En liten fot...
Egentligen hade jag tänks skriva om våran jul, men som vanligt har jag förlagt min kamera med alla bilder...Den ligger kvar hos mina föräldrar där vi firade julafton.
Men på julafton gick jag igenom lite bilder på Thelma, och fick se bilder ifrån den 18 oktober 2008, den magiska dagen då vi fick åka hem från neo som en hel liten familj.
Vi hade de senaste 10 dagarna bott i ett så kallat samvårdsrum. Vi skötte oss helt själva, förutom att personalen kom in med mat och mediciner. Det här var den sista träningen innan familjer släpps hem.
Och när jag tänker efter hur hela avdelninge var planerad så finns det en underliggande tanke med det.
När vi kom till neo, och Thelma låg på intensivdelen, i kuvösen, låg vi längst in- längst bort från ytterdörren till avdelningen. Steget efter det var en sk lättsal. Thelma låg på en värmebädd. (Dvs, en vattenmadrass med värme i så att inte de små barnen behöver lägga energi på att hålla rätt temperatur, utan istället kan använda sin energi till att växa och jäsa) Lättsalen låg ett par meter närmare ytterdörren. Och närmast låg då familjerummen eller samvårdsrummen. Fina rum, inredda i gedigen landstingsstil från 1860 talet ungefär.
Vi hade en liten skrämvägg där handfat och skötbord fanns. (Och som ni ser ligger Anders kängru med Thelma närmast fönstret)
Jag hade inte så mycket prematurkläder till Thelma, och tvättmaskin hade jag inte tillgång till på avdelningen, så detta fick även vara tvättstuga.
Det var hela rummet. Mysigt.. nja, det fyllde sin funktion.
En sak som ändå var lite rolig under den tiden när vi bodde i samvårdsrummet var att en dag kommer våran läkare in, Boubou och berättar att de har studiebesök från Japan som vill se hur den Svenska neonatalvården ser ut. De undrade om han och gästerna fick komma in och se hur en familj som nästan var redo för hemfärd bodde. Visst fick de komma in... och in stövlade ett tiotal japaner, och gapade STORT!
På ena sängen ligger Anders, i bar överkropp med lilla pytte Thelma. De hade dels aldrig sett ett sådant litet barn, eller en sådan stor hårig man. Och att dessutom en MAN hade sån närkontakt med nyfödda!
Det sista jag ville göra innan vi åkte hem var att ta kort på Thelma och hennes kuvösgranne Benjamin. Och på Thelma då, men det var inte så lätt att få henne att ligga still på rygg. Hon låg fortfarande väldigt ihopkrypen och rullade mest runt på sängen. Men det blev ett bra kort där man kan se hur liten hon var i jämförelse med min hand. Jag har ju inte så stora händer.
Men sen var det ÄNTLIGEN dags! Hemfärd!!
Hemma hos oss trampade nyblivna mormor, morfar och farmor runt. Ingen av dem hade ju sett Thelma mer än på bild. De hade varit så gulliga och städat och handlat mat till oss. Och lagat middag, ungsbakad lax med presspotatis och romsås. Himmelriket efter flera veckor med micrad mat!!
Vi packade in oss i bilen och Thelma i bilstolen, som vi tack och lov hade köpt i väldigt god tid. Och det var tur att vi hade köpt en Brio, för det är den som små barn sitter bäst i. Och ändå såg det ut som att hon skulle försvinna i den...
Att komma hem när man varit borta ett tag brukar vara skönt, den här gången var det UNDERBART! Att få vara i sitt eget hem, sin egen säng, sitt eget kök. Och så hade jag saknat både katterna och Charlie något fruktansvärt!
Mormor och Farmor till Thelma hade dessutom gjort iordning hennes första "säng". En gammal barnvagn som min mormors far hade som nyfödd. De hade klätt om den så fint!
Thelma fick en massa presenter med, som många hade lämnat till oss under den tiden vi varit på sjukhuset och som mor-och farföräldrar hade.
Och det var just den bilden jag fastnade på nu i julas. Thelmas farmor, Yvonne hade köpt Thelmas första skor, ett par Converse skor i bebis storlek. De här skorna är pyttesmå, men jag tyckte att farmor var galen- de var ju så stora att Thelma aldrig skulle växa i dom!! Thelma växte såklar i skorna så småningom, lagom tills hon var 10 månader. (Lillebror Thor har snart vuxit ur dom, vid 4 månaders ålder)
Och det här är en bild om rör mig om hjärtat.. en liten liten fot...
Men på julafton gick jag igenom lite bilder på Thelma, och fick se bilder ifrån den 18 oktober 2008, den magiska dagen då vi fick åka hem från neo som en hel liten familj.
