Yzza

Att vara prematurförälder är att vara lite extra förälder.

 vaddå??

Är man mera förälder för att man fick ett barn fött för tidigt, än exempelvis ett överburet barn? Eller ett änglabarn? Skitlöjligt! Jag hittade det här urbota dumma uttrycket på internet (var annars?) men i ett forum för prematurföräldrar. Känns lite som klubben för inbördes beundrarn.. oj se på oss.. vad det är synd om oss vad vi har fått utså! Dessutom är det faktiskt barnen som kämpar...

Visst var det jobbigt att Thelma kom tidigt, att vi inte fick påbörja vårat föräldraliv på det sätt som klassas som normalt- men vi fixade det! Och vi är inte mera föräldrar en något annat föräldrapar! Det går ju inte att tävla i hur mycket föräldrar man är!

Däremot fick vi 9 extra veckor med Thelma!


Thelma är 2 dagar hon håller pappa Anders i handen!

Förra helgen hade familjen W stora ävetyr inbokade! Efter många månader skulle vi äntligen åka ned till Göteborg igen! Anders skulle få gå på "pappadagis"-dvs Metaltown. En gravid mamma med foglossning ansåg att det kanske inte var det bästa stället att hänga med på, så jag och Thelma skulle få ett par dagar med svärmor/farmor istället!

Onsdag kväll efter dagmamma och Anders slutat jobba åkte vi ned. Det var många månader sen Thelma fick träffa sin farmor, så när vi väl kom ned sent på onsdagskvällen var hon rätt så blyg. Men torsdag morgon var det full rulle igen. Thelma såg ju till sin förtjusning att farmor minnsann hade lekparken alldeles utanför sig! Med både ruchkana och gunghäst! Och snabbt som attan satte hon igång!








Även pappa Anders tyckte ruschkanan såg skoj ut!



Farmor och Thelma bygger sandkaka!


Lite längre bort fanns en till lekplast, med ett väldigt högt klätterparadis, men inte stoppar det Thelma! Tuff tjej som åker väldigt höga och långa ruchkanor, och klättrar, klättrar och klättrar!


På torsdagen hann Thelma även bada lite i plaskpoolen och vi hade det bara lungt och skönt! Det var kanonväder och vi trivdes alla fyra!
På kvällen åkte jag och Anders iväg till ett par kompisar och grillade och farmor var barnvakt. Det är spännande hur mycket tjat det blir jämt när vi åker till Göteborg, och den ständiga frågan är: När ska ni flytta hit???
Nja.. jag är ju 08... och jag trivs bra här hemma!

Anders ska ju skydda huvudet rätt så ordentligt efter strålningen, och har man ingen egen solhatt, tar man den man hittar!



På fredagen drog Anders iväg med ett stort gäng till Metaltown. Jag erkänner, jag är avis... men jag, Thelma och Yvonne hade en hel tjejdag planerad!

Ullared!
Jag har aldrig varit där tidigare, men efter ett visst TV program och en bror och svägerska som åker dit lite då och då hade jag blivit nyfiken.

Vi var där ca 2 timmar efter öppningstid vilket visade sig vara bra. Ingen kö in i Gekås, men oj vad med folk ändå, och mycket speciellt folk... Thelma såg mest skeptisk ut.


Kolla Thelmas ansiktsuttryck!!

Efter drygt tre timmar där inne var vi rätt så möra... och Thelma trött och uttråkad. Och nästan 3000 kr fattigare.
Vi började hemfärden för att kolla in våra fynd, ett par kassar blev det ju totalt!





Jag köpte som sagt en hel del.. både till mig, Anders, Thelma och Lillebror!
Till mig köpte jag lite mera mammakläder, amningskläder och underkläder. Thelma valde ut ett gäng kalsonger till sin pappa. Sen blev det lite tvål och sånt.

Till Thelma blev det ny höstjacka (för ett väldigt bra pris!) Vantar, tröjor, strumpor och en massa mera saker...



Och ett par nya jeans tills i höst



Till kommande Lillebror blev det lite saker med, bodys,pyjamas, nya nappflaskor och annat jag vet kommer gå åt!
En body jag inte kunde motstå som kommer följa med till BB med!





På lördagen var vi rätt så trötta och jag hade ont. Thelma var i lekparken, vi var en sväng inne i Kungälv och sen hade vi underhållning hela dagen med TVn. Jag hade sett fram mot kronprinsessans bröllop, och vi satt och såg så gott som det hela på TV! Självfallet gjorde vi dem sällskap under både vigseln och  middagen!



Thelma kollar in prinsar och prinsessor och fina klänningar!



