Yzza

Vi lever idag i ett ganska så stressat samhälle, vi har många måsten vi vill, ska, borde och måste hinna med. Ibland missar vi det viktigaste, oss själva och våra medmänniskor. Men ibland måste vi ha hjälp från någon annan. Ibland kan det vara svårt att be om hjälp med. Kanske för att vi är rädda för att bli avvisade av en annan stressad människa. Det är inte självklart att räcka ut en hjälpande hand!



Men att hjälpa någon annan kan löna sig, både direkt, och senare.

Jag går tillbaka en vecka i tiden ungefär.

Det är tidig morgon och jag väntar på bussen till praktiken, klockan är strax efter sju och det är mörk och kallt ute. Dessutom har det frusit till under natten och blivit jättehalt ute. Bussen kommer och jag hoppar på, det är skönt att komma in i ljuset och värmen och jag se ifram mot en ny spännande dag på min praktik. Jag kan beskriva min sinnestämmning som något sömning, men glad och förväntansfull. Nöjd med tillvaron.
Den här dagen bjöd på mycket mer! Jag fick hjälpa någon och det värmde mig resten av dagen!

På andra sidan av gången i bussen sätter sig en kvinna i 60-års åldern. När vi har kommit ut på motorvägen vänder hon sig mot mig och säger: Kan du hjälpa mig? Jag tror jag har brutit armen.
Jag ser tårar i hennes ögon, hon är blek i ansiktet. Jag svarar att jag självfallet hjälper henne! Hon behöver hjälp med att ringa till sitt jobb, men får inte upp sin väska eller kan slå telefon numret till sin arbetskamrat. Väldigt enkla saker att hjälpa till med. Kvinnan har mycket ont, det ser jag. Jag frågar om jag kan hjälpa henne med något mer? Hon snyftar och säger att hon klarar sig nog, hon ska åka till akuten.
Sjuksköterskan i mig börjar agera. Jag ser att hon är helt klart smärtpåverkad och börjar bli mer och mer blek- hon är chockad. Jag erbjuder den lilla hjälpen jag har, två Panodil. Tacksamt tar kvinnan emot dem. Jag fortsätter prata med henne och försöker hjälpa henne få av sin ring från fingret då hennes fingrar svullnar upp fort.

Bussen skumpar till, obemärkt för de flesta passagerarna, men kvinnan kvider till och jag tror ett tag hon ska svimma. Vi är nästan framme vid hållplatsen på motorvägen.

Ska vi inte hoppa av här och ta en taxi till akuten med dig istället? Jag hjälper dig.
Jag märker knappt att orden kommer ur min mun- men jag ser att hon behöver hjälp och vård snabbt.

Vi går av bussen, jag ringer taxi och väntar in den. Kvinnan undrar om jag inte blir sen till jobbet. Men faktiskt- det här går före jobb, praktik, ja det mesta, för hon behöver hjälp. Jag vill inte lämna henne själv för hon är väldigt blek.

I väntan på taxin och under färden till akuten småpratar vi lite, hon får reda på var jag har praktik, och jag säger mitt förnamn. Jag hjälper henne in på akutmottagningen och hon tackar mig så hjärtligt. Sen sätter jag fart mot praktiken och anländer 30 minuter för sent.

Men vad gör 30 minuter av mitt liv? Den här händelsen, att hjälpa kvinnan och få oändligt många tack gjorde min dag! Jag klappar mig själv på axeln, jag är alldeles varm innom mig och stolt över att jag faktiskt har hjälpt en okänd människa när hon behövde det! Det här är mitt tack för att jag ställde upp. Jag mår bra!

Tänk om alla tänkte så lite oftare än idag! Jag är övertygad om att vi skulle ha ett mera vänligt klimat i samhället då, flera skulle le, och kanske må lite bättre till och med?

Här kunde historien sluta, men idag fick den en oväntad vändning!

Frammåt eftermiddagen när jag sitter med under ett besök på min praktik knackar det på dörren till mottagningsrummet. Utanför står en annan "BVC-tant" och kallar ut mig. Hon har fått ett litet oväntat samtal. En kvinna har ring och  sökt efter en student som borde göra praktik på stället, som heter Madde. Kvinnan hade brutit armen men ville komma i kontakt med mig! Vilket dektektivarbete!

Jag har fått ett telefonnummer och ringer upp när barnen sover, och visst har vi funnit varandra! Vi pratar ett tag, det visar sig att damen hade halkat på en isfläck och brutit armen på tre (!) ställen! Tack vare mina två ynkliga Panodil hade hon klarat av att sitta och vänta i 15 minuter innan ortopeden gav henne med ordentligt smärtstillande och drog armen tillrätta och gipsade henne upp över armbågen. På akuten tyckte de att det var fantastikt att hon hade kommit in så fort efter sitt fall. Idag mår hon ganska så bra, och för mig var det otroligt skönt att få höra att allt har gått så pass bra ändå.

Och visst hjälper det att sträcka ut en hjälpande hand ibland. Nästa gång kan jag behöva det. Eller du!
Nästa vecka får jag en blombud med något vackert att titta på!