoj det med, han har samma efternamn som jag!) Min första fråga är: Kommer barnet dö?
Han ger och lugnande besked, barn födda i vecka 30 har mycket bra prognos, 99% överlever, och de har mycket goda changser att "komma ikapp" av sig själva så i treårsåldern brukar man inte se att de är prematurbarn.
Han berättar även att vi ska räkna med att vara på neo fram till det beräknade födelsedatumet, dvs drygt 8 veckor.

Eftermiddagen och kvällen lunkar på, jag har låtit alla besked och information sjunka in och jag känner mig inte rädd eller orolig längre. Jag försöker vila. Jag vill mest ha förlossningen avklarad känns det som.
Anders får ringa och boka av vigseln och vi får berätta för mina föräldrar vad vi hade planerat. Mamma får boka av tårta och blommor. Anders ringer sin mamma som skulle ha tagit tåget upp till Stockholm på fredagen. Hon blir chockad, dels att hon först får höra att hon skulle ha fått gå på bröllop i helgen, men att det är avstyrt och hon blir farmor i stället. Jag vet inte hur hon kännde då, men jag tror hon kännde sig rätt så maktlös när hon sitter i Göteborg och inte kan göra något...

Sent på onsdagskvällen rullar de fram en rullstol till mig och vi får göra ett kort besök på Neo. Det känns bra att få en rundtur innan så att jag iaf vet hur det ser ut där uppe. Och jag får se något som gör mig så glad! En annan välkänd rullstol! Lindas!
Linda och jag var ju som halm och lera under pluggtiden i Linköping, men sen skiljdes våra vägar- och korsas här igen. Allt har en mening!! Jag blir så glad, och känner att det här är ju en otrolig förmån, jag har någon "på insidan" som kan stötta mig och kommer vara med oss hela tiden. Och de åren vi inte har haft kontakt är efter det här som borta!

Mina värden försämmras tyvärr på kvällen, och jag får en ny toppnotering på mitt blodtryck: 220/110. (jag brukar ligga på 110/60) Anders ser hur alla blodkärl på min hals hoppar och tycker det ser riktigt otäckt ut. Det här höga blodtrycket gör att både läkare och sjuksköterska kommer springade väldigt snabbt i korridoren...
De kan inte vänta med att ge mig nästa kortisonspruta 24 timmar som de ville, jag får den redan efter 12 timmar. Och jag blir väldigt speedad av den, vilket inte är helt ovanligt.

På natten sover jag två timmar. Det kryper i kroppen och jag är orolig. Men jag drömmer lite. Jag drömmer att jag målar ett barnrum i rosa.

Jag gick in i graviditetsvecka 30, men efter det sista besöket hos min barnmorska låg jag bara hemma, antingen i sängen eller på soffan och sov mest. Men var otroligt rastlös.

Tisdagen den 25:e september
På tisdagen får jag ändå för mig att ordna det sista inför brölloppet vi ska ha på lördagen. Jag åker och beställer en liten bukett och får floristen att lova att inte berätta för min mamma, som jobbar i samma köpcentrum. Sen åker jag till Sickla för att beställa en tårta. Även där får jag be tjejen som ska göra min tårta att inte berätta för mina föräldrar då de känner varandra. Jag går en sväng i Sickla då jag helt plötsligt får ett ordentligt synbortfall på båda ögonen. Det blir bara vitt. Jag sätter mig ned, är yr men synen kommer tillbaka lite senare och jag beslutar mig för att åka hem och lägga mig på soffan igen.

Eftermiddagen går, jag ligger på soffan. Anders kommer hem från jobbet och jag berättar vad som har hänt i Sickla men jag tänker inte så mycket mera på det. Det blir kväll, vi äter middag. Vi tar ett kort besök hos våran nya granne som håller på att totalrenovera sin lägenhet. Sen går vi ned och fortsätter ser på tv. Det är Filip och Fredrik på tv, två killar jag verkligen avskyr och jag sitter och spyr galla över dem.

Då, helt plötsligt får jag ont. Jätteont! I mellangärdet och jag kan knappast andas.
Jag ligger, kritvit och vrider mig i soffan av smärta. En liten klocka ringer i mitt huvud som säger att det här är inte bra, att jag måste ringa till förlossningen. Klockan är strax efter 22 och vi ringer till SöS. De säger att jag ska till sjukhuset omedelbart, men det är fullt hos dem. De lotsar oss vidare till Huddinge sjukhus och vi ska in dit så fort vi kan.

I panik ringer vi mina föräldrar som kommer, någon måste ta hand om Charlie, min hund. Anders springer och hämtar bilen, och jag i förbifarten tar med mig min tandborste. Visste jag omedvetet att jag inte skulle komma hem på flera veckor?
Jag har ordentligt ont och jag är orolig att något är väldigt fel. Det sista min mamma säger till mig innan vi åker är:Det kommer gå bra, det kommer komma en liten flicka, men det kommer gå bra.
Hur hon visste det har jag inten aning om.

Jag minns hur jag sitter i bilen, i framsätet mest ålandes som en daggmask. Anders kör fort, jättefort i tunneln och jag fräser åt honnom att inte åka dit för fortkörning igen. (han hade fått en fin böter hemskickad bara några veckor tidigare) Jag babblar på om den där forkörningen och hur onödiga pengar det var. Och egentligen, det var ju skit samma, det viktiga var ju att jag kom till sjukhuset fort.

Vi kommer fram till Huddinge och ska lämna av mig vid förlossningen. Vi kör förbi den första gången. Jag skrattar åt hur akutingångarna är upplagda på Huddinge: Förlossning, Akutmotagning, Bårhus. Hela livets gång kan det ju ses som.

Jag får komma in på ett undersökningsrum. Anders parkerar bilen. Jag har ont, fryser och svettas var om. Kan inte ligga still pga smärtorna. De tar blodtryck, CTG-kurvor och blodprover på mig. Det kommer en läkare och gör ett snabbt ultraljud. De tror först att jag kan ha något problem med magen, eller gallan. Jag är ju fortfarande dålig i magen som jag har varit i ett par veckor. Vi får inte några direkta svar på vad det kan göra.
Jag får prova Novalucol och dricka Xylokain, om det skulle vara någon form av magkatarr. Hjälper inte ett smack.

Nu börjar saker bli lite oklar för mig och jag har inte riktigt koll på hela förloppet emellanåt. Däremot minns jag att läkaren som var inne hos oss glömde sin läkarrock, med sökaren i. Och den började pipa.

Klockan passerar 24 och läkaren kommer tillbaka och de beslutar sig för att lägga in mig. Jag ska få mera smärtstillande med, och jag får en spruta Voltaren i rumpan av sjuksköterskan. Jag vet inte om jag säger att jag älskar henne efter det, men det känndes som det, för äntligen klingar smärtan av.
Jag blir visad till ett rum på specialistmödravården som jag kommer få dela med någon annan. Anders måste åka hem. Läkaren och barnmorskan står och pratar lågmält en bit bort. Jag mår rätt så bra nu igen efter att ha fått en spruta. Jo, förutom att jag rapar rätt så kraftigt då.

Anders åker hem klockan två på natten, jag går och borstar tänderna (tur att jag tog med tandborsten!) Barnomorskan förklarar att hon kommer gå in flera gånger under natten för att ta mera prover och mera CTG kurvor. Jag får ett par timmars sömn ändå.

Vi visste ju inte hur långt gången jag var när vi kom på att jag var gravid. För jag var ju verkligen gravid, det var inte något virus från Thailand jag hade släpat hem. Så vi bokade tid för ett så kallat VUL- vaginalt ultraljud.
Det var här vi fick se våran "Kotte" för första gången. En liten böna, men hjärtat pickade på så fint!

Vecka 10+3, vi fick ett beräknat födelsedatum till 11november.

Jag berättade tidigt på jobbet, de kunde nog inte unvika att märka ändå. Jag mådde konstant illa. Jag tålde inte doften av kaffe och kaffemaskinen stod i lunchrummet. Jag la av att snusa direkt när jag fick reda på att jag var gravid med, och nu avskydde jag lukten av snus. Blä. Och jag började älska äpplen, och fick en fin craving med.
Havregrynsgröt med äppelmos och sojamjölk. Till frukost, mellanmål, lunch, mellis och om jag hade fått välja, middag.

Dessvärre fick jag andra krämpor med. Foglossning. Och jag fick det tidigt, redan i vecka 13. Jag vet när det började och när jag kännde av det första gången. Jag hade varit ute på patientbesök och höll på att packa om min väska när det känndes ont i svanken. Jag trodde bara att det var lite överansträngning eller att jag hade burit min väska fel. Två dagar senare var det som knivar som stack mig kring hela bäckenet. Och jag var fortfarande så trött! Jag gick upp på morgonen, jättetrött, åkte till jobbet men höll på att somna efter lunchen. När jag kom hem somnade jag på soffan, gick upp för att äta middag och sen sov jag igen. Ändå hade jag ont.
Mitt jobb är tungt fysiskt i och med att patienterna vårdas hemma, så det är en hel del släpande på saker fram och tillbaka. Jag blev sjukskriven tidigt och nu, i efterhand är jag ännu mera tacksam för det. Hade jag fortsatt jobba och stressa så tror jag iaf att Thelma hade kommit ännu tidigare och då hade hennes utveckling varit helt annan.
Däremot, en sak som sårade mig var att jag märkte av, och hörde på avvägar att en kollega tyckte jag bara "inbillade" mig och var en smitare från jobbet. Jag vet att denne person fick dåligt samvet efteråt, och det bjuder jag faktiskt på...