Våran egen bröllopsmiddag, alkoholfritt bubbel, färska västkust räkor och havskräfta med aiol och bröd! Gottis!!

Jag vet att det är länge sen jag uppdaterade (och vissa av er har tjatat...inga namn nämnda!) men grejen är det att jag numera är så trött att jag inte vet vad jag ska ta  mig till! Lillebror börjar ta stor plats i magen, och mycket av min energi!

Kameran som har varit på vift är hemma nu med!

Tråkiga saker som har hänt är att pappas katt, MammaKatt har sprungit iväg, och varit borta ett par veckor nu. Vi vet inte alls var hon har tagit vägen, eller vad som har hänt. Förhoppniningsvis har hom bara stuckit iväg på sightseeing och kommer snart hem!



Sen verkar det som att den där "sommaren" mest kommer och går, ibland har vi fint och varmt väder, ibland liknar det mera höst redan nu.
Vi har i allafall hunnit med nationaldagsfirande och firande av min mormors födelsedag hos släkten i Vidja. Thelma var mycket förväntansfull denna dag då hon fick reda på att man kunde "badda" där, det vill säga bada...


 Laddad i sommarklänningen!

Det var ju varmt väder, men deras pool var det dessvärre ingen värme i. Vilket Thelma inte alls tog hänsyn till. Hon lyckades smutsa ned sig så pass mycket att det inte var något val för hennes far att hoppa i poolen med henne. Och hon skrek när hon kom i.. det var visst 16 grader... men "badda" skulle hon!



En annan kille som njuter av solen är ju Charlie! Han har alltid älskat att ligga i solen, hur varmt det än blir och solat! Min lilla "valp" har nu blivit nästan 11 ½ år vilket känns rätt så otroligt!





Thelma har börjat visa lite intresse för pottan. Inte så mycket, men det är numera väldigt roligt att följa med mamma när hon ska "issa" och hon vet varifrån "isset" kommer. Och det är ju så spännande! Så hon sitter gärna en stund på pottan, men där tar det stopp. Det har inte gett några resultat ännu. Men om hon får något att bläddra i så sitter hon lite längre.



Hon är ju ännu inte så stor och jag har ingen brådska att potträna henne, men just nu är det lite roligt i allafall så vi får se vad som händer under sommaren!
Däremot, vad som händer under sommaren är att man äter glass! Mycket glass! Och kladdigt är det!!

Har du problem med bilen? Hänger ditt avgasrör lite löst? Är du en händig kvinna? Då fixar du det lätt!

Steg 1:
Försök tejpa fast avgasröret igen.
Om det släpper efter ett par dagar, gå till steg två.

Steg 2:
Låt tejpen sitta kvar, den har vid det här laget antagligen torkat lite..
Leta fram en snörstump. Försök knyt fast eländet.
Fungerade det inte bra? Gå till steg tre:

Steg 3.
Du är en händig kvinna, och en händig kvinna har allt hon behöver hemma. Så gå in och hämta ett par nylonstrumpbyxor. Knyt fast avgasröret. Problemet löst!!







Trodde det här var något man hörde om bara, att folk lagar bilen med nylonstrumpbyxor.. men nej då! Den här bilen, en vit Toyota Combi står parkerad på våran parkering och ägs av en kvinna i 45-års åldern.
En god kvinna reder sig själv?? Jag hoppas iaf att jag kan bjuda på ett skratt...

"Vad tjock du ser ut. Min mamma äter Nutrilett. Och nåt hö med choklad runt om om. För att hon tycker hon är tjock. Äter du också Nutrilett??"- Olivia, 7 år

Jag försökte förklara för Olivia att jag har så stor mage för att det bor en bebis i min mage. Jo, hon förstod att Thelma skulle få en lillebror, men släppte ändå inte Nutrilett-snackat.

Tack för den liksom, jag är faktiskt inte fet, jag är gravid!

Sen kommer nästa tanke, det är faktsikt riktigt illa att en tjej på endast 7 år vet vad Nutrilett är, och går och bedömmer folk som tjocka eller inte. Vad har hon egentligen fått det ifrån? Självfallet sin mamma. Och hur smart är det att överföra sin bantningshysteri på sin 7 åriga dotter? Idiotiskt.

Sen undrar jag vad det är för "hö" mamman käkar...

Det blev ingen fika med Anneli i fredags. Härligt värre! Jag fick ett sms där hon avbokade vid 04:05. I efterhand har jag nu hört att strax efter det stod hon inte ut längre utan de åkte in till förlossningen där det gick undan! Vid 5-tiden i går morse föddes en liten tös vid namn Molly! Stort grattis till Anneli och Krister!

