Yzza

Jag såg precis ett inlägg som en kompis har skrivit på facebook:
"Funderar på livet och om allting har en mening... Varför får vissa gå igenom mer än andra?"

Det här är en urtypisk fråga som jag brukar sitta och fundera över, och efter många timmars grubblande och en hel del nedskrivet i anteckningsböcker (jag har en del!) så har jag kommit fram till en del som jag tror på. Kanske är det teser som kan trösta mig, men just de här stora frågorna är något som alla borde ge en liten stund att fundera på ett tag. Jag tror det kan göra gott för själen. Det här är mina tankar som jag tror det är, fel eller inte, men så här tror jag.

Har allting en mening?
Kort skulle jag säga:Ja.
Vilket många i första tanken undrar om jag verkligen har tänkt igenom. Men jo, det har jag.
Som sjuksköterska innom den palliativa vården har jag fått det enorma privilegiet att träffa många modiga människor, både patienter och anhöriga som genom sin situation antagligen tänker mer på den här frågan än andra. Jag minns specellt en man som jag kom in på en mycket fin disskution med där det visade sig att vi tänkte mycket lika. Det är ett sådant där speciellt möte som jag har lärt mig mycket om.  Framför mig sitter en mycket sjuk medmänniska som menar att allt har en mening, på gott och ont. Vi hade båda den uppfattningen att allt har faktiskt en mening, men det behöver inte vara slutändamålet som är meningen. (i det här fallet rörde det sig ju om att den hör personen var döende) För det kan ju vara svårt att förstå, och acceptera att meningen med det hela var döden. Vi fokuserar ibland för mycket på slutmålet.
Allt har alltså en mening, men meningen är ibland det som sker på vägen mot målet.
Jag tar ett exempel från mitt liv. Jag fick en vacker dotter, född 9 veckor för tidigt. Vad var meningen med det- när det hotade både min och hennes hälsa? Jo, jag lärde mig mycket på vägen, att det inte är en självklarhet att en graviditet slutar helt perfekt. Att bli förälder på ett annolunda sätt. Att vi fick 9 veckors bonustid med Thelma. Och en annan sak som är viktig för mig. När jag pluggade själv hade jag en riktig soulmate, Linda. Vi hängde ihop i vått och torrt, men sen skildes våra vägar pga massa strul och jag ville inte ha kontakt med henne då jag kände mig sårad av en massa olika själv. Kvällen innan Thelma förlöstes var jag och Anders uppe på neo för rundtur och information om vad som vi kunde förvänta oss. Vad händer, jo, där sitter Linda! Alla de år vi inte hade haft kontakt var som borta, vi kramades, vi grät! Linda blev ett oerhört stöd för mig, jag visste att jag hade en extra person som månade om min lilla dotter och vi har nu idag kontakt igen! Så att visst fanns det flera meningar med att Thelma kom tidigt till oss, jag återfann en vän!
Patienten jag hade mitt samtal med hade samma uppfattning. Även om han inte ville vara sjuk, så försökte han se det posetiva i det. Kanske är det det vi måste göra lite oftare?
Finns det en mening med stora naturkatastrofer eller krig? Nej, inte slutmålet, men det lilla som finns däremellan. En familj som splittras i krig, men som återfinner varandra levande- då blir det hela ur en helt annan synvinkel.
Det kan vara svårt att se meningen i allt, men om man fokuserar på en liten posetiv sak så blir det lättare att gå vidare!
Anders har en hjärntumör. Jag fick reda på det redan när vi träffades och fick rådet av en kollega på jobbet: Du kanske bara får fem år med honnom, men det blir kanske dina lyckligaste fem år i ditt liv! Go for it! Annars kanske du får dras med nåt halvdant i tjugo år. Valet var lätt för mig. Jag tar inte Anders för given, vi kanske inte blir pensionärer ihop (men å andra sidan, vi kan bli överkörda av ett rattfyllo i morgon- sånt vet vi ju inte)Det gör att jag uppskattar honnom mera. Även om han ligger och snarkar jättehögt som nu. Men någonstans njuter jag ju av det ändå,han är ju här hos mig.  Och det var även en sak jag uppfattade under den tiden vi hade på neo, en tid som kan vara väldigt påfrestande för ett förhållande. Vilket det även var, men jag blev så otroligt mycket mer kär i honnom under den tiden, och jag kännde att det här, det kommer VI fixa!

Varför får vissa gå igenom mer än andra?
Klurigt, men vi vet ju inte för det första varför blir mera utsatta än andra, eller?
Vi lär oss, vi växer och mognar av erfarenheter, både de bra och positiva. Det lär oss att se saker på nytt sätt, att uppleva våran omvärld på flera växlande sätt.
Ett ordspråk är ju "det som inte dödar-det härdar": nja, lite väl hårt. Men vi klarar ju faktiskt av mera än vad vi tror- om vi ser tillbaka. Det är jättehårt att se det när man mår som sämst, men om man klarar sig igenom den tuffaste tiden så kan man oftas efter ett tag se tillbaka, klappa sig på axeln och faktiskt inse att det ordnade ju sig ändå på ett eller annat sätt.
Någonstans tror jag att en del får utstå och gå igenom mer än andra, av den enkla andleningen att de faktiskt klarar av mer! Även om de inte tror det!

Hösten 2008 tillbringade familjen W på Huddinge sjukhus, med en nyfödd på neo. På Thelmas 1årsdag satt jag och Anders och pratade med en onkolog om hur Anders stråling skulle genomföras. DET GJORDE ONT! På hennes första födelsedag!  Hösten 2009 tillbringade Anders tid på Karolinska sjukhuset, blev strålad 5 dagar i veckan i många veckor. Han var trött, medtagen och sjukskriven. Självfallet påverkade det hela våran familj både känslomässigt och ekonomiskt. Men, det gick. Jag vet att jag låg vaken en del nätter och grubblade över hur det egentligen skulle gå för oss. Vi ville ju ha en familj, ett till barn, men skulle strålingen hjälpa honnom? Skulle det bli flera behandlingar, eller skulle jag bli änka? Det självklara, att vi skulle vara en frisk familj fanns inte just då-men vi blickade frammåt och på så sätt valde vi livet! Även under den tiden undrade jag var meningen med det hela var, men jag kan faktiskt se flera posetiva delar av det som hände ändå. Vi tog vara på våran tid, vi var våran lilla familj, vi har släktingar och vänner som har följt oss, stötta oss och vi träffade en otrolig personal på strålbehandlingen som var schyssta mot oss!



Så även om du befinner dig i ett mörk dunkel, sök inte efter det djupaste stället, sök efter en liten strimma ljus. Det kan lysa upp mer än vad du tror! Se tillbaka på jobbiga saker du har fått gå igenom tidigare, du har klarat av det, då borde du klara även nya svårigheter!



Med detta vill jag avslutningsvis säga till dig Ebba, Go Girl! Du kommer klara ditt nya liv bra, men det är aldrig fel att faktiskt sätta sig ned, tycka synd om sig själv, för att ta ett djupt andetag och blicka frammåt! Vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa hörn...