Jag började gå på MVC. På inskrivningen så var det inte min ordinarie barnmorska, utan en annan jättetrevlig tjej. Tyvärr fick jag inte ha henne sen, utan bytte till den som skulle följa mig. Tyckte det känndes sisodär, men jag ville inte vara till besvär. Vissa gånger var hon helt okej, andra gånger verkade hon mest vara stressad men tyvärr, oftas kände jag mig förbisedd. Någon gång sa hon till mig att " jamen det där vet ju du som är sjuksköterska" vilket är helt fel. Jag var hennes patient, och jag är inte specialiserad eller intresserad av att jobba innom hennes område. Jag kanske skulle ha stått på mig och bytt, men samtidigt ville jag inte framstå som en nojjig förstagångsföderska.

I vecka 18 gjorde vi RUL- Rutin Ultraljud. Allt så bra ut och "Kotten" växte på bra. Vi ville inte ta reda på om det var en flicka eller pojke, men jag tyckte det kändes som en pojke.

Lite otydligt eftesom jag har fotat ultraljudsbilden, men när man ser den på riktigt ser det ut som att "Kotten" pekar finger åt oss! Jag blev flyttad lite till beräknad förlossning, till 17 november.

En perfekt liten hand med fingrar!

Som sjukskriven hemma gick dagarna långsamt. Och mina hormoner hoppade rätt så vilt. Det var mycket tårar emellanåt. Men jag fördrev en del av tiden med att planera vad vi behövde köpa och ordna saker. Och så började jag träffa några andra gravida  under sommaren för fika.  Elin var beräknad att få en flicka i mitten av september, och Jessica en "bäs" i januari.

Omkring i graviditetsvecka 25 började jag drömma konstigt. Jag sov ganska så dåligt från den tiden och frammåt. Men jag började i min tysthet fundera på om bebisen mådde bra där inne. Allt verkade bra, det var bara en känsla jag hade. Nu i efterhand har jag förstått att just den här känslan är det flera som börjar utveckla en havandeskapsförgiftning som får, men det är ju ett väldigt vagt symptom på att något är fel. Jag tog aldrig upp det här med min barnmorska då jag mest trodde det berodde på mina egna nojjor. Jag hade lite huvudvärk till och från, men jag sov ju ganska så dåligt. Och det flimmrade framför ögonen- men jag var ju konstant trött så det var ju inte så konstigt. Fötterna började svullna upp mitt i sommaren, och jag gick upp rätt så fort i vikt. Men dagarna rullade på.


Hemsk bild på mig! Men jag ser att jag har blivit svullen i ansiktet redan här, i vecka 25.
Innan jag blev gravid vägde jag ca 56 kg, och fram till förlossningen gick jag upp 30 (!!) kg. Jag sammlade på mig drygt 15 kg i bara vätska. 30 kg, och jag gick inte ens tiden ut.

Magen i vecka 25. Den blev inte mycket större än så här, de sista fem veckorna växte den bara 1 cm, vilket är alldels för lite. Själv kände jag mig mest deppad och ful ful ful. Det är under den här perioden jag började bli sjuk, och från den här tidpunkten som inte Thelma fortsatte växa som hon skulle- men det visste vi inte då.
Under mina besök på MVC såg allt "så bra ut". Mina besök tog ca 10 minuter varje gång, med provtagning och mätningar, så det är ju inte så konstigt att jag aldrig hann prata med barnmorskan.

Ungefär i vecka 27 blev jag dålig i magen och det höll i sig konstant. Jag trodde på magsjuka fort, men det var det inte. Och inte att jag hade fått i mig mjölkprodukter heller.Jag kontaktade förlossningen en helg för rådfrågning och de tyckte jag skulle ta upp det med min ordinarie barnmorska vid nästa besök.

Jag kommer ihåg ett besök speciellt hos min barnmorska, det sista faktiskt. Det var när jag var i vecka 29. Hon var 15 minuter sen, som vanligt och jättestresad vilket hon klargjode tidigt."Jag har så mycket att göra idag så vi får ta de lite snabbt" Jag berättade om min magåtkomma, vilket hon mer eller mindre viftade bort. Sen mätte hon magen och ja, den hade ju inte växt sen sista besöket och det var ju "konstigt". Hon såg att jag hade gått upp 7kg i vikt med på bara ett par veckor och undrade vad jag åt. Haveregrynsgröt mest.. men visst, lite godis med men inte mera än vanligt.Jag berättade att jag såg flimmer, men att jag var trött med. Hon skrev det inte ens i jounalen. Sen bad hon mig kissa för att kolla proteiner i urinen. Den visade +2. Hon tog mitt blodtryck som var lite högt så hon tog om det lite senare. Det var fortfarande högt, men sjönk så hon nöjde sig med det. Hon bad mig komma tillbaka om en vecka, för en extra kontroll. Sen var besöket över. Jag kännde mig ledsen, det verkade ju inte helt bra alls? När jag kommer till bilen ringer jag Anders, och alla tårarna kommer- det känns ju inte bra! Han lugnar mig, jag åker hem och vilar. Tar en dag i sänder. Jag kom aldrig tillbaka på något nytt besök, jag hamnade på sjukan istället där de starkt ifrågasatte barnmorskans agerande. De menade att hon skulle ha sickat mig på kontroll på specialistmödravården för mera provtagning av två starka anledningar: Mitt höga blodtryck och proteinen i urinen tydde på havandeskapsförgiftning redan då och skulle ha kollats upp. Det andra var att de tyckte det var väldigt fel att hon inte sickat mig på ett tillväxtultraljud då min mage inte alls vuxit. Min barnmorska gjorde alltså flera fel, och jag har inte ens fått en ursäkt! (jag gick inte till den MVC i graviditet två)

Mitt i det här vi planera bröllop. Vi skulle ha ett litet borgligt överraskningsbröllop för bara de närmaste den 27 september. Anders syster visste om det och hon skulle komma. Min bror Martin och hans sambo Marie visste med och de skulle hjälpa oss. Men mina föräldrar, Anders mamma och min morfar visste inget. Vi skulle bjuda dem hem till oss på lunch, men smita iväg, och då skulle inbjudan till vigsel komma, som skulle ske tre timmar senare. Det blev inget av med det hela.

Våren 2008.
Jag hade ett par veckor börjat fundera på barn och kände att jag längtade, och jag hade ju hittat ett bra "offer" att både tillbringa mitt liv med, och skaffa barn med tyckte jag. Vi hade förlovat oss ett par veckor tidigare. Jag visste inte hur Anders ställde sig till det hela, men en kväll efter han kom hem i skapligt sick efter en utekväll med grabbarna frågade jag vad han tyckte om det hela och fick ett ganska typiskt Anders svar: Jo, det börjar väl bli dags för det.

Sagt och gjort, verkstaden igång. (nu, i efterhand så vet jag precis var Thelma kom till!)'
Men det hände ingenting. Vi skulle åka till Thailand den våren med och det första jag gjorde när vi landade i Thailand var att köpa ett grav-test. Negativt. Nåväl då kunde jag dricka öl under semestern och tänkte inte så mycket mer på det. Jag köpte på mig ett lager med tester att ta med hem ändå, de kostade ju bara 3 kr/st där vilket är betydligt billigare än hemma i Sverige.

Vi hade en toppensemester, men på planet hem blev jag akut magsjuk- tvåvägars och det är ingen höjdare när man har en lång flygresa framför sig. Och väl hemma blev det inte ett dugg bättre. Jag var konstant trött, mådde illa och magen bara krånglade. Jag måste ha fått med mig någon bacill eller virus hem. Efter två veckor med det här så tyckte Anders att jag skulle ta mig till doktorn. Min tanke var ändå att ta ett gravtest innan jag gick dit, för det var väl det första de skulle fråga efter.
En tidig tisdagsmorgon 06:30 innan jag åker till jobbet tar jag och kissar på en sticka. Och tror inte mina ögon. Det måste vara fel på testet. Bäst att ta ett till.

Det kan nog inte bli mera tydligt än så här. Jag är gravid!!
Och jag blir klarvaken- det är ju positivt! Jag måste berätta för Anders! Han ligger och sover som en stock men jag lyckas få liv i honnom och berättar att han ska bli pappa. Jag får ett halv-sovandes-mummel till svar: "Vad roligt då". Jahap, känndes ju lite snopet, men glad sticker jag iväg till jobbet.
I efterhand så berättade Anders att han visst uppfattade det, och ungefär när jag låser dörren efter mig förstår han vad jag hade sagt. Och det blir klart och tydligt när han kommer in i badrummet och ser mina tester ligga kvar på handfatet. Han ska bli pappa.