I en annan del av landet såg en till liten dam dagens ljus, Esmeralda föddes vid 7-tiden på morgonen och Sarah och Henrik blev föräldrar! Grattis!!

Igår var det uppenbarligen tjejernas dag! Det har kommit en hel del tjejer nu den sista månaden, en klasskompis från gymnasiet fick efter igångsättning en tjej med. Jag är lite förvånad, för jag tyckte att "alla" skulle få pojkar!

Men det är mycket bebisar nu, näst ut är väl Henrik och Malin, sen Sofia och Per. Sen blir det en spännande kamp och vem som kommer först av Ullis och Jessica. Jag är sist i turordningen, och jag har som plan att hålla den platsen den här gången med. Faktiskt.

Det känns lite underligt, jag kommer bli tvåbarnsmamma, men samtidigt känner jag mig som en förstagångsföderska. Rent biologiskt räknas jag som förstagångsmamma i och med att jag blev snittad, men enlig statestiken som omföderska. Men jag vet ju hur det är att vara gravid fram till vecka 30, sen är ju även jag novis och ute på nya upptäktsområden. Gravida pratar om frustationen att behöva gå över tiden. Något jag inte har någon aning om. Även om jag hellre hade upplevt det än att bli prematurmamma. Nu är jag ju en stolt prematurmamma, men jag har den erfarenheten redan och behöver inte upprepa den!

Det skulle ju vara spännande att få gå tiden ut!

Sen vet jag inte alls hur jag ska göra med förlossningen. Jag har varit helt inställd på att bli snittad igen. Och det gör mig inget, det känns bara bra att få ett datum vid fullgången tid. Då har jag ju ändå gått tiden ut. Men eftersom det i dagsläget ser så pass bra ut så finns ju möjligheten att föda vaginalt. Om jag nu vill, och vågar.

Och jag har inte bestämt mig.

Däremot kan jag bli grymt upprör av tjejer som hävdar att om man inte har fött barn vaginalt så har man inte fött barn- det är läkaren som har fött barnet. Tack så mycket för den... och det lustiga, de tjejer som brukar uttrycka sig så, tror att ett kejsarsnitt är en solsemester där man ligger och sörplar kaffe tills läkaren sätter kniven i en.

Fel.

Och att det skulle vara en större prestaton att föda vaginalt. Och då kommer vi tillbaka till fenomenet "duktig flicka". Vi har ju blivit hårt drillade av samhället att vi ska vara så duktiga och prestera sååå mycket- och tyvärr följer det med in även på förlossningen. Om du föder vaginalt är du duktig, och du försöker föda vaginalt men det slutar i snitt är du rätt så duktig ändå. Om du föder med planerat snitt är du en smitare. Och var ligger prestationen i att föda barn?? 

Jag hänger ju på en site på internet, egentligen vet jag inte varför jag hänger där då det finns väldigt mycket överspännda mammor som mest vill klanka ned på andra.. men men. Jag har hittat några guldkorn där med som nu är några av mina närmaste vänner!
För ett par månader sedan dök det upp i mina ögon en väldigt provocerande tråd. De här trådarna dyker upp lite titt som tätt, vaginal vs kejsarsnitt.  Jag blev sur och hornen växte upp i pannan på mig och jag startade en egen tråd för att jäklas och provocera... om att jag var så STOLT över att ha fött mitt barn med kejsarsnitt. Oj vad det blev liv i luckan! Men, det var väldigt många som gav mig feedback och gillade tråden, att även de kunde få känna sig stolta över sitt snitt. Och jag kännde att jag gjorde något bra. Men tyvärr så fanns det ju andra som skulle trycka ned dessa mammor i skorna igen...


Min mening: Din förlossning, ditt barn- och ingen annan har ett skit med det att göra! Har du åsikter om kvinnor som har fött sina barn med snitt, knip din käft- för dina ord kan göra mer än bara såra.

Jag ser ingen prestationstävling i att föda barn. Barnet måste ut på ett eller annat sätt, och på vilket sätt är upp till dig. Och som diverse föda barn böcker skriver : du är bäst på att föda ditt barn.

Jag har som sagt inte bestämt hur jag ska göra den här gången... det här är min "sista changs" till att få föda vaginalt. Och en vaginalförlossning och även ett snitt är något man inte kan beskriva hur det känns för att förstå- den måste upplevas. Och det här är min changs att få mitt nyfikna jag att uppleva en sådan sak. Mitt snitt upplevde jag som helt toppen och jag har så bra minnen ifrån det.