Vi hade de senaste 10 dagarna bott i ett så kallat samvårdsrum. Vi skötte oss helt själva, förutom att personalen kom in med mat och mediciner. Det här var den sista träningen innan familjer släpps hem.
Och när jag tänker efter hur hela avdelninge var planerad så finns det en underliggande tanke med det.
När vi kom till neo, och Thelma låg på intensivdelen, i kuvösen, låg vi längst in- längst bort från ytterdörren till avdelningen. Steget efter det var en sk lättsal. Thelma låg på en värmebädd. (Dvs, en vattenmadrass med värme i så att inte de små barnen behöver lägga energi på att hålla rätt temperatur, utan istället kan använda sin energi till att växa och jäsa) Lättsalen låg ett par meter närmare ytterdörren. Och närmast låg då familjerummen eller samvårdsrummen. Fina rum, inredda i gedigen landstingsstil från 1860 talet ungefär.
Vi hade en liten skrämvägg där handfat och skötbord fanns. (Och som ni ser ligger Anders kängru med Thelma närmast fönstret)
Jag hade inte så mycket prematurkläder till Thelma, och tvättmaskin hade jag inte tillgång till på avdelningen, så detta fick även vara tvättstuga.
Det var hela rummet. Mysigt.. nja, det fyllde sin funktion.
En sak som ändå var lite rolig under den tiden när vi bodde i samvårdsrummet var att en dag kommer våran läkare in, Boubou och berättar att de har studiebesök från Japan som vill se hur den Svenska neonatalvården ser ut. De undrade om han och gästerna fick komma in och se hur en familj som nästan var redo för hemfärd bodde. Visst fick de komma in... och in stövlade ett tiotal japaner, och gapade STORT!
På ena sängen ligger Anders, i bar överkropp med lilla pytte Thelma. De hade dels aldrig sett ett sådant litet barn, eller en sådan stor hårig man. Och att dessutom en MAN hade sån närkontakt med nyfödda!
Det sista jag ville göra innan vi åkte hem var att ta kort på Thelma och hennes kuvösgranne Benjamin. Och på Thelma då, men det var inte så lätt att få henne att ligga still på rygg. Hon låg fortfarande väldigt ihopkrypen och rullade mest runt på sängen. Men det blev ett bra kort där man kan se hur liten hon var i jämförelse med min hand. Jag har ju inte så stora händer.
Men sen var det ÄNTLIGEN dags! Hemfärd!!
Hemma hos oss trampade nyblivna mormor, morfar och farmor runt. Ingen av dem hade ju sett Thelma mer än på bild. De hade varit så gulliga och städat och handlat mat till oss. Och lagat middag, ungsbakad lax med presspotatis och romsås. Himmelriket efter flera veckor med micrad mat!!
Vi packade in oss i bilen och Thelma i bilstolen, som vi tack och lov hade köpt i väldigt god tid. Och det var tur att vi hade köpt en Brio, för det är den som små barn sitter bäst i. Och ändå såg det ut som att hon skulle försvinna i den...
Att komma hem när man varit borta ett tag brukar vara skönt, den här gången var det UNDERBART! Att få vara i sitt eget hem, sin egen säng, sitt eget kök. Och så hade jag saknat både katterna och Charlie något fruktansvärt!
Mormor och Farmor till Thelma hade dessutom gjort iordning hennes första "säng". En gammal barnvagn som min mormors far hade som nyfödd. De hade klätt om den så fint!
Thelma fick en massa presenter med, som många hade lämnat till oss under den tiden vi varit på sjukhuset och som mor-och farföräldrar hade.
Och det var just den bilden jag fastnade på nu i julas. Thelmas farmor, Yvonne hade köpt Thelmas första skor, ett par Converse skor i bebis storlek. De här skorna är pyttesmå, men jag tyckte att farmor var galen- de var ju så stora att Thelma aldrig skulle växa i dom!! Thelma växte såklar i skorna så småningom, lagom tills hon var 10 månader. (Lillebror Thor har snart vuxit ur dom, vid 4 månaders ålder)
Och det här är en bild om rör mig om hjärtat.. en liten liten fot...
Kommentarer
Postat av: Kicki
Så sött...
Postat av: eahunddagis
Svar: Det är verkligen jätte jobbigt för fyrverkeri-rädda hundar och extremt onödigt. Dem senaste åren har vi haft pensionatshundar och det var inge kul att se och uppleva. Folk tänker inte på djuren.. ska kontakta vår kommun och se om man kan försöka göra något åt nästa nyår..
Trackback