Vi ska berätta för våra familjer.
Anders mamma, som bor i Göteborg kommer hem en dag efter jobbet och hittar ett paket i sin brevlåda. I paketet ligger en bok som heter "Att bli med barnbarn". I boken har Anders skrivit: Vi ses i höst farmor!
Reaktionen på det är att vi få, ungefär 15 minuter efter att blivande farmor har kommit hem från jobbet, ett telefonsamtal med en skrattandes och glädjegråtande farmor! Härligt.

Mina föräldrar, som bor betydligt närmare får beskedet lite annolunda. Min pappa, som fyller 60 får under sin födelsedagsmiddag paket han med. Min lillebror och sambo är med på middagen de med, och har precis den dagen skrivit under papprena för sitt nya hus, men våran överraskning slår även dom. Pappa packar upp sitt paket och blir.. överraskad. Vi har det inspelat på film! Min mamma förstår direkt! Min bror Martin kläcker ur sigm en aning chockat"...men hur..?"


Den här bilden på mig och Anders är från min pappas 60-års fest. Jag är nygravid och det är även här resten av min släkt och många vänner får reda på att vi ska bli föräldrar. Att min pappa ska bli morfar ser han som en bra 60-års present.

Tyvärr var det här sista gången jag fick träffa min mormor Signe. Jag hinner berätta för henne att hon ska bli gammelmormor igen och hon blir så glad. Tyvärr får hon aldrig träffa Thelma, då hon går bort mindre än 2 dygnt senare helt oförtutsett. Det var en av de tyngsta sakerna med allt som hände. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och att inte få dela det hela med henne, eller ringa henne när jag var ledsen och det var tungt var och är fortfarande jobbigt. Men jag VET att min mormor alltid kommer ha koll på Thelma och vaka över henne ändå.
Och det kändes verkligen konstigt, att från en dag till en annan gå från total lycka över att ha början på ett liv i magen, till en enorm sorg och saknad. Min pappas fest var på lördagen och då kramade jag min mormor hårt och länge en sista gång. På måndag morgon vaknar hon inte när morfar försöker väcka henne när kaffet är klart. Min mormor dog i sömnen, och det kan trösta lite att hon inte hade ont. Men även idag saknar jag henne dagligen.
Min mormor!

Jag har fått en hel del frågor om varför Thelma föddes tidigt, och hur det gick till.
Det här är en sak som jag har tänkt skriva om länge, men det är svårt. Av flera olika anledningar; dels att sätta sig ned och få alla saker i rätt kronologisk ordning, och få tid att skriva något rätt så omfattande. Sen är det den känslomässiga biten. Jag berättar gärna, men att sätta sig och verkligen få ned det rör om många känslor.

Ändå, det här är en sak som ska skrivas ned, inte minnst för Thelmas skull så hon kan läsa och förstå hur det var lite annolunda när hon föddes.

En del som jag inte känner, berättar i sin välvilja att deras barn också är födda för tidigt, att de kom två eller tre veckor "för tidigt" enligt den beräknade förlossningen. Nåväl, de vill inget illa, men dessa barn är inte för tidigt födda.

Så, jag börjar med det mest grunläggande, vad är en prematur? Wikipedia beskriver det väldigt väl:

Prematur används som benämning på barn födda före 37:e graviditetsveckans utgång. Barn födda mellan 33:e och 36:e graviditetsveckan brukar betecknas som för tidigt födda (PT - Pre Term). Födsel i 29:e till 32:a veckan som mycket för tidigt födda (VPT - Very Pre Term) och före vecka 29 som extremt mycket för tidigt födda (EPT - Extremely Pre Term).

Ordet prematur betyder före mognaden, för tidigt, omogen.

En prematur födsel innebär vanligen vård på neonatalavdelning för barnet. I Sverige har man räddat barn i vecka 22. Från vecka 28 är överlevnadschanserna med intensivvård tämligen goda. Överlevnaden har bland annat med barnets lungmognad att göra. Vid hotande förtidsbörd kan vården förhindra värkarbete och förlossning i vissa fall. Kvinnan kan då ges kortison som "påskyndar lungmognaden". När förtidsbörden är ett faktum så kan man ge barnet surfaktant eftersom surfaktant inte börjar bildas förrän ungefär vecka 23 och börjar inte bildas "i full skala" före ca vecka 30-32. Efter graviditetsvecka 32 behövs vanligen inte detta utan barnen klarar sig, trots sin litenhet (1-1,5 kg), och lungorna är i allmänhet tillräckligt mogna att andas med utan hjälp.

Jag vill redan här poängtera att varje extra graviditesvecka som barnet stannar i magen är jätteviktig. Thelma, som föddes i vecka 30+6, kan inte jämföras med en EPT "premis" som är född i kanske vecka 25.

Det finns flera anledningar till varför ett barn föds för tidigt. I mitt fall var det en svår havandeskapsförgiftning.

Man kan säga att det finns olika typer av havandeskapsförgiftning: Preeklampsi och HELLP. Det vi lite slavigt kallar för havandeskapsförgiftning är alltså Preeklampsi och förekommer i cirka 2% av fallen av alla graviditeter och ger sig tillkänna genom att den blivande mamman får högt blodtryck och äggvita (protein) i urinen efter 20 graviditetsveckor eller senare. Sjukdomen kan medföra att fostret växer sämre. Det är inte helt ovanligt vad jag förstår, att kvinnor som går över tiden får en mild preeklamsi.

Det jag fick, HELLP utvecklas alltid ifrån en preeklampsi och det är tack och lov väldigt ovanligt. Själv hade jag aldrig hört talas om det innan. Men utöver högt blodtryck och protein i urinen så påverkas även i mitt fall levern, som svullnade.

Från Vi tidiga (site för prematurföräldrar, http://www.kanalen.org/vitidiga) har det förklarat HELLP så här:

HELLP-syndom förekommer alltid tillsammans med pre-eklampsi, men ibland kan symptom på HELLP visa sig före symptomen på pre-eklampsi och det kan göra det mycket svårt för sjukvårdspersonal att snabbt ställa rätt diagnos. Diagnoser som gallsten, njursten, magsår eller matsmältningsproblem tillhör några av de vanligare feldiagnoserna. Som ett resultat av att fel diagnos ställts så ökar riskerna för att kvinnan eller barnet ska bli verkligt svårt sjuka. När HELLP har konstaterats så ordineras oftast strikt sängläge. Blodtrycket kontrolleras noggrant, liksom levervärden och njurfunktion. Fostrets hjärtljud avlyssnas och ibland får modern kortisonsprutor för att barnets lungor ska mogna snabbare om förlossningen måste sättas igång innan barnet är fullgånget.

Sjukdomen upptäcktes i mitten av 1950-talet men det var först 1982 som den fick ett namn.

Namnet HELLP är en medicinsk förkortning för Hemolysis (nedbrytning av röda blodkroppar, blodkroppssönderfall), Elevated Liver enzymes (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal trombocyter/blodplättar).

 

Så, jag blev alltså väldigt sjuk, och Thelma kom tidigt och var tillväxthämmad. Märkte jag inte av något av det här tidigt kanske man kan under. Både jag och nej. Nu i efterhand har jag ju förstått att jag hade en hel del symptom, men jag trodde de var "normalt" och den barnmorskan jag hade var inte så mycket att hänga i granen faktiskt. Och, även om jag nu är sjuksköterska, så är graviditet INTE mitt område, så jag har inte några specialkunskaper om att vara gravid automatiskt.

Hela graviditeten med Thelma var rätt så tuff, men jag visste ju inget annat! För att inläggdet inte ska bli för långt så skriver jag om det i nästa!

 

För den som vill veta mera om prematura barn finns det flera stödorganisationer på internet som mer än gärna vill ha sig ett besök och jag länkar några!

http://www.prematur.nu/
http://www.kanalen.org/vitidiga/
http://pytteliten.ning.com/

Vilket drag det är i mig! Och det är fredag!

Anders hämtade Thelma från dagis, och sen mötte jag upp med Thor. Vi gick en sväng till centrum för att handla lite. Det är ju fredag, och fredagsmys! Anders blir jättestolt, vid en ålder av 36 får han visa leg på Systembolaget! Herregud.. jo han ser faktiskt ut att vara en bit över 20 år!Thelma har inte sovit middag på dagis- så vi vet att humöret kommer hoppa upp och ned.

Hemma och vi äter middag, Entrecôte, sallad, klyftpotatis och bea-sås. Thelma äter bea-sås. "Dippar" enstaka potatisar och kött.

Vi får faktiskt uppleva riktigt fredagsmys, hela familjen sitter och riktigt myser under filten i soffan. Anders undrar när det hände sist. Jag minns inte riktigt.
När Thelma ska sova sätter Cirkus W igång. Hon ska INTE byta blöja, INTE ha nattlinne, INTE borsta tänderna.
En totalt övertrött tjej sitter i mitt knä och dricker välling, och somnar, dricker lite i sömnen, vaknar till och så fortsätter det.

Sen händer det: Projektet är i hamn, båda barnen ligger i säng och sover. Det är dags för vuxenmys. Vi ska dricka lite öl och se på Whale Wars på Discovery.