Så lite försiktigt har jag börjat läsa igen. Och jag har funnit tre orsaker som gör att jag tvekar. Och jag har fått Anders att läsa lite med (gick så där.. han la sig på soffan och började läsa- och snarkar nu högt)
Hur mycket jag än läser, så kommer det ändå inte gå som i böckerna, men jag har en större inblick i vad som sker i mig och runt om mig.
Så länge allt går bra med graviditeten har jag ju en changs. Och jag har flera veckor på mig att bestämma mig ännu. Och jag har en toppenläkare på specialist Mvc som är öppen för en disskusion. Snitt eller Snippa? Det här är mitt beslut, och jag vill inte ha goda råd eller andras åsikter. Som om jag nu skulle slippa det...

Redan när jag träffade Anders berättade han att han hade en inneboende, en dum inneboende som inte gick att vräka. Astrocytom heter fanskapet. Nåväl. Tumören var en så kallad grad 1 och låg still. Den märktes genom att Anders hade huvudvärk rätt så ofta, men behövde inte ta mer än Ipren och Alvedon.

Förra våren, när vi höll på att flytta så fick han vid ett par gånger migrän- men vi tänkte inte så mycket mera på det. Iochmed att han träffade sin läkare Per regelbundet på Huddinge sjukhus och gjorde MR röntgen av hjärnan så har alltid tumören varit under uppsikt. När migränen kom fick Anders migräntabletter utskrivet och läkaren skulle ta upp hans "fall" på nästa stora onkologrond där flera kloka gubbar och gummor tittade på den.

Och det gjorde dom, och såg att fanskapet hade vuxit.
Så, på Thelmas 1årsdag (just den dagen av alla!!) sitter vi och pratar med en onkolog på KS, Solna. Vi pratar om operation, biopsier, stråling och ev. cytostatika. Tjollahopp! Dagen efter har vi kalas för Thelma med pannkakor och tårta. Skumt.

Steg ett var att de skulle göra en ny art- och klassbenämning av tumören, de misstänkte att den hade vuxit sig till en grad 2, ev. grad 3. (Av totalt fyra grader, vid grad fyra är prognosen tämligen dålig) För att göra detta så måste det göra en biopsi, dvs ta ett vävnadsprov. Men att ta ett vävnadsprov på en hjärntumör är lite mera komplicerat än att ta en biopsi från någon annan del av kroppen. Läkaren måste först borra sig in genom skallbenet, sen gå igenom hjärnhinnorna. En ganska så omfattande procedur som tar tid, och som framförallt efteråt gör ont. Det här var i oktober 2009



Rätt så kaxig kille har fått sin säng på Ks Solna.

Moment två är att sätta fast en fin titanställning på huvudet så att läkaren vet var han ska borra. Inför det här hade Anders fått "lite" lugnande och smärtstillande... Vilket syns på hans pupiller!

 Fin vit OP skjorta med!

Ställningen skruvades fast, direkt igenom huden in mot skallbenet, de la lokalbedövning som kuddar, och sen.. ja de skruvade  åt!



Tänk dig, du har på dig en för liten och trång mössa på huvudet, du får ont efter ett tag. Här har de tagit i med bra mycket mera kraft.

Inne på OP (där jag inte fick följa med, tyvärr- hade varit skoj!) så sätter läkaren på ett gradnät över hela skallen, så han vet exakt var han ska borra. Anders var vaken under ingreppet och kunde berätta precis när de gick igenom skallbenet. Däremot har man inga smärtreceptorer i skallen, så när de tog själva biopsin kände han inte.

Efter ett par timmar är han på uppvaket och tillbaka på avdelningen. Då har de tagit bort ställningen- och då kom smärtan!!

Först fick han bara paracetamol, men då gnällde jag lite över att han hade så ont, och de gav honnom morfin. Anders tål inte morfin så bra för han började må jätteilla.. men efter lite antimetika så sov han som ett barn igen...

 Trött kille

Han hade inte riktigt koll på att jag tog de här bilderna



Det här var del ett av våran skojiga höst 2009. Vi fick svar på biopsin efter ett par veckor och tumören blev klassificerad som en grad 2, skönt att det inte var värre. Det här innebar att det troligtvis skulle räcka med strålning.

Stråldoser räknas i något som kallas Gy, utalas grey. Totalt skulle Anders göra  28 strålningstillfällen, och få en totaldos på lite drygt 50Gy. Anders strålades fem dagar i veckan, måndag till fredag i drygt 5 veckor på Solna, i Strålbehandlingsrum 5.

