Yzza

Att visa att vi uppskattar någon, eller något är en sak jag tycker att många, bland annat mig själv gör alldeles för sällan. Tanken finns där, men sen händer inte så mycket mer. De finns de som menar att det är tanken som räknas, sen om man utför handlingen eller inte är sen inte lika viktigt. Visst, tanken är viktigt med, men jag håller med Stefan Einhorn, som bland annat har skrivit Konsten att vara snäll. I den boken tar han upp just det här med att tanken skulle vara det viktigaste, något han säger inte är rätt. För hur ska någon annan kunna veta vad vi tänker? Och egentligen är det inte så långt steg emellan tanke och handling.

Just den här tanken slog mig när jag idag gick ut från biblioteket här i Orminge. Jag satt med Thor utanför biblioteket idag igen, och väntade på att de skulle öppna. Igår såg jag nämligen att de hade en bok inne som skulle passa perfekt att ha med när jag läser och skriver min nästa hemtenta. Och den fanns inne! Och jag vet, hade den inte funnits inne hade den snälla personalen beställt den till mig så jag hade haft den senast på onsdag. Och hade de inte haft boken alls, så hade de mer än gärna skrivit upp den på listan för önskvärda inköp. Eller hjälpt mig att hitta en likvärdig bok.
De är helt enkelt fantastiska på mitt bibliotek! Hjälpsamma, trevliga och glada när besökarna kommer. Och barn är välkomna med, oavsett om de sitter och läser, eller som Thelma, leker i deras barnhörna.

Jag har sen jag började plugga igen lånat en massa böcker på bibiloteket. De har faktiskt mera studentlitteratur än vad man kan tro. Så jag har säkert sparat en 2-3000 kr och det känns bra.

Så jag går där med min tanke, att mitt bibliotek med personal är fantastiskt och jag uppskattar dem verkligen! Men hur ska de veta det? Jag har sagt det någon gång till dem, när jag har fått hjälp. Att de är verkligen uppskattade och att jag trivs att gå till biblioteket. Och jag har skrivit på listor så att vi får ha kvar våra bibliotek i Nacka.
Men sen då?

Här krävs det skärpning!

Ned en våning, in på Konsum där jag köper en nybakad vetelängd med blåbär! Det vattnas i min egen mun, men nej, nu ska minnsan mina bibliotekarier får gott fika bröd!

Jag lämnar fikabrödet till en kvinna i hjälpdesken och säger att det är för att de är så bra, hjälpsamma och jag verkligen uppskattar dom! Hon blir tårögd, och ropar på sin kollega. Jag ser att de blir uppriktigt glada- för en sån liten sak!

Varför gör jag inte sån här oftare?

Med lätta steg och ett glatt pumpande hjärta går jag hem och läser min nylånade bok om migrän...