Klockan 20:15, jag har druckit en och enhalv öl. Jag somnar.
Klockan 23, jag vaknar, på soffan av att min ena fot fryser. Anders är borta. En kort sekund tror jag att han har tröttnat på mig och satt sig och spelat. Men bara en kort sekund innan jag hör hur han ligger och toksnarkar i sängen.

Det var den fredagen. Jag känner mig gammal, astråkig och ja.. gammal.
Jag som nästan övervägde att strunta i att plugga och spela lite istället ikväll. För att vara lite social.
Rolig fru man är. Verkligen. Och vad mycket jag fick gjort idag, eller inte. Jag blir nästan lite arg på mig själv.

Alltså har jag gått från partytjej till pensionär på knappt tre år.

Det bor en liten Alfons i mig. En liten figur som "jag ska bara"... innan jag börjar plugga. Och det är rätt så lustigt, för när jag väl sätter mig så rullar det bara på, och trots att kursen inte kommer ge mig ett jota när jag är ute på klinik, så är det roligt. Eller, nja inte ett roligt ämne men det är kul att lära sig något nytt och som nu, när jag har kommit en bit börjar förstå sammanhanget och kan tillämpa eländet. Och det är ju tur det, för idag är det exakt 7 dagar kvar till tentan.

Vad som jag kommer känna under dessa sju dagar kan sammanfattas med tre ord:
PANIK, ÅNGEST, INFERNO

Det blir oftas så att jag inte hinner läsa på dagen, Thor är vaken mycket och jag har gjort andra saker som att fixa hemma, allt för att slippa undan kan jag tänka mig. Så det blir sena kvällar och nätter jag pluggar. Och nu har jag gjort en ordentlig tentaplanering som jag självfallet redan ligger efter med. Jag skulle behöva ett par timmar för att komma ifatt, men var jag ska hitta dom vet jag inte.

Jag brukar "duka" upp alla mina papper och grejer för att lätt komma åt dem och få lite struktur när de små gått och lagt sig för natten. Sen kör jag på tills Thor ska äta mitt inatten vid ca 02, efter det går jag och lägger mig.


Dessvärre blir jag så inne i pluggandet och sen stupar jag i säng. Alltså brukar Anders hitta ett inferno på köksbordet på morgonen när han vaknar...



Nåväl det går frammåt, jag SKA  klara tentan!

Nu har jag fixat så att om du vill, får du lättare att följa min blogg genom att "prenumenera" på den!
Lätt som en plätt, längst ned på bloggen finns en knapp: Följ bloggen med bloglovin´. Tryck på den!

Idag fyller Jessica, trogen medlem av lattemaffian år. Och lattemaffian var bjuden på kalas!
Thelma fick vara hemma med pappa eftersom hon hostade så, och var så trött under dagen, men jag och Thor åkte på besök efter att bilen fått vinterskorna på sig!

Vi hade gått ihop med present till Jessica, däremot såg hon mest snopen ut när hon öppnar sitt paket och hittar.. en påse pasta. Trots att det var fullkornspasta och var ekologisk. (Snåljåpar! Det är var jag tror hon tänkte när hon såg pastan, fyra familjer, ett paket pasta...) Nåväl, den riktigt presenten låg där i, och den var mera uppskattad!

Fullt röj med småbarn, och så tre bebisar, Lattemaffian del 2 var på plats. Vi fick urgod morotskaka med klet på, blåbärsmuffins och kladdkakemuffins, chokladbollar och kaffe. Jag var mer än nöjd!


Lattemaffian del 2 bebisar, Ronja, Thor och Oliver.
och de "vuxna" Födelsedagsbarnet Jessica, Per och Ullis.
Vem som håller vems barn är inte så noga!

Självfallet kom vi in på spännande disskutioner. Som att vi skulle starta ett eget "Halv åtta hos mig". Bra förslag! Fast eftersom vi har småbarn kanske "halv fem hos mig" skulle passa bättre. Sen spårade det ut och blev förslag som Halv fem hos dig, för att slutligen bli : Halv åtta hos O´Learys.
Och vi mammor kom på att nu MÅSTE vi komma ut på den där ölen vi har pratat om i drygt två års tid. Helst före jul. Återkommer och ser om det blir av.

Thomas med kameran i högsta hugg:


Det är flera som vill se bilder på mig, vilket inte är så lätt när jag oftas står bakom kameran, men idag hamnade jag framför! Bilden på mig får avsluta dagens inlägg och i morgon står det plugg på schemat!



Grattis igen Jessica, hoppas pastan smakar! Pöös!!

Thelma ska prova allt som lillebror numera har, napp, hans säng, och bilbarnsstolen. Och visst har hon vuxit! Första gången hon satt i sin bilbarnsstol var när vi åkte hem från neo, och hon vägde då 1550 gram, nu två år senare väger hon drygt 11 kg, och självklart har vi bytt till en större åt henne!


Oktober 2008

Oktober 2010

Lagom tills jag sätter lite höstprägel på bloggen så dyker det ned: Snö!

Jag blev faktiskt riktigt glad i morse när jag såg det vita på marken, och Thelma pekade ut och verkade glad hon med. Jag tror ju inte riktigt hon kommer ihåg snön sen i våras, även om det inte var så länge sen den försvann egentligen.

Vi tog oss ut en sväng idag, och trots att snön var rätt så blöt så gick det utmärkt att köra vagnen. Den plöjde fram som en stridsvagn och var fortfarande lättkörd, även om den var packad med två barn och en storhelgshandling.
Jag älskar min Urban Jungle!!! Om vi behöver en enkelvagn om ett par månader så blir det en singelvagn till Thor av samma märke, helt klart! Jag som har varit så skeptisk till denna vagn tidigare!

Nu på eftermiddagen lös solen så otroligt fint på träden med snö på sig och jag kom i julstämming. Lite väl tidigt men jag börjar längta efter att få pynta och fixa. I år ska det minnsan in en julgran hos oss, sen hur länge den får stå kvar med en Thelma, två katter och Thor återstår ju att se. Jag tror att Thor kommer uppskatta julgranskulorna att titta på. Frågan är bara var jag ska placera granen. Och var jag hittar en fin att köpa? Det blir en plastgran, tål inte de andra så värst bra, och granbarr överallt slipper jag helst.

Och så var det allt det där med julpynt. I år ska det inköpas julgardiner till köket, kanske till vardagsrummet med. Och lite annat tingeltangel så det kommer bli en sväng till IKEA när de släpper sina julsaker. Och det borde väl vara snart? IKEA brukar ju vara tidiga med sådant. Kanske kan jag locka med mig lattemaffian en sväng dit!



Jag ser fram emot snön, och vinter och julen i år. Hälften av alla uppdateringarna idag på facebook var om just snön, och tyvärr redan mycket gnäll. Trist. Även om jag inte vill att vintern ska bli lika kall och lång sen förra året så blir det så mycket finare med snö än slask!
Men,
jag blir så trött på allt gnäll och negativitet. Och tyvärr är det så att negativa personer smittar av sig lätt på mig. Jag försöker att inte bry mig eller ha för många av dom i min närhet. Och alla kan ju ha dåliga dagar. Men varför inte försöka vara lite positiva ändå?

I helgen hoppas jag att det inte blir för mycket inplanerat. Vi ska iväg och kalasa hos Jessica men sen hoppas jag att jag kan sitta och plugga rätt så mycket. Eller, jag måste, Anders får helt enkelt ta de små huliganerna i ett par timmar så jag kan sitta ostört. Tentan närmar sig med stormsteg och innan dess ha jag ett seminarium att avverka. Men jag märker nu när jag disskuterar med mina kursare att mycket av kunskaperna börjar falla på plats. Skönt att något fastnar i min teflonbelagda mammahjärna!

om att bloggen kanske var lite svår att läsa med svart bakgrund, så jag surfade runt och snokade reda på den här bloggdesignen istället! Jag är inte så duktig att jag kan designa själv, och har inte tid att sätta mig in i det hela heller just nu känns det som.

Tänkte vara lydig och berätta att designen är gjord av användaren TantKim på www.bloggdesing.se

Jag har en kompis på facebook som alltid gör mig glad på morgonen med sina inlägg.
Är det tisdag och grått väder skriver han helt enkelt!
"härliga tisdagsmorgon och jag cyklar till jobbet nyfiken på vad dagen har att erbjuda"

Är det fredag, och alla skriver hur skönt det är med helg  brukar han skriva något i form med:
"Äntligen! Bara två dagar kvar till måndag!"

För väldigt många statusuppdateringar på fejjan är ju faktiskt negativa och gnäll. Tyvärr. Och även jag bjuder på dom. Och det slog mig, att den här killens statusrader faktiskt gör mig glad, men jag har aldrig uppmuntrat dom. Så, jag tog mig i kragen och berättade att jag faktiskt uppskattar det! Och jag fick svaret: tack, Livet blir ju faktiskt mycket roligare när man är glad ju!

Och så är det ju, så varför inte uppmärksamma det istället för det trista och negativa, som ändå sprider sig så lätt.