För att strålningen ska träffa tumören så exakt som möjligt så måste man ligga helt stilla, och på exakt samma sätt vid samma strålningstillfälle. Vanligast när man strålar just tumörer i hjärnan är att man får en sk fixeringsmask som man ligger fastspännd under. Det är en speciell person som gör dessa fixationer på strålningen, och killen som skulle göra Anders mask hette även han Anders! Han insåg att om Anders skulle ha hel mask så skulle han få raka av sig skägget, och det vore ju onödigt tyckte han. Istället fick Anders en fixation han skulle bita i och som klämde över näsroten. Det, tillsammans med en vacumkudde formade efter hans huvud blev hans fixation.



Själva strålningen tar bara några sekunder, även om strålarna går in från flera olika håll, men förberedelserna tar lite tid. Så det här blev Anders "jobb" under hösten.

 In i maskinen!

Ibland var jag och Thelma med när Anders strålades. Personalen är verkligen urgullig på strålningen, och de har även ett jättefin lekrum som Thelma gärna var i. Anders hade även tät kontakt med sin kontaktsjuksköterska Carina och sin läkare George. Bland annat blev vi informerade om att i sällsynta fall är en bivekning att man kan börja krampa, som ett EP-anfall och måste då åka in. Vi fick dock Stesolid klysma utskrivet så jag kunde ge i väntan på ambulas då de visste vad jag jobbade med. Så under hösten har jag jämt haft en Klysma Stesolid i skötväskan... kanske inte den vanligaste utrutsningen man har med sig som mammaledig?

Efter bara ett par behandlingar blev Anders jättetrött, illamående och tappade aptiten. Han blev snabbt insatt på kortison och fick tabletter mot illamåendet. Med kortisonet  fick Anders en enorm aptit, och aldrig mätt! Trots det gick han ned i vikt, han blev lite piggare, men fortfarande trött. Hur han hade mått utan kortisonet vill jag inte veta.

En annan vanlig biverkning av att strålas är att tappa håret. Vi blev rätt så fulla i skratt när vi fick reda på att Anders kunde få, om han ville, ett bidrag till peruk. Till och med läkaren skrattade lite åt det, men det ska vara lika för alla. Vi funderade en sekund på rastaflätor, men lät det vara... men en kväll ser jag att han faktiskt har tappat håret vid strålningsstället!

Anders avslutade sin strålning den 11 december, och då var strålningsdosen som högst i kroppen, så han var rätt så trött och var det under hela julen med. Under den här tiden var han heltidssjukskriven och fick inte heller dricka alkohol eller köra bil. Han får inte heller utsättas för tryckförändringar som vid flygning, så det blir inte någon långväga semester för oss i år.  Sen har det varit att vänta, vänta vänta... Hjärnan blir svullen efter en strålning, och den svullnaden måste gå ned och strålningen verka innan en kontrollröntgen görs för att se hur mycket effekt behandligen har gett.

Den 11 maj i år gjordes kontroll röntgen- och sen dess har vi väntat på resultat.

Och idag kom resultatet!

Tumören har slutat växa och krymt i storlek!
Bättre kunde det inte bli!
Det här innebär att Anders slipper cytostatikabehandling och framöver kommer gå på kontrollröntgen och läkarkontroller tills vidare! Nästa röntgen blir i oktober! Så vi kan nog, för första gången på tre år se fram emot en höst utan att mer eller mindre bo på sjukan!

Så vi har firat lite idag! Vi tog bilen ut till Björkviks havsbad efter att vi hämtat Thelma från dagmamman. Det var ju alldeles för kallt i vattent för att bada, men så vackert där ute och doftade gott saltvatten!







Anders och Thelma badade fötterna, jag fegade, det var ju kallt!



Thelma tyckte det var jätteskoj att stå i vattnet, leka med sanden och slänga i den. Hon blev jättearg när vi skulle åka hem...Så vi får åka tillbaka snart igen!

Vi köpte hem sushi från Gustavsberg och åt hemma och bara njöt!
Tänk att allt blev så bra!


Vi vill passa på att tacka doktor Per och Ssk Margareta på neurologen på Huddinge,
doktor George och ssk Carina på Strålningen Solna
Alla goa tjejer och killar på Strålbehandlingen Solna
Familjen och kompisar och alla andra som har stöttas oss på vägen!

När tar det stopp?? Jag är såååå hungrig! Jag har fått i mig en stor skål med sojayougurt med havrefras, två knäckemackor en banana och juice. Nu är det fullt i magen, jag får inte ned något mera, men jag är fortfarande hungrig!! Gaahhh!!

Toppenfint väder idag, jag ska hoppa in i duschen och sen iväg och fika med ett gäng gravida. Med andra ord, snart får jag äta igen...

Ha en bra dag!