Resten av veckan ska jag bara skriva positiva statusuppdateringar. Även om en del ironi kan finnas i dom.

Under dagen har jag utformat ett nytt mantra, för att hantera dagen.
För det är faktiskt inte hennes fel.

"jag älskar min trostsiga tvååring, jag älskar min trotsiga tvååring"

Jag märkte i går att Thelma hostade lite, under natten eskalerade det snabbt. Host host hela tiden ifrån hennes rum, och hon vaknade av det. Och ville inte somna om.

Jag var länge inne hos henne och hon ville att jag skulle sova med henne, alltså mår hon inte bra.
Jag kryper ned i hennes säng och inser:
*jag kommer sova som en kratta här
*Thelmas säng är 20 cm för kort för mig
*Thelmas säng är inte tillräckligt bred för oss båda
*jag ligger som en ostbåge

Men, då händer det!
Hon sätter sig upp, ler, kastar sig om halsen på mig och ger mig en stor blöt puss på munnen!
Tror inte jag behöver berätta att jag smälter totalt och lyckan i hela kroppen sprider sig!

Vi pussas ju mycket innan vi ska sova, men annars är hon lite snål med pussar så det här var verkligen mysigt!

Efter mycket bökande går jag in till min säng igen. Ett par minuter senare börjar hon gråta igen. Anders går in till henne. Även nu vill hon att pappa ska krypa ned i sängen, men han säger nej. Han misstänker att sängen inte håller för det. Jag vet inte hur han löste det, för jag somnade.

I morse var det en ynklig tjej som vaknade, hosta, feber och vill vara nära nära nära. Hon ligger i våran säng, på mig mest hela tiden. Efter underverksmedicinen Alvedon börjar hon iaf må lite bättre. Och då kryper det fram. Trotsen.

Kombinationen sjuk och trots är jobbig. Mycket jobbig och jag står och räknar för mig själv otaliga gånger.

Och vi måste gå ut och handla för kylskåpet ekar tomt. Jag klär på Thelma (dvs, jagar Thelma runt hela lägeneten med en sko, en mössa eller en jacka i handen) Innom mig maler mitt nya mantra: "jag älskar min trostsiga tvååring, jag älskar min trotsiga tvååring"

Vi kommer iväg och handlar och det går bra. Jag mutar iof Thelma med ett par nya vantar, som hon behöver. Lyckan är gjord, det är katter på dom
(Från Lindex)

Vi kommer hem med nästan 5 kg köttfärs, och jag får i henne ungefär 4 bitar pizza. Alltså är inte ens mat intressant. Hon somnar nästan på en gång i sin säng efter det, dock har hon försökt få mig att sova med henne, som en ostbåge i juniorsängen.

Precis när jag har stängd dörren om henne när fröken har somnat vaknar Thor. Kunde inte bli bättre tajmat! Mina gullungar! Trots skrik, gråt och dåligt med sömn på natten, Thelma och Thor förgyller min dag och jag är verkligen rik som har dem!

Bjuder på en bild med roliga pumpor som vi hittade i blomsteraffären!

..så jag kurar inne nu på förmiddagen och går ut vid lunch istället och hoppas det ser lite roligare ut på väderfronten.
De andra brudarna har ju knata på bra i stegtävlingen så jag borde ta mig i kragen. Jag borde...

Thor tar sig en förmiddagslur och det är lockande att göra honnom sällskap faktiskt, men jag har lite annat att göra.

Ena kattskrället har varit ute på äventyr sen igår förmiddag och kom hem nu. Jag blir faktiskt oroligt när de är borta över natten. Kanske en föraning innför att ha tonåringar hemma om ett par år?

Jag får muntra upp höstdeppar med en liten bild istället!

Söndag, och strålande väder, lite kyligt i luften och dags för min pappa att ta upp sina karpar ur utedammen för vintern. Thelma älskar både morfar och hans fiskar, så hon var inbjuden!

Pappa fiskar upp en fisk, lägger den i hinken, tar ned den till vinter akvariumet. Med en lyckligt pladdrande Thelma som en svans efter sig! Det gick inte fort...men Thelma var glad!



Förutom karpar (och grodyngel på våren) finns det musslor i dammen. Jag trodde inte det var riktiga musslor pappa hade köpt i våras, men det var det. Dessa musslor på knappt 8 cm rensar ca 100liter vatten varje dygn. Jag tycker det är helhäftigt! Och mera eko-vänligt kan det nog inte bli. Även musslorna ska vinterförvaras, men hur har inte pappa löst riktigt ännu! Ibland är de svåra att hitta dom i dammen då de rör på sig, men idag hittade jag dem lätt!


Efter ett par vändor med att fiska upp karparna tröttnade Thelma, så hon tog sikte på sandlådan istället. Med morfar i släptåg.

Vindruvorna är nu mogna och färdiga att ätas!


Det har efter en tom sommar utan djur flyttat in en ny familjemedlem hos mina föräldrar! Eller, mamma har skaffat katt, pappa trodde väl i början att det bara var tillfälligt men har nog börjat inse att han är där för att stanna. En enorm fin kattpojke vid namn Kivi. Han är silvergrå och tigrerad, mycket social och tillgiven! Jag tror han kommer trivas bra och jag blev väldigt förtjust i honom!


Kivi kommer från en arbetskompis till mamma. De kunde inte ha kvar honom då de fanns allergi i familjen, men de var så ledsna att han behövde flytta. Han har varit deras familjs medelpunkt så han har inte träffat så mycket barn. Kivi var snäll mot Thelma, men efter ett tag tyckte han det blev lite mycket och gick och la sig under soffan. Däremot var han väldigt tveksam till Thor. Det tog ett tag innan han vågade sig fram och nosa på honom och konstatera att det var en liten männsika som låg där på filten.


I veckan ska jag tillbaka och plocka lite äpplen- trädet blev inte gallrat i våras, så de är små, men många. Någon som vet ett bra sätt att göra en krans att hänga på dörren av äpplen? Jag vill ju inte att de ska skrumpna ihop direkt.

en liten tjej med enorm vilja som inte vill sova middag på dagis. Men all energi tar totalt slut så fort vi stänger dörren bakom oss till dagis. Jag får bära en trött och gråtande tjej hem, för åka vagn vill vi INTE. Väl hemma kan hon knappt stå på benen så jag tänker att en kort tupplur får hon allt ta.

Arg tjej går upp ur sängen och stänger sin dörr. Jag hör hur hon leker i sitt rum. Sen blir det tyst...
Detta finner Anders när han öppnar dörren!

Idag fick jag packa in mig själv, Thor och vagnen och åka till Huddinge sjukhus för att göra ytterligare en hörselkontroll för nyfödda då han inte har fått godkänt på den ännu.

Jag vet att han hör, jag är helt bombsäker på det! Ändå kändes det i magen att han inte skulle bli godkänd idag heller.

Och mamma-inutionen var rätt den här gången med. Tyvärr.
Undersköterskan, idag vid namn Jeanette försökte och försökte. I drygt en timme. På höger öra trodde hon tillslut att hon skulle kunna få honnom godkänd, om Thor bara ville ligga still. Men det är inte så lätt om man är liten men hungrig.
På vänster öra misstänkte hon en form av undertryck, vätska bakom trummhinnan eller liknande. Inte så konstigt efter hans dunderförkylning.
Men jag vet att han hör, han reagerar på ljud hemma, så jag är inte orolig, däremot har jag vid det här laget börjat bli rätt så frustrerad. Allt för ett litet okej i hans journal. Och om det nu skulle visa sig att han har nedsatt hörsel, så har jag efter att ha lite tid på mig kommit fram till att det inte heller gör något. Men det är den här ovissheten.
Det fanns inte heller någon öronläkare som var specialist på barn där idag.

Så det blir ett nytt besök på Huddinge i november. De kommer köra den vanliga kontrollen först, och går inte det går de vidare med en annan metod som vad jag förstår går ut på att sätta elektroder på hans huvud och senare kunna läsa av impulser till hjärnan.

Så, ett besök som inte skulle ta lång tid drog ut på tiden, och vi fick åka i illfart från Huddinge och hämta Thelma på dagis, och sen snabbt hem och äta.

Kvällen har Thor sen tillbringat i sitt babygym som börjar bli mycket intressant! Och där låg han och "jamade!. Han låter som en katt när han pratar!

Han har legat på soffan och chillat med... med katten som sällskap!

Jag har flera familjer. Tre stycken skulle jag vilja säga.

Den första är min egen familj, Jag, Anders, Thelma och Thor. Och kattskrällerna.
Den andra är min "storfamilj" med min egen familj, plus mina föräldrar, min bror med sambo och barn, svärmor och Anders syster Annica.
Min tredje familj är lite speciell. Den bor i min dator, ute på nätet, i mina hörlurar och i Azeroth. Alltså min WoW familj med betoningen på knasbollarna i guildet Radiance på Twisting Nether servern.



(och nu antar jag att en del lägger av att läsa iom att det handlar om WoW, men gör inte det!)

Eftersom vi har fått en lillebror i familjen och det är en del plugg för mig hinner jag inte alls spela lika mycket längre och det känns verkligen trist. Jag har sagt att fredag och lördag ska jag inte plugga så då smiter jag in!

Egentligen är det inte själva raidandet eller questandet jag saknar, jag saknar personerna jag spelar med!

Många av de jag spelar med har jag spelat med i drygt tre år och umgås även med så kallat RL, real life.
Och jag undrar, hur många pratar egentligen dagligen med sina vänner? När jag spelar gör jag det, via internet. Och det är inte bara spelrelaterat.  Även om vi har funnits i tre år, från början på en annan server, sen i andra guilder så är det återkommande, vi är familjen Radiance och det är dit vi ständigt har återvänt. Vi vill progressa i att döda nya fula monster, men vi har alltid haft inställningen att familjen går först. Och det gör den.

Vi har en ganska så hög medelålder i guilden, inte alls så många finninga Jolt-cola drickande grabbar. Vi är faktiskt sju tjejer med, och av dem är jag yngst. Och drygt hälften i guildet har barn, som alltid kommer först.
Det jag saknar är mina underbara guildisar, gänget som har hängt ihop genom graviditeter, husköp, tentaångest, separationer, arbetslöshet, sjukdom och tyvärr, vårdnadstvister. Vi har kommit så pass nära varandra att de flesta vet att det finns alltid någon som man kan prata förtroligt med.

Det blir ju lätt så i en tight sammansvetsad grupp att man "odlar" dels väldigt intern humor, och uttryck. Och att var och en av gruppmedlemarna blir kända som något. Anders, min gubbe sitter som högsta hönset i guildet, även kallad guildmaster. Det gänget som har spelat längst ihop kommer nog aldrig glömma hans uttryck "hitta mana" vilket det flesta av oss fullkomligt hatar. Själv har jag bjudit på några fina kommentarer under spelets gång. Den jag oftas får igen för är " Jag hittar inte Pungen". Nej, inte ett dugg snuskit, vi hade bara en spelare med oss som kallades för Pansarpungen, men självfallet fick smeknamnet "Pungen".

Och även om det är fiktiva namn vi "heter" så är det inget som hindrar oss att ge även dom smeknam. För visst är det självklart att få ett namn som Zekarth till Surkart? Eller Condorar till Kondomen? Fina uttryck har vi med, som "fullt i handväskan" eller "mitt modem går snart sönder"

Jag måste ju skriva om några av mina guildisar med!!
Vi har exempelvis Fladdera, som är min svåger Jörgen. Jörgen är en ko. Och han är healer och har gett oss uttryck och internhumor så som "brb länsstyrelsen".
Eller Totta, som egentligen heter Patrik men som snällt fick anamna sitt nya smeknam Totta av en andledning vi knappast minns. Även Totta är en ko, som heter Fyndigtnamn. Han är en shaman som skadar andra, men vi försöker om och om igen får honnom att börja heala, eller tanka med någon annan av sina "gubbar". Mest för att vi vet att det inte kommer att hända, och för att det är roligt att retas.
När jag tänker efter har vi många kossor i guilden, eller som de vill bli kallade; Tjurar.
En annan pojk-ko är Xur. Fast Xur brukar oftas springa omkring som katt, eller träd för den delen. Xur, som egentligen heter Jonas är en kille som helt enkelt blev inlurad i spelet, och som nu är fast, och det är vi bara glada för! Dessutom brukar han dyka upp på måndagar hemma hos mig i Orminge med fikabröd!
Vi har en hel del släktskap i guilden med, förutom en del par, har vi syskon, som Anders och hans bror, men även Totta och hans bror.
Tottas bror går under namnet Wozzlan. Eller, efter ett par öl: Våfflan. Wozzlan gillar att spela PVP vilket innebär att slakta andra spelare fast ifrån Alliance sidan. Och visst är det härligt att höra en man på 40+ som sitter och fnittrar som en 12-årig tjej när han slaktar Allys?
Eller vad sägs om Hirindar, mannen med för många alts som är helt tokig i att raida och gärna ställer upp på wipefest. (men nämner du namnet Yogg-Saron för honom börjar han morra)

Vi är ett gäng tjejer med! Och vilka brudar sen!
Ezeret, finfin tjej som sätter sig och syr en pyjamas till mig! Hela hjärtat blir varmt!
Lutziana som kämpar på som gravid
Tiizz som jag har spelat med sen jag och Anders träffades
Isotop, min sötnöt Rikke! En sån go skåning får man leta efter! Flytta hit!!!
Mandelblomma, min paladin-partner-in-crime som tyvärr bor för långt borta hon med...
Akinna, även hon gravid!

Vem är jag själv då?
Jag går under namnet Yzza, och är känd för att kicka ut folk ur guildet som inte sköter sig. Annars är jag en holy paladin. Inte helt olikt mitt verkliga yrkesval. Då jag har spelat med Yzza i tre år kändes det lite tråkigt för ett par månader sen så jag skapade ett nytt litet underverk som jag kommer satsa på i framtiden. En flicka vid namn Märit. Märit är en shadowpreist som tycker om att göra quest och ja.. döda saker. Passande som undead- ett halvruttet benrangel. Jag har ett till halvruttet benrangel, en warlock vid namn Anemya som just nu är på semester på obestämd tid.

Men, med liten nyfödd och plugg så har jag inte så mycket tid att spela. Och jag saknar det! Jag saknar min familj i datorn! Men jag kommer tillbaka, var så säker!
Miss u all, see u soon! / hug Märit

där tog all min energi slut.

Men dagen är inte slut.

Åtgärd: Kaffe.

Jag har 21 dagar kvar till min tenta i kursen Vetenskaplig teori och metod och jag känner hur paniken närmar sig. Förutom att plugga till tentan har jag ju vanliga disskutions och seminariedisskutions frågor att göra. Och boken är svår svår svår. Det är svår engelska i den och dessutom på fackspråk. Den spännande boken heter Nursing Research och ser ut som en mormonbibel på drygt 750 sidor.

När jag väl kommer in i att läsa blir det faktiskt ganska så intressant, men det krävs en del arbete med att slå upp svåra ord och få in dem i rätt sammanhang.

Min plan är att vara så pass förberedd till tentan (jag har bara tre timmar på mig, och om jag tittar på övningstentan blir det tight om tid) att jag mer eller mindre bara kan gå till mina anteckningar och sen slå upp sidanvisningarna.

Men just där kommer det stora jobbet, anteckningarna. Jag jobbar för fullt med dom, men med tanke på litteraturen tar allt sån tid!!

Det jag gör nu är att i slutet i varje kapitel finns en sammanfattning, den läser jag för att få en överblick. Sen går jag till själva kapitlet och dyker ned i det som jag behöver mera kunskap i, stryker över och skriver anteckningar med egna ord. Alltså fastnar mycket när jag sätter mig men det är tidskrävande!

Dessutom, till tentan har vi fått två artiklar vi ska läsa in oss på, den ena på 11 sidor, den andra på hutlösa 18 med akademiskt ordbajs! Jag vet inte vilken artikel jag kommer ha under tentan heller att utgå ifrån så jag måste kunna båda två utan och innan... Vid tentans start blir det lottat vilken artikel det blir.

Suck, jag vill ha flera timmar på dygnet!! Jag sover ju bara mellan 5-6 timmar redan nu...

Så har den kommit till oss, den flyttade in utan att ens knacka på dörren.

TVÅBARNS CHOCKEN

Jag trodde den var en myt, men nej då. Och jag tänker tillbaka... Jag och Elin var i Nacka forum när Thelma och Emma var små. Där hittade jag en kompis vid namn Rickard. Han var blek och hade riktigt mörkblåa ringar under ögonen. Och han upplyste mig om att det fanns något som hette två barnschock när jag glatt sa att jag ville ha flera barn efter Thelma. Payback time. Nu har den kommit till oss.

Jag är trött, Anders är trött, Thelma är trotsig, Thor är hungrig.
När Thelma har somnat, slocknar jag i soffan strax efter klockan sju. Vaknar av att Anders pussar mig godnatt och går och lägger sig, halv tio.

I morse har jag gjort det jag inte trodde jag skulle göra. Gråtit på dagis. Inte för att det är jobbigt att lämna Thelma, utan för att det bara blev FÖR mycket. På dagis, som Thelma älskar så har de aldrig hört henne skrika eller gråta. Förrens i torsdags när jag kom och hämtade henne och hon inte ville hem, personalen skrattade lite och sa att det var skönt att höra att hon faktiskt inte är en ängel hela tiden, vilket hon är där. Nog för att de har märkt att hon har vilja, men hon stretar inte emot som hon gör med mig. Och det är en orsak med. Thelma har varit väldigt lätt att ha att göra med, ända sen hon var spädbarn. Och hon är det även nu, men inte om det bara är vi, familjen- då visar hon sitt rätta jag. Så kanske får jag igen för hennes lätta bebistid?


En bild säger mer än tusen ord. Hade jag vetat det idag, hade jag köpt kepsen till henne.
Thelma 5 månader.

Det finns en till stor skillnad. Även om Thor är vårat andra barn, så är det egentligen först nu vi får gå igenom en "normal" spädbarnstid. Och den första veckan hemma var en chock för oss båda, mycket mera jobb än med Thelma på neo, där vi hade ett helt arbetslag som fanns runt om oss dygnet runt. Nu hade vi svärmor hemma som skötte markservicen och donade mycket med Thelma, annars vet jag inte hur jag hade klarat mig. Jag hade antagligen gett upp amningen tidigare iaf.

Andra skillnader mellan syskonen är att Thelma blev sondmatad på fasta tider, och de tiderna behöll hon sedan, medans Thor ibland äter varje timme, ibland var fjärde. Thor kräver även mycket mera närhet och vill helst somna i någons famn. Jag vet faktiskt inte om Thelmas tid i kuvösen har påverkat men hon var inte alls lika närhetskrävande, och när vi väl fick ur henne ur kuvösen var det ju underbart att få sitta kängru. Thor vill även vara "med" mycket mera. Nu blir det ju så automatiskt när han har en syrra som far runt som ett yrväder när hon kommer hem, med resultat att han faktiskt förstår när det är natt vilket är skönt! På natten får han torr blöja, äter och somnar om smidigt.

Sen, jag måste dra ned kraven på mig själv. Disken, tvätten och städningen får helt enkelt vänta på dagtid så att jag hinner pusta ut när Thor sover- och det kan jag bara påverka själv.

Jag har läst mycket om en bok som jag funderar på att köpa.

Det är inte några unika metoder, utan mera att förstå sitt barn. Det kan ju vara värt att prova. Den åker ned i varukorgen idag så att jag förhoppningsvis har den i brevlådan i slutet av veckan.

Så, är det någon som har bra tips när det gäller viljestarka, trotsande tjejer? Lite mera tips på lekar och pyssel, allt mottages tacksamt! Jag älskar mina barn och vill att de ska få växa och utvecklas till harmoniska personer, och ibland så måste jag påminna mig om att det är inte fel att be om hjälp!

Hittade någon form av utfrågning på nätet. Totalt onödigt att veta om mig.. men ändå.

Hur bor du: Nacka, närmare bestämt Orminge. Även kallt "snaketräsk"
Brukar du komma i tid: haha! Jag jobbar på det!
Hur lång är du: 1,60
Kan du laga mat:Ja, och jag tycker det är riktigt roligt med!
Vad jobbar du med/pluggar du:Jag är mamma-ledig. Eller ledig och ledig. Det är ett heltidsjobb!
Vad har du på dig just nu: Svarta strumpbyxor, grå me&I klänning. Och underkläder.
Har du någon fobi:Förut var jag rädd för ormar- men det är numera botat.
Hade du en bra kväll igår: Jag slocknade i soffan efter en öl. Men det var skönt att sova på soffan.. så ja.
Vilket är ditt senaste inköp:Jag var ju på mässa idag.. det sista jag köpte där var Thelmas ena julkapp
Din favoritdryck på morgonen:Kaffe
Var fick du dina senaste pengar ifrån: Mamma
Har du sovit i din egen säng inatt:japp
Vad hade du sönder senast: hmm.. minns inte
Vem snackade du med senast:Anders, innan han gick och la sig
Varm favoritdricka:Kaffe
Favoritdricka när du är riktigt törstig:Vatten
Alkoholhaltig favoritdricka:Champange, följt av öl
När gjorde du senast något riktigt dumt: i morse...
Saknar du någon just nu:mormor, alltid mormor
Vad ska man göra för att få dig irriterad:störa mig när jag sover
Någon jag stör mig på:pretto-morsor och bimbos. Bröderna Shulman ligger pyrt till med
Intressen: Jag skulle vilja skriva nåt skoj, som grottklättring.. men det blir nog lite allmänt musik, skriva och när jag har tid-läsa
senaste person du kramade:Anders
Senaste person du ringde:Anders
Senaste person som ringde dig:Anders
Vad drack du senast:Ett glas vatten
Vill du ha barn: Jag har underbara, och det räcker...
Längtar du till din nästa födelsedag:inte för att jag blir äldre, utan för att få tillfälle att träffa familjen och vännerna. Paket är ju iof alltid skoj!
Har rakat dina ben någon gång:Ja då- när jag kommer ihåg det och har tid!
Är du sugen på något nu: rätt nöjd faktiskt
Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag:Allt mellan noll, men då får jag ju ont i huvudet, blir nog en tre om dagen oftast
Använder du hudkräm:ja, jag är en torris
Attraheras du av män med skägg:Sjävklart! Min darlig har ju det!
Micro-pop eller poppa själv:Micro!
Brukar du baka:Ibland, men jobbigt med disk. Föredrar matlagning...
Röstade du i det senaste valet:självklart, min rättighet och min plikt!
Är du nöjd med ditt liv som det är nu:Lite mera sömn skulle ju inte skada, men annars så.
Vilken låt lyssnade du senast på: In Flames- The Quiet place
Har någon annan sovit i din säng inatt:Ja Anders! Fast det är ju våran säng...
Vad tycker du är äckligt:Nageltrång, svimmar när jag ser en nagel bli dragen. ögonoperationer är läskigt med.
Har du pengar på mobilen:Abonemang
Vilken svordom använder du mest?Jävla
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 06:45, 07:30, 8:00 och 12:00 flera förvalda. Missbrukar dock snooze
Var köper du dina matvaror ifrån? öhh.. mataffären?
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?Ja, och det blir mest så med. Skulle vilja ha mera bilder på mig och barnen.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?Beror ju på hur mycket jag vann.. men nya kläder.. och en iMac till Anders så han slutar tjata.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?Nej
När var senast någon stötte på dig? haha, det var nog nästan tre år.. och det var Anders. Uppenbarligen funkade det.
Vad åt du till middag senast?Flygande Jakob.
Kan du vissla?Ja
Tittade du på tecknat när du var liten? Ja, på den tiden var tecknat nåt speciellt. Anslagstavlan var coolt. Och Linus på linjen.
Äger du några popband t-shirts?*fniss* joooo... ett antal!
När flög du senast?Pinsamt, var 2½ år sen, drygt..
Pratar du några andra språk?Engelska.
Har du gråtit offentligt?ja då
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar?Har planer på flera tatueringar. Men.. tid och pengar..
Vad har du med dig in på bion?Sällskapet, popcorn, cola
Vad har du för väder?Det är möööörkt
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?Svenska
När sov du senast på golvet? Ingen aning..
Vilken är din favorit drink? Strawberry daiquiri
Gillar du din boendesituation?Stormtivs!!
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? Uppenbarligen bara fyra. Tyvärr
Är dina dagar fullbokade och stressiga?Vissa är, andra inte.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? Skit i det du!!
Tror du på liv på andra planeter? Njaa... neee
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Fight it or fuck it.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm?Känner inget vidare behov av det.
Tycker du om att krama folk?Japp!
Äger du en digitalkamera?Ja då, är inne på min andra
Vilka kändisar har du blivit jämförd med?Kändisar?? Ointressant...
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Ja
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nä
Är du mörkrädd?Lite kanske..
Tre saker du alltid har med dig?Oftas minst ett barn med div. tillbehör. Annars: Mobil, plånbok, nycklar

Efter att ha missat denna mässa två år i rad, så kom jag tillslut iväg!
2008 var jag instängd på neo, och 2009 så vet jag faktiskt inte varför... Men, tillslut så!

Drygt en timme försenad hämtade jag upp Elin. Varför jag var sen berodde på ett antal världskrig hemma. Det ena var jag och Anders, eller snarare sagt jag mot Anders. Det andra var Thelma som inte var på solskenshumör i morse, så det var rätt så skönt för mina öron att vila lite...Och bara få göra lite egna saker. Thor var ju med mig, men han hänger ju bara på!

Efter lite sightseen i Älvsjö industriområde där jag körde vilse kunde jag och Elin packa oss ur bilen. Det var klart en fullträff att ta med syskonvagnen för våra saker vi hade samlat på oss under dagen visade det sig sen vid dagens slut.

Inne på mässan mötte vi upp Jessica, som hade med sig Ronja. Även hon utrustad med syskonvagn för bra förvaring för saker. Det är ju så att gratis är skoj... En del saker köpte jag ju med!


Mina "mäss-partners-in-crime". Hade bara iPhonen att fota med, så korten blev lite suddiga..

En sak jag har funderat länge på är en sk tvättboll. Det finns olika varianter på dessa (och även något som kallas för tvättnötter) Men det är iaf en gummiboll fylld med keramiska kulor som man slänger in i tvättmaskinen istället för tvättmedel. Bättre för miljön och den räcker i ca 1100 tvättar, dvs en tvätt om dagen i 3 år.. Det blir ca 18 öre per tvätt, jämför med drygt 1.60 för med vanligt tvättmedel av den sorten jag brukar köpa.  Det blir ca en årskostnad på 65 kr per år (om jag räknar en tvätt om dagen. Vilket det lätt blir här hemma!) Nåväl, jag har köpt tvättmedel för väldigt mycket mer än 65 kr om året tidigare. Nu ska vi bara se hur det verkligen fugerar.


Jessica hos Kamelont. Härliga färger! Jag köpte dock inget även om jag var sugen på en galen klänning med apor till Thelma.


Fin trampbil i rosa, även om den faktiskt var billigare än vad jag trodde (ca 1500kr) så fick den stanna kvar i montern.


Så sött kök i trä, med tillhörande kyl/frys. Tjejen i monter försökte locka med gratis frakt.. men nja.. 2700 kr är lite väl mycket...

De hade även detta ursöta kök, med kryddhylla som man kunde dra ut. Thelma hade säkert älskat det, även om hon redan har ett kök, men 2900 (!!!) känns inte som att min mamma-penning prioriterar att lägga ut på en leksak.

Däremot, lite senare gick vi förbi ett "bageri". De hade semlor, kringlor, tårtor och smörgåsar i alla möjliga former. Sydda i tyg! Diverse bakverk garanterat kalorifritt! Till Anders köpte jag och Thor en damsugare, hans favorit, och Thelma fick en ost- och en korvsmörgås. Här köpte jag även årets första julklapp, till Thelma!




Thor och Ronja låg snällt i sina vagnar, med avbrott för mat och blöjbyten. Blöjbyten gick smidigt då det fanns fräscha skötbord med blöjor uppställda. Reklam för företaget, javisst. Men smidigt för oss.

Thor hittade nya vänner med, och har numera anamat uttrycket
"Come join the dark side- we have cookies"



Elin hittade en fin T-shirt till Emma.. tyvärr köpte hon den inte!


Det var en massa utställare, men någon vi alla tre såg ifram emot var Me&I, dessvärre tycker jag att den var en flopp. De hade lovat mässpriser, bra priser på nya kollektionen och gamla godingar. Fanns lite från nya kollektionen, dock inget jag ville ha, och de äldre sakerna var det väldigt lite och utplockat av. Jag gick därifrån med ett läppbalsam i geishaburk.. för 20 kr...

Sjävlfallet avslutade vi dagen med att fika, vi är ju ändå en del av våran lattemaffia. Emma fick snusa lite bebis både på Ronja och Thor, och det här blev ett jättefint kort på henne och lilleman! För övrigt blev Elin tillfälligt gravid under mässan...men bara tillfälligt!



Jag beställde en sak till, till mig och Anders.. men det skriver jag om när vi har fått hem dem!
Vi fick en fin dag, med det perfekta sällskapet!

Efter att ha lämat av Elin hemma körde jag och hämtade Anders och Thelma hemma. De har varit på egna äventyr idag och bland annat åkt buss! Sen körde vi hem till min lillebror Martin som fyller 29 år idag! Tänk att jag har en så gammal lillebror, när jag själv bara är 23! Vi fick god flygande Jakob till middag, godis och sen Daim-tårta! Någon form av identiteskris har nog Martin ändå, för han satte bara ett ljus i tårtan. Och eftersom han fyller år, måste jag såklart visa ett smickrande kort på honom!


Thelma var så lycklig när hon fick leka med sin kusin Melwin igen! När vi väl kom hem, sent, och hon fick sin nattvälling i mitt knä frågade jag om hon tycker om Melwin. En trött tjej nickade och sa, med napplaskan i mun "Meviin" *sött*

Med båda barnen i säng så var jag tvungen att visa Anders dagens fynd och gratisgrejer.. mest gratisgrejer men det blev ju en del saker...

Ja, vad ska jag säga? En bild säger mer än tusen ord.

I natt ville Thor ha mat kl 02,04 och 06. Och däremellan har han varit kinkig, bajsat kopiösa mängder och inte direkt kunnat komma till ro. Anders hittade en mycket trött fru i köket vid 6-tiden i morse. Efter den matningen försökte jag få lite sömn men det gick inge vidare.

Och vid senast 8 måste Thelma upp för att gå till dagis. Jag hittade henne i sitt rum, hon hade redan gått upp och satt och la pussel- gullunge! Medan jag gör i ordning hennes morgonvälling hör jag ljudet, som bara ett vältränat mammaöra kan utskilja.

KASKADSPYA.
Lilleman har spytt ned sig sjävl, två filtar och babysittern. Passande en dag då vi inte har varmvatten hemma.

Vi kom iväg till dagis i tid, dock med en gråtande Thor. Lagom tills vi kom hem så hade han däckat i vagnen.
Och jag borde gå och sova ett par timmar, passa på, men nu känner jag mig "pigg". Antagligen övertrött. Och jag känner att jag vill sätta mig ett par timmar med plugget.

Espressobryggaren är igångsatt.. men får vänta ett tag till. Någon vill ha mat igen...

Thelma är oftas jättesöt, snäll och charmig. Men skenet kan bedra och hon kan på nolltid genomgå en förvanling till ett monster utan dess like. Ett monster med oanade röstresurser och mycket vilja. Ett praktexempel på det har vi genomgått idag.

Onsdag och Thelma har ledigt ifrån dagis, kompisen Emma med mamma Elin kommer på besök. Småtjejerna leker ihop och har riktigt skoj, så vi mammor får dricka kaffe rätt så ostört faktiskt.  Thor varierar sin sysselsättning mellan att äta och sova.

Det blir dags för lunch, och efter det ska vi ut och gå en sväng. Thelma skulle behöva sova middag, men jag vet att det kommer vara omöjligt att få henne att göra det. Det är inte så ofta de får henne att sova på dagis heller. Hon har helt enkelt inte tid, utan så mycket att upptäcka.

Vi klär på barn och packar ned dom i vagnarna och börjar gå till Nacka Forum. Thor sover som en klubbad säl i vagnen, och Thelma är nära att somna flera gånger, men icke. Hon sitter hellre och pratar med Emma.



Väl framme så blir det lite mat och tjejerna sitter rätt så nöjt ändå, trots att det finns spring i benen. Ungefär tills Thor vaknar och ska ha mat. Under tiden jag värmer hans mat och sätter mig så börjar frökens små horn i pannan växa fram. De små hornen vet jag betyder en sak: Testa morsans tålamod.

Efter att alla har ätit klart börjar kampen. Vi måste handla lite kläder till Thelma och det enklaste är att hon ska sitta i vagnen. Lite i hopp om att hon somnar. Skrik och vrål utbyter, hon ålar sig som en mycket hal ål. Ska inte sitta i vagnen!! Jag frågar om vi ska åka hem istället, men det ska vi absolut inte heller.
Vid sånna här tillfällen ökar min puls en hel del, svetten kommer och frustationen, för jag vet att det spelar ingen roll vad jag än gör. Thelma kommer skrika, tills hon har bestämt sig för att hon har skrikigt klart. Efter en stunds brottande sitter Thelma fast i vagnen fortfarande skrikande, folket som går runt oss har slutat titta, och jag ser hur mamman med en bebis på ett par månader sitter och förfasar sig och pratar med sin vännina. Innom mig tänker jag bara; vänta du bara, du kommer hit du med.. till Trotsåldern.

Och det är väl två av de sakerna jag har lärt mig som mamma: 1- döm ingen annan förälder, de flesta gör så gott de kan och 2- det är fruktansvärt skönt att höra att andra barn skriker och är arga, alltså är jag inte ensam om det.

Ett antal riskakor och russin senar blir våran shopping avklarad, med en del protester från Thelma. Ändå så är hon glad, över att få vara med och ha en heldag med mig. Det är dags för nästa projekt: Åka hem.
Bussresan går riktigt bra, även om Thelma tycker att jag ska trycka på den röda knappen hela tiden och inte riktigt förstår att vi måste åka ett par hållplatser till. Vi går av en hållplats tidigare än vad vi ska av två anledningar: Jag vill samla på mig liter mera steg och Thelma ska få springa av sig. Och förhoppningsvis kommer Anders ikapp oss på vägen hem.

Den här lilla promenaden tar ca 5 minuter om hon sitter i vagnen, 15 om vi går. Idag tar det betydligt längre tid då Thelma gärna springer åt andra hållet, eller snara sagt, det hållet jag inte gå. Jag låter henne hållas då hon har så mycket att upptäcka. Efter 25 minuter så ruttnar jag ändå på det hela då fröken får för sig att plocka fimpar. Äckliga fimpar och hon vägrar låta bli dom. Blä.. du rökare, rök hur mycket du vill, men dina fimpar kan du väl ge 17 i att slänga överallt!!!
Lagom tills Anders svänger runt hörnet ser han oss, jag dragandes vagn, med en mycket spratlande Thelma under armen. Vrålandes.

Thelma får åka på pappas cykel på vägen hem. Tyst och nöjd, jättetrött. Jag tänker att väl hemma får jag sitta 5 minuter och pusta ut medans far och dotter börjar med maten. Fel. Väl inne kommer det igen.. Mamma, mamma...nu duger inte pappa alls, utan det är med mamma man ska vara. Och visst värmer det om hjärtat,även om man blir utmattad ibland.

Efter middag, lite lek, välling och tandborstning är det godnattpussar i massor och Thelma somnar gott, efter en heldag med mamma. Jag har läst någonstans att vid 4-års ålder blir barnen lite lugnare och den värsta trotsen lägger sig. Det är 1 år och 11 månader kvar dit.